lördag 30 april 2016

Juppe kanske har rätt - i teorin

 När en ser sin kompis slörpa i sig vatten efter en trevlig promenad i sällskap av två unga damer kan en ändå inte låta bli att undra.

Var åker vattnet in?


Det borde ju formas ett litet hål där läpparna är under vattnet. 


Tänk om Juppe ändå har rätt. Tänk om hästar kan vissla?


Njahahahahahahaha, sa Juppe. Där fick du något att tänka på!

Jag är alltid väldigt försiktig i hagen, snudd på skrajsen faktiskt.
Allt där hästar är inblandade kan gå så himla fort.
Och jag har en sällsynt förmåga att gå i mina egna tankar, så jag brukar vifta bort alla hästar som vill vara i närheten av Juppe och mig.

Så här såg det ut när Juppe blev bortsjasad av Mackan vid lunchhögen.




 Vän av ordning kan ju undra varför Juppe då inte flyttar sig i tid istället för att bli ivägskrämd.


Äsch, han ska lära sig att veta hut Mackan.
Dela med sig och vara en god kompis.

Det verkar gå sådär, Juppe.

Äsch, jag hade bara lite otur. Skulle du kunna gå dit och bita lite?
Bara för att markera? (Och så blir högen ledig).

torsdag 28 april 2016

Ah, en dos Juppe

Tre dagar på mycket intensiv kurs. Orkade inte göra mer än att borsta Juppesnupp. Det gjorde inget sa han.

Och i morron ska jag på after work. Vad är det här för usel hästvecka? Fast vi var glada ändå.






Han är rolig min häst. Bättre pålle finns inte.

måndag 25 april 2016

Åkte till stallet lättare om hjärtat

Träningsvärk vet jag inte om jag har, men jag är lite stel i benen. Det är jag definitivt. Jag är inte van att kliva runt i en skog och för all del på grusvägar i två timmar.

Och känner jag så så är det nog samma lika med Juppesnupp.

Vi tog en gräsätarpromenad i kväll.




Har jag sagt det, sa Juppe. Att du är inte så dum som du ser ut.


Jag menar. Du är riktigt . . . ståtlig för att vara människa.


Sååååja, sååååja, sa Juppe. Nu står du bara helt still. Och står.


Färdiga? Nej, det är vi inte.
Du, vänd dig låååångsamt om nu. Släpp grimskaftet. Det står ett troll bakom dig.


Färdiga. Du, jag har funderat på det här.
Varför ska du bestämma allt egentligen?
Som när vi har promenerat färdigt. 


Sur? Jag är inte sur.
Jag är bara besviken.


Tillbaks i hagen alltså. Mmmm. Jag känner doften av . . . lera. Mums.




Frami tittade avundsjukt på när smågrabbarna med flera äter upp sig i grannhagen.


 Titta. Mat. Den som ändå var värd det, enligt sin snåla matte.




Hm. Nu åker jag på kurs Juppe, så vi ses inte på ett par kvällar nu. Du får ha det så bra.

söndag 24 april 2016

Att gå vilse i skogen var precis vad vi behövde





Fina pållen före promenaden. Jag fick tårar i ögonen bara av att åka till stallet. Kändes skönt att stå och borsta på kompisen ett tag och sedan gå på promenad.

Varför inte ta skogen i dag när vi har tid? tänkte jag.

Jajemen, sa Juppe.

Vi gjorde väl allt ungefär som man inte ska göra med en häst med krasslig bog. Vi hoppade över diken, klafsade över vattensjuka gärden med läbbiga hål i. Jag tyckte att jag hade bra koll på stigen.

Det hade jag inte.

När vi irrat ut ur skogen såg vi ett ensamt hus. Hurra! Vi klafsade över ännu ett vattensjukt gärde och så knackade jag på helt enkelt. Vi tyckte vi var jättebra, jag kopplade loss Juppes ena tygelände så han fick ett långt koppel, då nådde jag att gå uppför trappan till ytterdörren på huset.

Näej. Mannen i huset hade ingen aning om var Bäjeby låg. Lite lagom sur såg han ut också. Men jag fick i alla fall reda på vad hans hus hette.

- Kan du ta bort hästen härifrån, sa mannen och stirrade på Juppe som stod snällt med munnen fylld av mannens saftiga gräsmatta.

- Ja, sa jag och såg väl ut som en fågelholk. Jag hade ju inte tänk parkera Juppe hemma hos honom.

Mannen såg lite fåraktig ut och stängde dörren.

Hade en häst och en matte gått vilse hemma hos mig hade jag nog tyckt att det var lite kul om de knackade på. Och nog sjutton hade jag nog hjälpt till lite mer. Men alla är olika. Han tyckte uppenbart inte om hästar och det får man ju respektera.

Ringde Annica, hon greppade på en sekund var vi var och beskrev vägen hem.

Det blev en fantastisk dag. Jag och Juppe klafsade glatt genom lera och pölar hemåt på en stig.

Jag kände mig faktiskt lycklig. Det här är lite av vårt gamla liv, tänkte jag. Äventyr utan rädsla för att göra en krasslig häst illa.

Och Juppe frustade och frustade.

Klart han fick beta, klart han fick proteinmums.

Vi var rätt möra när vi kom ut till hagen. Är du trött Juppe? frågade jag.


Jag? Näej.


Det här kan vi göra om nu på studs.


 Vad är väl åtta kilometer för en häst?
Vi är gjorda för det här.


 Men Juppe, du orkar ju inte ens hålla ögonen öppna.


Jo.



Och den sakramentskade bogen. Roten till alltings elände.

Fast inte märker man av någon muskelfattig bog när vi är ute och promenerar. Jag tänker också att jag faktiskt inte behöver sitta på Juppe i onödan. Jag mår bra av att gå jag också.

Det är fantastiskt befriande att gå vilse. Gör det! Man blir glad!



Japp. Jätteglad, sa Juppe.

lördag 23 april 2016

Virrvarr

Äsch, inte kunde jag låta bli att böla i dag heller. Alltså lät jag bli att åka till Juppe, han blir så orolig när jag är orolig.

Tankarna flaxar och far.

Ska jag försöka triangelmärka Juppe? Jag skulle aldrig i livet orka med att lasta honom och åka i väg till klinik för att göra det. Då skulle jag bryta ihop.

Det måste i så fall kunna göras i Juppes stall.

Varför? Ja, för att kunna få ut en peng på Juppes försäkring i så fall. Om det nu funkar så.

Vad skulle pengen användas till?

Kanske att köpa ett fint föl?

När fölet är redo för inridning och lite arbete kanske Juppe inte orkar promenera med mig? En bra tajming heller enkelt?

Å ena sidan vet man ju aldrig vad ett föl "blir" så att säga förrns man ridit in det. Å andra sidan får man forma sin häst från början och börja knyta kontakten tidigt.

Hade du vågat köpa ett föl? Låter det som en knäpp tanke?

fredag 22 april 2016

Juppe kommer aldrig att bli bra

Ack ja. Vilken dag. Jag får aldrig rätt i mina gissningar om hur en dag hos veterinären ska te sig.



Juppe var en ängel och gick på släpet hur snällt som helst. Och stämningen på Equirehab var märkligt lugn den här dagen. Chris Johnston hade tid med oss nästan precis på utsatt tid, klockan 10.

Inte behövde jag longera Juppe för att veta att han är halt.


Hur mår du i dag? undrade Chris.
Nervös för det här, svarade han själv eftersom jag inte kunde svara.


Inte behövde Chris titta många varv heller på en Juppe som travade glatt och på ett vidrigt halt sätt.

Nu orkar jag inte bli upprörd eller ledsen längre när jag ser min kompis.








Dags att gå upp till löpargången.

Så här efteråt känns allt lite overkligt. Ingenting som sades i dag gjorde mig förvånad.

Tårarna trillar och trillar, det är inget att göra något åt tydligen. Jag vill egentligen inte sitta och snörvla, blir enormt irriterad på mig själv. Att jag hulkar gör inte Juppe gladare, eller gör inte att jag blir en bättre matte.



Att vara matte åt Juppe är så lärorikt. Han har lärt mig massor om hästar.

Vi som inte ens visste var bromsen satt när vi började kampera ihop. Och när en ung tjej red till Juppe skrev hon "tjurig" efter nästan varje pass på hans rygg. :-)

Juppe blir faktiskt jättetjurig när han inte får använda huvudet och av att göra samma saker varje dag. Han är en jättekul häst som tvingar sin matte att använda hjärnkontoret.

Nu kommer jag att få använda huvudet igen.














Juppe har tappat jättemycket muskler på bogen. Han vill inte använda vänster ben som han ska göra.

Christ Johnston vill inte behandla Juppe mer, det vore oetiskt.

Jag håller med.






Det vi kan testa är att sätta en vikt på Juppes vänstra hov när vi är ute och promenerar. Det kan göra att han arbetar upp muskler kring sin biceps som stabiliserar upp lite.

Nu har Juppe varit halt ett år och vi har verkligen provat allt. Nu ska han slippa fler sprutor och elände, han ska få vara häst.

Han har det ju kanonbra i sin lösdrift med sina coola polare. Jag längtar efter att få se honom i fantastiska sommarhagen, den missade han ju i fjol.






Så här långt lyckades jag faktiskt hålla ihop.

Chris Johnston berättade att hästar ofta drabbas av fler hältor när de kompenserar för en skada. Juppes högra bakben ligger i farozonen.

- Åk hem och rid och njut. När Juppe är halt rakt ut, då är det dags att fatta ett beslut och det beslutet kräver jag att få vara med om att fatta. Ni kan säkert få flera år.

Vad bryr sig Juppe om detta? Intet.

Han är en synnerligen glad och halt häst (på trav i böjt spår).

Juppe firade så klart med att inte gå på släpet inför hemfärden. Där krävdes stark lastningshjälp och ett vänligt tag om rumpan. Suck. Han är inte död ännu.

Att bli med häst blev inte alls det jag trodde, men jag är glad och tacksam över att ha fått världens roligaste och personligaste häst. Vi fick tävla två gånger och fick två rosetter.

Nu blir min utmaning göra mitt hästägande till en övning i mindfulness.

Varken jag eller Juppe blir gladare av att jag sitter här och bölar. Eller mannenvännen för den delen. Nu ska jag försöka njuta av varje dag med min fina häst. Han är ju fantastisk att umgås med. Vi har kul ihop i alla väder.

I morgon ska vi ut och gå.

torsdag 21 april 2016

Sitta i trav med två bollar under rumpan


Orkade inte blogga i går när jag kom hem efter lektionen. Vi njöt segerns sötma efter passet, vårt pris i påskäggsgymkhanan stod framdukat i sadelkammaren. :-)))))

Det är så kul att bli överraskad gång på gång på lektionerna. Den här kvällen skulle vi rida med två mjuka skumgummibollar (tennisbolls storlek ungefär) placerade under sittbenen. Två elever i taget pillade dit bollarna och kände efter.

Mackan blev lite misstänksam och undrade vad sjutton jag höll på med.

Vi som hade boll-under-sittbenen-passet fick i uppdrag att trava på en stor volt, då gäller det att så snabbt det går vikta fram och få trav och sedan försöka sitta ned.

Jädrar vad svårt och så roligt!

I höger varv slet jag som ett djur med Mackan som ville bända som en ostkrok åt fel håll och med bollar och att behålla traven. Uj, uj, uj.

När vi jobbat färdigt med varvet frågade Annica var bollarna var. Jo, helt klart hade ytterbollen hasat iväg lite - utåt. När ridfröken såg klurig ut i ögonen så fattade jag - jag hade gjort mitt jobb! Jag hade suttit mest på inre sittbenet. Den bollen var platt och satt på plats. Att ytterbollen ger sig iväg lite är helt okej.

Skitkul och nyttig övning. Tänker baske mig skaffa mig egna bollar. Och inte går det att flaxa iväg en i mil ovanför sadeln vid lättridning heller.

Muaahahahahahahaha.

Och sedan en evighetsåtta i fyrkantig form på andra volten när det var dags för andra gänget att köra övningen. Också skitbra övning. Superkoll på vikt i innerstigbygel, yttertygel mot halsen, kontakt med innertygel och stadig ytterskänkel vid sadelgjordsläge eller lite framför. Häpp! Mackan var så jädra duktig. Han vände runt sin framdel som ingenting.

Och så segerfika på det. Kan det bli bättre?

Ja det kan det.

I morron ska vi till veterinären igen Juppesnupp, mannenvännen och jag.

Jag har målet att ta reda på frågan: vad får jag absolut inte göra med Juppe. Vad gör hans skada värre? Helst vill jag heller inte spruta snor och tårar över veterinären.

Juppe har troligtvis målet att inte gå på transporten i onödan.

Mannenvännen har målet att överleva häst + mig + att dagen ska gå smidigt.

Jag tog två glas vin till maten ikväll. Undrar om veterinären gör detsamma? Äh, han är väl van vid sådana som mig (får vi hoppas). Sadel, träns, hjälm, spö och pass är packat. Vi är så redo som vi kan bli.

Bilder från i går kväll när Juppe kommer lubbande i hagen när jag ropar. Det gjorde han förstås i kväll med, men då var kameran hemma och regnet strilade.

Tänk att man kan känna så starkt för ett djur. Jag älskar min Juppesnupp och visst är han halt men också glad. Så jag hoppas att jag gör det som är rätt för honom helt enkelt.