Hur ska jag få Juppe trygg på skötselplatsen?

Blir glad inifrån och ut varje dag jag hämtar Juppe från det här rövargänget.

Men ett problem har vi. Eller två.

Juppe tycker av någon outgrundlig anledning att sommarstugan nära sommarhagen är jätteläskig. Så kan han bli ibland när han inte vet vad som finns på något ställe. Sticker det då fram någon människa och säger hej så brukar hickan gå över.

Snälla tålmodiga kvinnan som bor i sommarstugan har jag och Juppe pratat med hundra gånger. Vi har till och med gått fram och hälsat på hennes skottkärra efter att han fått stroke av den en gång.

Suck. En får ju skämmas. Lite i alla fall.

Detta hanterar jag genom att ta det väldigt lugnt förbi sommarstugan, Juppe får stanna och beta och ta in omgivningarna. Det har blivit lite bättre. Och det är samma visa som i fjol sommar, då betedde han sig på samma sätt.

Jag fattar. Flockan är tryggheten. Trots hektarvis med mark så är ju hästarna som frimärken på varandra.

Men han måste ju lita på mig också.

Jag kommer ihåg när jag började träna straightness training och Karin Wåhlin sa åt mig att bli bitchen i baren och impa på min häst.

Tror det är läge för det nu. Jag vet bara inte hur.

I hagen hjälps ju hästarna åt med att vara varandras trygghet så att säga.

När jag binder upp Juppe vid bilen ser han ut som en giraff. Allt är läbbigt. Han spanar mot vägen och vill vända sig om för att se vem som vill äta upp hans rumpa.

Jag ber honom ta ned huvudet tvåhundra gånger. Ändå blir stämningen hispig. Om jag inte lärt känna Juppe så väl så skulle jag aldrig hoppa upp och rida honom.

Nu känner ju jag min Juppe. I går kväll var det ett elände att få på sadel på en Juppe som trampade runt. När han väl var påklädd så står han ju snällt still när jag ska upp och bara några steg bort på vägen kommer första frustet.

Misstänksamheten mot att det ska komma något bakifrån finns kvar, men den släpper också snart.

Vi hade en ljuvlig ridtur. I kväll tog vi tema trav trots att Juppe så gärna, så gärna vill tölta.

Barbie o Co kom ridande efter oss, nu tar Juppe det lugnare när han möter andra hästar - det har också varit läbbigt.

Nu var det bara trivsamt att få sällskap en liten bit. Juppe ville hänga med brudarna hem.

Och likadant på väg hem. Hispet kommer tillbaks när vi närmar oss bilen, trots att han borde veta att platsen betyder att han snart kommer att landa i hagen hos sina polare.

(Baldur ger klia-magen-baletten)

En ska ju låta bli att läsa besserwissrar i facebookgrupper, tycker att gruppen Diskutera islandshästar är en av de värsta. Där är det ofta dålig stämning och elaka kommentarer.

Jag håller mig ofta till den mycket trevligare Islandshästar fotogruppen.

(Avslutande posen i baletten)

Kan ju inte låta bli att läsa vissa inlägg ändå ibland. Det här handlade om hur en "välriden häst" definieras. Den skulle minsann aldrig bli rädd för något, lyda blint och lita helt på sin människa och förstås nöja sig med ytterst, ytterst små hjälper - alltid.

Suck.

Jag har sagt det förut och säger det igen. Jag tror att Juppe hade mått bäst av att få en lobotomerad matte elller husse. Eller okej då, en mycket lugn människa. Lugn och bestämd.

Men nu har han landat hos mig. Så det så.

Och jag har lätt att smittas av Juppes oro och vice versa. Å andra sidan är jag en ambitiös matte som vill lära mig saker, kan jag inte bjuda på ett evigt lugn så kan jag i alla fall bjuda på tid. Och tålamod.

Tack vare det så har jag en Juppe som kommit igenom en svår skada och faktiskt går att rida igen. Det klappar jag mig uppskattande på axeln för.

Men är jag nöjd där? Jodå. Men jag vill ha en Juppe som känner sig trygg på sommarskötselplatsen.

Hur?

Tipsa gärna.

Tror att sällskap på platsen hjälper, men det finns ju inte alltid. Eller om man ska vara ärlig, ganska sällan under sommartid.

Tillbaks i hagen ser han så här hispig ut min kompis. Han är idel frustande välvilja.

Kliver runt med halvslutna ögon och bara njuter och äter.

Kompisarna har minsann tid för lite bus.

En av dem som orkar busa mest är unge Herr Barracuda.

Yes, vi trivs ju ihop jag och snyggpålle. Så det är ju inte det.

Juppe måste bara fatta att jag har kollen och kan reda ut situationer som uppstår. Dänga upp troll som är sugna på välmatade hästrumpor till exempel.

Skit i honom sa Frami. Fota något snyggt istället.

Kolla här, motljus. Det blir väl bra?

Då dök hagens tuffaste medlem upp. jag tror det är en hon, vet inte varför.

Med det lilla livet som insats håller hon sig tätt inpå hästarnas hovar, antagligen skrämmer hästarna upp smaskiga insekter där de trampar.

Sådär poppis verkar hon vara, sädesärlan, men hon bjuder också på bra miljöträning.

SNÄLLA du, sa den vita hästen som jag tappat namnet på just nu mästrande. Om du är ute efter snygga motljusbilder är det förstås en vackert ljus häst du ska välja. Såhär!