lördag 7 augusti 2021

Vi älskar domarkommentarer - trots allt

 Jag tävlar mest för att få domarkommentarer.

För mig och Juppe är de ett kvitto på att det går framåt med vår träning.

Vi tävlade på Sleipnirs sommartävling, det var väl typ första gången på ett år? Två? Som vi tävlade på.

Det gick åt pipsvängen.

Men - inget dåligt som inte har något gott med sig.

Stort plus: Jag kunde lasta och lasta av Juppe helt själv, i alla fall en omgång när jag repat mod.

Jag körde släp helt själv.

Jag har en underbart bussig, snäll och fantastisk häst.

Det finns faktiskt inte någon bättre i hela vidaste världen. Jag byter honom inte mot HM All In, så det så.

När jag idisslat äventyret mentalt kom jag underfund med ett och annat.

Jag har alldeles för lätt att suga in min omgivning.

Jag måste öva förmågan att gå in i mig själv och bara tänka på Juppe och mig.

Jag lägger domarkommentarerna här under som bilder.

Först töltgrenen.



Vi ska inte ska ha högre poäng. Det är inte alls det.

Jag tänker så här: vi tävlar inte på SM-nivå. Tävlingen är inte till för folk på SM-nivå (som jag förstått det). Psykologi i sin allra enklaste form lyder så här: först en sked socker, sedan kommer det som är lite svårare att svälja.

Skriv något snällt (vi brukar få höra att vi ser harmoniska ut som ett exempel), sedan får omdömet komma.

Vill sporten att fler ska våga tävla så lär nog domarna tänka till ett varv där.

Skriver igen för att vara supertydlig: jag har inga synpunkter på poängen. Vi är inte värda högre poäng.

Här kommer femgången:




Hur var tävlingen då? Frånsett domarkommentarer.

Juppe och jag landade på Strömsholm, solen sken och det var varmt.

Juppes ögon var stora som tefat. Mina ögon var stora som tefat.

Jag försökte att inte ta död på oss i ridhuset på framridningen, det är liksom ingen ide.

Träffade trevlig bekant som var peppig.

Och så var det dags att rida mot collecting ring. Vi fick kommentarer som: å vad skönt att ni är så avslappnade. 

Fel. Lugna på utsidan kanske, men inte på insidan.

När jag blir nervös går liksom alla energinivåer ner i kroppen, jag har fullt fokus på allt runtomkring. 

Jag är världens bästa människa att ha i närheten om din häst får en allvarlig skada. Jag är lugn, metodisk, pulsen går ned, jag är rationell och handlingskraftig.

Helt fel mode för en tävling.

Underbaraste snällaste Juppe lånar alltid mitt mindset.

Har jag ingen framåtbjudning så har han inte heller det.

Roligaste under de två grenar jag deltog i:

Juppe tuffar fram i en mycket trevande tölt. Så får han syn på domarna i deras små bås, han vinklar ett öra inåt mot dem och säger till mig. Du, wow, har du sett? Det sitter människor där, i mitten. I små hus! Har du sett?

Under galoppen tappade jag stigbyglarna, ett säkert tecken på att jag är spänd.

Håhåjaja.

Juppe stannade lydigt :-D

Det är mitt tecken för nödbroms. Fötter ur stigbyglar lika med stanna.

Älskade, älskade Juppen.

Det fick vi avdrag för förstås.

My bad.

Summa summarum:

Vi måste ut mer i världen.

Jag tror att en bra modell för oss är att antingen ha med en häst/tantskötare vi trivs med eller åka ensamma. Det är lite svårt med allt praktiskt än så länge när jag åker ensam, har inte prylar för att bygga hage, så det är ju fint om någon kan hålla Juppe under mattes nervösa toabesök.

Minus med det hele:

Jag hade så gärna, så gärna, så gärna kommit över fem poäng.

Det verkar så helt omöjligt just nu.

Deppigt.

Å andra sidan, jag/vi har inte gett upp.

Nya tag!

Ni som vet, en domarkommentar förbryllar mig:

I töltgrenen fick vi kommentaren: små rörelser, visserligen med en pil nedåt mot energifattig.

Men inte slår det i någon brandvägg för rörelser vid en poäng under fem?

Mitt mål är att få samma fokus som en ung begåvad ryttare jag känner: hon är så fokuserad att hon inte ens vet vilken musik som spelats under tävlingen. BAM! Det är bara hon och hästen.

Så vill jag bli!

En kompis filmade några moment åt mig, tack snällis!

Titta och ge gärna förslag på snäll kommentar. Resten vet jag redan.

Jag har orange t-shirt och Juppe är fint röd.

Filmerna funkar även om de ser mysko ut i Blogger.





måndag 26 juli 2021

Följ med på sommarens favoritrunda

 


Häng med Juppe och mig på vår favoritrunda.

Tar man den två gånger (och kör lite galopp fram och tillbaks på en raka) så blir det ungefär 7-8 kilometer.


Själva stallplan tog jag inte med.
Så här ser det ut när vi går genom vår grannes gårdsbild, det första huset i byn.
Smal och slingrig väg, kan vara lite läbbigt om bilarna kör för fort.


Ni ser. Inte mycket plats ur vårt perspektiv sett.
Det här var en snäll bilist, som saktade ned. Uppskattas.

Juppe är fantastisk med all typ av trafik.

Men - med djur (och ungar) kan man aldrig vara säker.


Varje tur börjar med stretch och godis.


Först en liten habrovink längs en åker för att komma till favoritrundan.


The räcersträcka.
Här har vi slagit personligt rekord i galopp.
Bonden har lagt grus på en traktorväg som lutar lite lätt.
Vi kör galoppen i uppförsbacke. 
Men nu vänder vi mulen nedåt, för att köra rundan medurs som vi brukar.
(Vanedjur)


Redo?


Nu har vi kört tölt ned till backens slut och svängt höger.
Då har vi Lillån till vänster (med läbbig bäver som bankar upprört med svansen) och en ekologisk odling till höger.
Åkern har lyst blått av blåklint, det är så himla svårt att få med på bild hur vacker den är.


Ja, ni fattar. Här kan man fritt välja växel.


Nu har vi vänt upp från ån och kör parallellt med galopprakan, i andra änden av åkern.


Juppe älskar verkligen den här rundan, ofta blåser det lite så man slipper så många insekter.
Enda minuset var väl helt nyligen när eu-zonerna slogs och den stygga bonden placerade ut mördar hö-balar längs Juppens väg.
Sällan eller aldrig blir Juppe numera så rädd att jag får hoppa av.
Jag fick hoppa av . . .




Blått skimmer.


Jag och Juppe kommer verkligen att sakna den här rundan.

Vi ska nämligen flytta tillbaks till Bäjeby gård igen.

Här på Lillåns gård är det fantastiskt mysigt, men med nytt jobb så klarar jag helt enkelt inte stallpassen utan att bli grinig och stressad.

Fasen.

Men, tröstar mig med att jag bara varit gäst i bra stall och att alla två trivs med både mig och Juppen.
Men lite vemodigt och konstigt känns det.
Lite snopet sådär. 
Lite lång i nosen känner jag mig över att jag inte kunde räkna ut det i förväg.
Men, men. Det har varit ett härligt år (ungefär sisådär). 
Juppen grejade ju att flytta hit, så då klarar han självklart att flytta tillbaks till Bäjeby också när det blir dags för det.

måndag 24 maj 2021

Juppe: Jag har nixat ovälkomna besök i hagen

 Juppe!

Juuuuppppeeeeee!

Ho ho!


Du har kommit till Juppes automatiska telefonsvarare.

Jag kan inte höra på dina skrik just nu.
Lämna gärna ett meddelande efter öronviftningen.



Ho, ho, Juppe! Nu får du vakna. Vi ska ut och röra på gräsmagen.

Juppe nu med myndig och sträv tjänstemannaröst:

Jag säger bestämt men vänligt ifrån dessa oanmälda besök i hagen.

Om inte detta upphör måste jag tyvärr anmäla dig.

Jag har nixat ovälkomna besök i hagen och det vill jag helt enkelt att du respekterar.
Basta.



Å herregud.

Hon kommer aldrig att ge sig.


Du är så gullig när du sussar Juppe.
Rumpan blir så himla bullig och söt när du ligger ned.

- Jag sover aldrig.
A-L-D-R-I-G.

Jag har enorma sömnproblem.

Dessutom har jag inte en bullig rumpa.

Trots detta fick vi en fantastisk kväll.
Vi tränade på traven både två. Jag har lovat Juppe att aldrig streta i hans mun, jag övar på att hålla min balans i traven så att Juppe kan pyssla med sin. 

I kväll blev det så underbar fart och geist! Har längtat efter den där känslan när Juppe liksom kör ned huvudet i boghöjd och bogarna skyfflar bort mina ben när han tar i.

Ja, jag vet att vi varit urusla på att blogga.
Snälla polare har kommit med superbra förslag på bloggämnen och nu har livet kanske lugnat ned sig lite.
Ska skriva om grovtarmsinflammation på häst också . . . Nu har vi provat på även det, Juppe och jag.


måndag 5 april 2021

Juppe tipsar: Omedelbar eftergift vid bete!

 


På våren kan mattar vara lite hårömma och bli fnoskiga.

Jag ska ge er mina bästa tips! sa Juppe peppigt.

Vad f-n. Pratar du om mig? sa jag. Jag är inte den av oss två som byter päls.


Tyst, sa Juppe. Jag jobbar.

Ponera att det dyker upp en traktor när du och matten promenerar.

Öva då på HÅRDA ögon, formen på ögonen ska vara klotrunda.

Kan du liksom se lite glosögd ut och vildsint ut också så kör på det.

Viktigt är att hålla en styv och stram hals som pekar uppåt.

Den ambitiöse kan lägga till ett kvävt iiiihhhhh.


Så här:


Älskar du traktorer? Låt inte det hindra dig.

Nu kommer självaste lärdomen. Essensen av ändlöst många promenader med vårömma mattar.

Så fort hon låter dig ta en lugnande tugga gräs:

OMEDELBAR EFTERGIFT.

OBS!

OBS!

OBS!


Slashasa dig fram med sänkt huvud.

Låtsas se tacksam ut. 

Även här får vi öva på ögonformen. Lek lite.

Studera kor när ni är ute på tur. Lägg in lite av deras blankögda nöjdhet.

Sänk ögonlocken.

Så fort matten tänker GRÄS, belöna!

Gå lydigt med tydligt slakt grimskaft.



Tjoff ned med mulen.

Improvisera lite beroende på omgivningar. Finns det kanske en lite söt pippifågel att bli lite rädd för?

En prasslig tråkig påse? Skräm liv i påsen.

Studsa lite och se hur det tar i mattens vårnerver.


En annan ögonform att leka lite med är skrynklet.

Dagens mattar är väl belästa och kan allt om hästens smärtansikten.

Det är svårt, men du kan få ögat till en skrynklig trekant med lite sorgliga veck runt om.

Nu får matten massor av tankar i det lilla huvudet.

Har han ont? Är han halt? Ser han inte lite ledsen ut?

Under tiden. ÄT, ÄT, ÄT!

Blir du blöthjärtad av att se en hysterisk matte så halvblunda istället.

Bli lite lättare döv. Krulla ihop håren i öronen.

ÄT.

Yes. Det var Juppes bästa vårtips för den här gången.

Vad ser du så sur ut för, matte lilla?

Ett sista tips bara - och tar gärna emot dina!

Dra in magen, se lite maläten och omusklad ut.

Se ut som någon som behöver ÄTA.


söndag 14 februari 2021

Juppe töltar - vad tycker ni?

 


Jag och Juppe knogar på, det gör vi alltid.

Tränar och tränar och tränar. 

För det mesta har vi väldans trevligt, ibland är vi hjärtligt trötta på varandra men inte så ofta faktiskt.

Jag hade sett fram mot att bli filmad av mannenvännen. Det är ju så himla nyttigt att se sig själv på film.

Stolt över våra framsteg har jag varit också.

Och så blir det inte riktigt som jag trodde att det skulle bli. Juppe var inte riktigt peppad, jag blev lite nervös för att bli filmad. Och ja. 

Men vad gör  det om 100 år.

Roa nu er själva med att kika på tre vändor med tölt längs mitt och Juppes favoritdike, sista filmsekvensen är från en liten grusväg som går förbi mitt hus. Den är med bara för att allt ser så idylliskt ut. Ja, och för att Juppe är snygg förstås. 

Juppe håller med och tittar förtjust rakt in i kameran. :-)

Här är länk till youtube, har förstått att den inbäddade filmen busar ibland när man kikar i mobil:

https://www.youtube.com/watch?v=mZIE5Yzyskw&t=2s

måndag 1 februari 2021

Jag: En hästhypokondriker


 Jag är en mästare i att övertänka.
I konsten att ta ut varje litet elände en gnutta i förskott.

Juppe frustade glatt på väg ut på äventyr med stallisar i söndags.


När jag gjorde i ordning Juppe i stallet såg jag några droppar blod i ena näsborren.
Hm. Inte så underligt kanske när det är många minusgrader.
Jag har själv råkat ut för näsblod när fina blodkärl gått sönder inne i näsan.

Men AAAHHH, det får inte hända på min Juppe!

Oron malde när vi traskade iväg och jag var tvungen att fråga om sällisarna såg något blod.
Och det gjorde de ju.

Jag hoppade av och traskade tillbaks med Juppe till stallet.

Han såg besviken ut.

Jag tvättade med koksalt, duttade med ren vit Juppe-handduk och bad mannenvännen komma med starkaste ficklampan vi har för att lysa upp i näsborren. Ja, jag har både snäll häst och snäll man.

Inte en skråma. Allt såg rosa och fint och helt ut.


Hjältehästen Juppe stod med blodet pumpande från mulen.
Modigt kastade han sig ut i vildmarken med sin pinniga matte för att trampa ihjäl några lejon.

Måste du prata om dig själv i tredje person, sa jag.

Japp, sa Juppe.

Med snön vispande runt hovarna. Nej, rättelse. Med hovar som fick piska sig fram genom snön pulsade hjältehästen fram till sin hjälplösa matte.

Du, är det här allt vi ska göra i dag?

Jag behöver stimulans.

Äventyr.

Puls.

Mjaäh, sa jag.

Det är väl bra att jag är rädd om dig.
Du betyder mycket för mig.


Jag skulle ju kunna betyda något i galopp i 290 kilometer i timmen, sa Juppe.

Japp, sa jag.

Jag vågade inte berätta för Juppe att jag lite lätt orolig tittar på hans päls på ryggen.


Det är liksom som små lockar längst upp.

Tänk om det är första stadiet i en av de där hormonsjukdomarna, tänker jag då.

Tänk om Juppe har PPID.
Undrar om det är lika bra att ta ett prov, så slipper jag tänka på det.

Jag hörde det där! sa Juppe.


Är du inte snäll så går jag och slåss! Massor.

Phu. Är du också sådan som oroar dig för dina djur?

lördag 2 januari 2021

Juppe: Hinkgubbar istället för snögubbar - stackars barn

 


Har man en Juppe går det inte bara att träna på. Bygga muskler, öka konditionen, träna i backar, försöka få in fin form i olika tempon i gångarterna.

En Juppe kräver en kravlös promenad lite då och då. Lite häng. Lite prat.

Några strån gräs. En stilla stund på en åkerkant i gemensam beundran över hur stor en dovhjort (?) / kronhjort (?) kan bli.

Gemensamma muntrationer över hur andfådd en matte kan bli när man tar en uppförsbacke för andra gången.

En promenad bjuder dessutom alltid på överraskningar.
Den här gången: en hinkgubbe. I brist på snö har någon av bygdens kreativa barn byggt en hinkgubbe istället.

Juppe hälsade artigt och misstänksamt.

Vi gratulerade barnet eller föräldern till dess fantasi och goda humör i det slaskiga vintervädret, önskade att upphovsmannen eller kvinnan ändå får tillfälle att göra en snögubbe också och knallade vidare.


Juppe och jag gillar träd.

Vi gick och hälsade på en sällsynt ståtlig flergrenad tall som vi ridit förbi många gånger.

Beskärningen är väl sådär, sa Juppe, men vilken vacker färg och vilket omfång på stammen!

Jag klappade vänligt på trädet och Juppe duttade med mulen när vi gick förbi.

Skönt ändå att ha en häst som tycker att det är viktigt att vara både artig och snäll.

Brukar du ta promenader vid hand med din pålle?
Visst är vi normala som konverserar under tiden vi stegar fram? Gör du också det med din matte/husse?