Modig som ett lejon

13 oktober 2016:

Jajemen. Vi hörde oss för om det var älgjakt längs grusvägen, det var det inte. Sedan skuttade vi ut i skymningen jag och Juppe.

Jag älskar skymningen. Juppe muttrade lite när vi gick.

När vi kom till folkrace-Annikas mekargarage höll Juppe på att få en stroke. MEN han får den på ett högst civiliserat sätt, han blir en ostkrok som pekar mot det läbbiga och benen spretar ut i alla hörn. Ändå står han kvar och djupandas.

Det tycker jag är modigt.

Det läbbiga?

En ”jakt pågår”-skylt som fått ett överdrag av en svart sopsäck.

Det är mycket att ta in för flyktdjuret Juppe det. Mitt i hyperflåset stolpar han ändå fram på stela ben och nosar på plasten, han vill visa att han är duktig och tycker att han är värd en godis då.

Straightness-Karin tycker att jag är för mesig när jag klappar Juppe och berömmer när han fortfarande är lite rädd och flåsig. Det kan komma när han lugnat ned sig och är avslappnad.

Jag vet inte om jag håller med faktiskt. Jag är inte färdigprocessad om den saken, men inte alls säker på att jag håller med.

Om man visar god vilja och ett lejons mod, nog kan man vara värd klapp och beröm då?

Jag fattar att man inte ska förstärka dumt beteende och att beröm ska komma i exakt rätt ögonblick. Men här blir jag vek och blöt i hjärteroten.

Vill du se en hopphäst som får godis varje gång den vägrar vid hindret? Kolla här.

Undrar om det finns något rätt sätt att tänka.

Juppe fick klapp och godis när han vågade nosa på plasten, trots att näsborrarna var uppspärrade och ögonen klotrunda och rädda.

Sedan var det över och vi spankulerade iväg igen på vår knappt fem kilometer långa standardgrusvägsrunda.

Det blev mörkare för varje meter och jag älskar verkligen när det sista ljuset nästan blir något man kan ta på.

Vi stannade vid en parkeringsficka i skogen så att Juppe fick äta och smaska. Det ska vara trevligt att våga sig ut på kvällen.

Juppe är snygg i alla ljus.

Tur att man är människa med dåligt luktsinne. Juppe fnyste till några gånger, jag ryckte på axlarna och sa att vi skulle gå vidare.

Det man varken ser eller kan lukta sig till ska man inte bekymra sig över ska jag grötmyndigt till Juppe.

När vi gick i gråblåskimret på grusvägen och allt blev tyst tänkte jag på en skogstur jag och Juppe gjorde när vi var ganska nya för varandra. Det kan du läsa om här.