Mannenvännen har lovat mig att redigera den här bilden bättre.
Motivet gör mig alldeles blöthjärtad.
Jag tycker min knubbiga fölis har blivit en svan. Och okej, okej, jag fattar att jag är partisk.
Men WOW så snygg hon är.
Vad jag vet om tvååriga hästars exteriör? Nada.
I mina ögon ser hon ut som en Ferrari. En liten passkanonkula.
En mördarköttbulle som kan flyga i 200 kilometer i timmen.
Det bästa av allt - hon är så lugn och trygg i sig själv.
Idag hämtade vi (ja, alltså mest Bäjebyarna - vi runtomkring var mest hjälpredor) hem avelsflocken från sommarbetet.
Sommarens bete har varit fantastiskt och har räckt så länge.
Idag var det ändå dags att flytta hem.
På bilden här ovanför syns Mettun som är Titanias bästis. Mettun flyttade från avelsflocken idag till en fritidsgårdshage på Bäjeby Gård. Hon ska börja i skolan till veckan.
Det ska bli fantastiskt roligt att få reda på hur hög hon blir som vuxen häst eftersom matte beställt en liten häst (lång näsa).
Gamla kameran kämpade förtvivlat för att hänga med i mitt klumpiga val av ISO-inställning och det dåliga ljuset i stallet.
Det är ju så himla kul att se olika modeller på hästar.
Mettun fick hoppa ut till lite nygamla polare. Inte mycket till pip och kiv där inte. De känner ju varandra.
Men visst var det ändå lite spännande att landa i ny hage med nya omgivningar.
Ingen trygg supermamma Tinna som flockledare heller. Bara jämnåriga.
Mettun och Rhafnatinna gjorde succé.
Valackerna i Juppes gamla flock blev begeistrade.
Det här är första gången som de båda tonårsbrudarna ser grabbar, de har ju växt upp i en avelsflock i hela sitt liv.
Nu är det mycket som blir nytt i deras liv.
Titania däremot landade efter stallbesök som inbegrep verkning av hovar och en noggrann borstning och kamning av yours truly i sin vanliga avelsflockshage.
Men?
Ho? Ho?
Var är alla polare?
Den bistra sanningen är att min vackra tös är kvar som Tinnas hjälpreda i avelsflocken.
Nu blir det till att barnvakta i parti och minut.
Det var svårt för unga fröken att förstå att polarna var borta.
Själv har jag svårt att förstå att det som kändes som lång väntan (vänta på att fölis bakas i Tinnas mage, växer upp och ska bli sisådär 3-4 år innan det är dags att rida in) faktiskt snart är över.
Det har gått så fort!
Mamma Tinna höll sitt senaste föl Bessa (Titanias lillasyster) nära sig och såg nog ut att undra hon också om inte några flinka medhjälpare i barnvakteriet saknades i flocken.
Jag är så glad och tacksam över att jag får hänga med i det här äventyret.
För varje lastning av unghästar och för varje hantering av unghästar lär jag mig mer och mer.
Blir mer och mer förtjust i fyrbenta ungdomar utan fördomar om det mänskliga släktet.
Annica och Magnus på Bäjeby Gård lär generöst ut av sina erfarenheter och delar med sig av kunskaper.
Annica har stärkt mitt självförtroende enormt när det gäller hanteringen av Titania. Jag kunde själv hålla och hantera henne idag när hon skulle verkas, det gick suveränt bra. Annica höll sig som diskret backup i stallet.
Det är verkligen ett tips till alla som går i föltankar och som inte är så vana vid unghästhantering. Se till att fölis hamnar på en gård med generös inställning till kunskapsöverföring.
Det känns så härligt när man känner sig som en del av ett välfungerande maskineri, även om man bara är en liten del. Och Annica ser och ger feedback när hanteringen och samarbetet kring unghästarna går bra.
En riktigt jädra bra dag helt enkelt. :-)
