torsdag 31 mars 2016

Spring Mackan, spring!

Jodå. Ikväll var det ömsom vin ömsom vatten med lilla Mackan.
 Jag tänkte löslongera från start.
Grabben fattade nada, i princip tyckte han att det bästa stället på hela jorden var att stå i mitt knä.
Jag höll inte med.
Jag satsade ALLT och gav honom inte bara en hockeytackling utan flera.
Mackan vacklade, han kom ur balans. Jag flämtade (hur kommer det sig att jag alltid får mest motion när det är dags att göra latsaker?).


Vi började med longering med lina. Efter en hel del trixande gick det bra åt båda hållen.
Det gick till och med att lägga till tre bommar att trava över! 

Till slut kom vi så till stadiet löslongering.


Jajemen, det gick ju bra! Efter att jag fått leda Mackan i grimman bort från mig och smacka på hela tiden så fattade han grejen.
Det var okej att springa bort. Det var okej att trava också!
Och hjälp - nu kommer hon med långpisken och gör galoppsteg! Jihaaaaa!


Mackan hade kul till slut och firade de nya insikterna med lite bocksprång och några varv galopp i varje varv. :-))))


En svettig, andfådd men nöjd Mackan fick så klart myspys och gottis.






Tänk om han visste att det här var en förberedelse inför löshoppning i morgon tillsammans med Baldur. Glad att jag kom mig för med det här i kväll. 

Och kvällssol i grabbarnas hage i kväll igen.
Ah!


Mmmmm. 


Å! Hej!


Du, Mackan sa att han inte kan få nog av att springa. Ta honom igen!


Seså! Skynda dig innan han smiter.


Sa jag det att jag känner mig rätt krasslig? Lite trebent sådär.


Oj, oj, oj. Det är knappt så jag kan stå upp när jag tänker på det.


Sjas.


Blunda (hoppas).


Å, du är kvar.
Trevligt.


Här står jag på tre ben och äter mina små strån som jag längtat efter i tre veckor.
Och just nu kom dom. 


Okej, okej. Fattar. Vi syns i morron då, Juppe.


Scor.

onsdag 30 mars 2016

I dag vaktade Hulda rumpan

Hur ska Juppe kunna försvara sina troll när Hulda dyker upp som bodyguard varje dag? Det här måste börja bli besvärligt.

I dag gick promenaden mot Aspgärdet, bakom stallet. Då går man längs en åker och helt plötsligt tycker Juppe att det är lääääääskigt varje gång. Stirr, stirr mot ett nybyggt hus i andra änden av gärdet.

Nu lunkade Hulda bakom Juppe och vaktade hans rumpa. Det blev liksom inte lika lätt att få motorstopp och börja hispa. Motorstopp fick han några gånger, men hostade igång ganska lätt.

En mycket förvånad Juppe fick sedan vända när åkern går över till grusväg. Jag ville bara att han skulle värma upp för att hoppa in på ridbanan.

Jag blev så enormt inspirerad av ridlektionen och skritten över bommar att jag ändå ville testa hur Juppe beter sig utan ryttare.

Svaret är: fantastiskt!

Juppe tyckte det var jättekul!

Han som kan bli lite ointresserad och börja leta grässtrån i kanten på ridbanan hade full fokus på mig hela tiden. Mycket trevligt.

Vi gick över bommarna, både på diagonalen och när de låg i sicksack. Jag såg att Juppe blev trött i huvudet till slut, men nöjd han också.

En fin kväll helt enkelt där solen dröjde sig kvar ända tills det var dags att åka hem (hurra!).






 Visst är jag bäst?
Och sötast?


 ?
Men du sparkar på bommarna, får inte jag göra det då?




 Och kvällsamt i sol i grabbarnas hage.


Juppe äter förfärande nära The Big Boss.
Jag väntade bara på en tillrättavisning. 


 Okej. Syns i morrn då Juppe.


Vem?


Ja, alltså. Jag menar att nu går jag, så ses vi igen i morgon.
Mmmmm, hej, hej. (Hur ska jag klara mig.)

tisdag 29 mars 2016

Hulk-Hulda skyddade oss

Jodå. Om Juppe fick skicka Hulda före i döden och intresserat titta på gick det ganska bra att gå förbi otäcka huset.

Min stackars springare är verkligen apless på grusvägen. Han gick som om han vadade i sirap första biten. Vem som helst kan få för sig att han har ont när han går då, speciellt blödiga mattar.

Vi gick hela vägen upp till Hallbo, inklusive mastiga backen. Det bör bli nästan fem kilometer.

På hemvägen gick Juppe som om han druckit raketbränsle. Skritten blev fantastisk, han knogade på genom hela sin kropp. Han retades inte med att ta grisepass mer än någon enstaka gång.

Nu traskar vi med nytt hopp trots allt. Det kändes så bra på lektionen i går. Vårt traskande har nog ändå gjort nytta.

Och det var ljust till och med när jag åkte hem från stallet! Halleluja!


 Hektisk kompis med klotrunda ögon.
Klurandes på vad han ska göra för att få en godis till.
Stå på framhovarna?


Hektisk?
Jag är inte hektisk.
Jag är bara lite intresserad.

måndag 28 mars 2016

Riktig lektion i dag!

Övningarna som jag fick på papper av Annica.


Kommer inte ens ihåg när jag och Juppe tog en lektion senast. I dag fick vi en!

Annica lovade att vråla åt mig att hoppa av om Juppe såg ut att ha en antydan till ont.

Nejdå. Vi höll på en halvtimme, sisådär 20 minuter effektiv träning för min sparrishäst Juppe.

Jag vet inte varför, men nu känns det som att det är dags att köra igång att träna på riktigt. Juppe och jag har ju promenerat i all oändlighet, det mår vi bra av båda två, men det blir inte så mycket muskler byggda på det sättet.

Jag ville ha ett par stränga ögon som tittade på Juppes motor (bakbenen) och på mig också förstås.

Med lite drivning så bjuder Juppe på sin bästa skritt, den där härliga med fint överkliv. Det kändes faktiskt inte för trångt inne på ridbanan heller (det trodde jag).

Annica hade tänkt ut övningar med bommar (hjälp - redan?). Först en övning där Juppe och jag skulle snedda över bommarna, då måste hästen hänga med med huvudet för att få till det.

Inga problem. En gång slog han i med en bakhov, men han lyfte båda tassarna fram lika högt och mycket och hade lika mycket driv i båda bakbenen. Jätteskönt att veta.

En gång kände jag det där otäcka när Juppe rycker till för att det gör ont i två steg. Det var när vi vände halvt igenom med för dåligt tempo. Men det var också enda gången!

Jag var så lättad att jag höll på att börja gråta på hästryggen. Det såg Annica och då såg hon olycklig ut, det var bra det för då fick jag skärpa till mig.

Nu vågar jag göra om övningen en gång i veckan på ridbanan. Juppe och jag har fått övningar som vi klarar av och som gör att det skramlar igång lite i Juppes huvud.

Han frustade glatt hela tiden, han vill vara ridhäst min kompis!

Nu ska jag ringa veterinären och beställa tid och göra det med lite mer kött på benen så att säga.


Ridhästen.

Glömde! Ridhästen gick ju på släpet som stod uppställt utan minsta bråk inte bara en gång utan två gånger! Visserligen backar han ut snabbt som blixten, men det gjorde inget tycker jag. Han går snällt på igen, det handlar väl också om att han måste tycka att det känns bra och tryggt att stå kvar.

söndag 27 mars 2016

Läbbig blåst och meningen med livet

Det blåste så det visslade i våra öron i dag. Borstade trots det på Juppe utomhus i solen.

Varken Juppe eller jag orkade bli hysteriska.

Men så vidare värst långt på grusvägspromenaden kom vi inte. Monsterthujorna stod och vajade i blåsten. Juppe såg så olycklig ut att jag inte hade hjärta att till varje pris genomdriva min vilja.

Vi stod och resonerade ett tag, sedan gick vi till ovalen. Juppe frustade lyckligt hela vägen dit.

Något jag däremot blev grymt irriterad på var att han inte alls var med på noterna när jag ville få honom att gå i form från backen. Han vred hela halsen och huvudet som en korkskruv och ville inte alls vara med om det.

Då blev vi osams på riktigt.

Det ordnade sig till slut, men riktigt kul hade vi inte.

Juppe hade sån timing att lunchen serverades precis när han hoppade ut i hagen.
















Men Juppe, du åt ju nyss?
Näej. Det har du drömt. Det här är första målet mat jag får på fjorton dar!


En liten kul kille såg äntligen chansen att komma och hälsa på mig.

Bäbibarracuda tittade noga på Juppe som stod och glufsade, sedan övergav han sin lunchhög för att komma och nosa på mig. Han njöt av klapp på halsen och kli under pannluggen.

Jag stannade kvar och pratade lite med Juppe. Är det en ledig dag så är det, och solsken är ju skönt även om det blåser så det visslar.


Du Juppe, jag har en ny flockledare på jobbet.
Så det är lite oroligt där kan man säga. 


 Usch, jobbigt, sa Juppe medkännande.


Ska alla slåss om höhögarna nu?


Öronen bakåt och visa positioner?


Hu, sa Dunur. 


 Ni verkar ju äta ganska dåligt med hö, ni tvåbeningar.
Vad slåss ni om då då?


Mja. Äh. Vilka som ska fortsätta vara mellanchefer, typ.
Och ja, egentligen handlar det väl om att vara poppis hos chefen så att man får hög lön. Och kan köpa mycket hö till sin häst.


Du? Jag är ju sådär lite mittemellan i flocken. Är jag mellanchef då?


Du, du kan få bli min chef, sa Juppe. Blir du glad då?
Vi hästar är ju inte så noga var vi är i flockrangen, bara helheten är harmonisk.
Va? Nä? Jag vet inte om det är själva grejen att få bestämma som är viktig för mig.
Kanske mer att få lite mer frihet, att få skriva om det som jag tycker är viktigt och som jag tror att andra är intresserade av.
Och att få busa lite på jobbet och ha kul, då tror jag det blir kul att läsa det jag skriver.


Får du inte det då? undrade Dynur. 
Mjo, på sätt och vis får jag väl det.
Men då är det väl bra då, sa Dynur?
Mjaäh, jag är nog lite trött på det jag gör på jobbet just nu. 


Fast grejen är att de ska minska min flock.
Vi ska jobba annorlunda, så då behövs det inte lika många.
- Men gud så hemskt, sa Juppe. 


 Det är så skönt med en stabil flock.

Fast om man ska byta arbete kan ju det också vara spännande, sa jag.


 Näej, sa Juppe.

Jag hatar överraskningar. Det är som att ha blåst i öronen varje dag.
Jag tycker det är bra när saker är som de alltid har varit.


Men det gör du väl inte Juppe, du blir ju apsur när vi gått på grusvägen för 150:e gången.
Då blir du ju så uttråkad att du inte vet vart du ska ta vägen.
Så kan det ju bli på ett jobb som man haft länge också, om det inte händer något nytt och kul där.


Det har aldrig hänt, sa Juppe.
Ibland blir jag lite orolig för dig. Du verkar hitta på saker.


Du kan flytta in i lösdriften när du vill.
Det hörs ju på namnet att det är lite löst och ledigt i en lösdrift.
Är det så du vill ha det på jobbet?

Du är inte så dum du Juppe. Jag tror faktiskt att det är lösdrift jag vill ha. Under ansvar så klart.