Helena: Jag såg ingen framtid för mig - Spira visade vägen

 

Det är inte synd om Helena Blom.

Hon levererar sakliga fakta som att hon är autistisk och har adhd utan några större åthävor.

Vi ses i stallet om inte varje dag så åtminstone ett par dagar i veckan. Helenas problem syns inte på utsidan och märks inte i hennes sätt.

Det jag slås av är det oändliga tålamod hon visar sitt islandssto Spira.

Spira är en personlighet som visar väldigt tydligt vad hon tycker om och vad hon inte accepterar.

Börjar en dag dåligt kan det leda till triggerstapling och explosion i slutänden.

Mitt mål varje dag är harmoni, säger Helena.

Grimma med extra långt grimskaft, poolnoodle som target och en midjeväska fylld med matbelöning är en bra början.

-- Jag vill inte säga godisbelöning. Folk reagerar så på det. Jag använder mest lucernhack och när det är något extra några morotsslantar.

Spira har inte velat gå in i stallet på ett par veckor. Kanske beror det på att hon behövt stå inne på box efter att ha fått några sår nära hovarna.

Går det inte att övertyga Spira om något, så är det så. Inte mer med det.

-- Vi har mest hängt här utanför hagen ett par veckor. Idag blir första dagen vi går in i stallet.

Det funkar fint att gå in i stallet, men Spira vill INTE gå upp ett litet steg på en cementplatta för att äta från foderbordet.

-- Aha, du vill äta där nere. Då fixar vi det.

Som sagt. Helena Bloms tålamod är oändligt, respekten för Spiras åsikter stor.

Det är lite grand som om Helena Blom kan läsa mina tankar när hon utan att ha fått frågan säger att hon har hög social kompetens. 

Det är ju bra, men det gör också att hennes svårigheter på grund av diagnoser blir knepiga för andra att se.

-- Hela min skolgång gick åt pipsvängen. Jag har inte högskolebehörighet.

-- Det går inte att bara ställa mig i en affär bakom kassan och tro att det går bra, jag klarar inte det. Jag måste få gå undan och vila.

Helena tycker inte att hon fått någon hjälp av till exempel Arbetsförmedlingen.

-- Jag såg ingen framtid för mig. Jag behöver tillpassning och har inte sett något yrke som funkar.

13-åriga Spira köptes som ridhäst för tre år sedan.

-- Okomplicerad, frisk och lätt att rida. Så skulle hon vara.

-- Ridningen slutade jag med för att jag blev rädd efter att Spira blev rädd av ett rådjur och jag hamnade på sniskan i sadeln. Just nu har jag ingen längtan efter att rida.

(Spira bestämde sig för att det var okej att gå upp på skötselplatsen)

Nu har hästlivet blivit mer av ett lustfyllt nörderi.

-- Hon har varit svårmotiverad inför fysisk träning. Med target vet hon vart vi ska.

-- Vi har jobbat med crunches ett år, hon gör inga supersnygga - men hon gör dem.

-- Tålamodet har kommit med tiden. Nu får jag ofta höra att jag har ett enormt tålamod.

-- Vi gör vad vi kan för att vara hälsosamma. Jag kan känna varje revben på Spira, så det är bra.

Spira är inte Helena Bloms första häst, men det är något som hänt efter köpet av Spira.

-- Jag hade svår social fobi i många år. Depressioner som var djupa.

-- Nu har jag varit på en tvådagarskurs i barfotaverkning tillsammans med helt främmande människor! Det gick bra på grund av intresset.

Lågan som brinner för hästar gör också att det är kul att nörda i allt från hovar till foder till träningsmetoder och hull och massage. Intrizen är spännande.

-- Depressionerna är mycket bättre nu.

-- Utan häst finns det inget liv. Bara det att ha ansvar för en annan levande varelse.

Hela tiden ser man samspelet mellan Spira och Helena. Frågor som ibland får svar och ibland bara ett: det där har jag inget svar på.

Nu har Helena börjat utbilda sig till hästmassör.

Vi som haft glädjen att låta våra hästar vara övningsobjekt ser hur mjukt och försiktigt Helena tar sig an hästarna. Även här blir det frågor och svar. Fingrar som frågar och en häst som får säga om det är okej att gå vidare eller inte.

Helena tror att hon kommer att orka att jobba 10-15 timmar i veckan som hästmassör.

-- Då har jag resten av veckan att återhämta mig på.

Här bestämmer vi att jag går och hämtar min häst Juppe för en gemensam kort promenad.

Vi ska ses i stallet.

Någon måtta får det vara, säger Spira.

Det blir promenad utan mellanlandning i stallet.

Spira är inte helt övertygad om att hon ska gå speciellt långt.

När det tar stopp lugnar Spira ned sig med några tuggor gräs.

-- Å ett - å två - å tre, och så går vi! säger Helena och trixar med grimskaftet.

Ofta säger Spira okej då och får en belöning för det.

Ett annat sätt att få träning för hela kroppen är slow-walk.

Bara det att hitta nya sätt att motivera och röra sig är spännande.

Ge gärna din kärlek och uppmuntran till Helena i en kommentar!

Min tanke bakom blogg-intervjun är att visa att det finns många sätt att äga häst och att jag personligen tycker att det är lika fina sätt allihop.

Det finns inget i hela världen som säger att målsättningen att kunna rida över en viss poäng i en tävling är "bättre" eller för all del sämre än målet att varje dag ha harmoni med sin häst.

Vad tycker du?

Mer läsning om andra sätt att äga häst på:

Elisabet: "Jag får kämpa för att våga lita på min trygga häst Viggo"

Jacqueline: Jag har slopat ledare- och hästtänket

Juppe om hästvälfärd, belöningsbaserad träning och tant-pli

 

Nu har jag haft bloggpaus och det var lite skönt, sa Juppe.

Tiden är mogen för lite kloka Juppetankar kring det där ni bråkar så himla mycket om.

Va? Vaddå bråkar? sa jag.

Försök inte.

Ni gnafsar och tjafsar om hur ni ska bestämma över oss hästar.

Det ska vara R+ och R- och positiva förstärkningar och hästvänligt och relationsbaserat och gynna hästvälfärden. Tycker en plupp människor. 

Den andra pluppen människor har jag lite sämre koll på.

Nu vill jag veta varför du till exempel alltid hugger med ett spö när du ska rida.

Varför?

Öh, en anledning är ju till exempel att du inte tycker att du behöver lyssna speciellt mycket på mig om jag inte har uppmuntringspinne.

Gud vad dåligt, sa Juppe.

Jag och grabbarna har bestämt att vi ska tälja varsitt spö i träslöjden i hagen. 

Så får du se hur kul det är.

Mäh, ärligt, sa jag. Det är ju inte som att jag slår dig med spöet. 

Jag pickar på bogar som far ut och ibland när jag är grinig så pickar jag på din rumpa för att påminna dig om att du har din motor där under. Bakbenen alltså.

Jaha, ja. Picka lite på min rumpa, sa Juppe.

Tänk om du skulle försöka motivera mig istället. 

Det är väl ett lite mer modernt tänk?

Absolut, sa jag. Men:

Jag vill påminna herrn om att vi som nu till exempel väldigt ofta tar promenader vid hand. Där använder jag mina egna ben eftersom jag vill ha bra kondition själv och starka muskler.

Jag tror att alla som utövar en sport, och det är ju faktiskt det hästsporten är, väldigt ofta vill lära sig mer och förfina sin teknik. Det betyder att både du och jag måste öva, öva och öva på att använda våra kroppar rätt.

Hade jag varit en rutinerad och duktig ryttare så hade jag kanske inte behövt spö.  Då kanske jag varit tydlig utan det.

Helst också konsekvent, men det verkar jag tydligen vara helt oförmögen att vara.

Det får man ändå ge dig att du rannsakar dig själv och analyserar läget, sa Juppe.

Har du förresten köpt nya godispluttar?

Hinken är knappt halvfull. Det ger mig ångest.

Just det, sa jag. Fixar när jag åker till stan nästa gång.

Tillbaks till allvaret sa jag också.

Jag tycker inte att det är det minsta lilla gram snällt att låta en häst använda sin kropp fel.

Det vet jag att jag tycker.

Hå hå ja ja, vad det blåser i träa i dag, sa Juppe.

Nejmen - allvarligt, sa jag.

Att låta en häst komma undan med att till exempel använda ett bakben mindre, det är ju inte snällt. Det är dumt och bäddar för förslitningar.

Är jag då inte så duktig att jag inte kan motivera dig att använda det måste jag ju ta hjälp av tränare till exempel. Och som hjälpmedel kan jag ha ett spö och peta på benet med.

Du vet utmärkt väl att du slarvar med vänster bakben, sa jag.

Du behöver väl inte bli otrevlig! sa Juppe.

Gå i försvar. Vända tant-taggarna utåt och ta så illa vid dig.

Jag avskyr när du får höjd puls!

Okej, okej, okej, sa jag.

Det är lika bra att jag berättar att du inte kommer att få en knapp att dutta på för att du ska kunna bestämma vad vi ska göra under vår träning. Jag tror att jag lägger upp vår träning bäst.

Jag är fascinerad och imponerad av de människor som ger sina hästar den möjligheten, men för mig passar det inte. Och då blir du utan val-knapp.

Jag kan leva utan val-knapp för träning, sa Juppe.

Jag nöjer mig med att okynnesäta gräs när vi promenerar, så kan ju du öva lite på att skrika åt mig med din pipiga röst. Så får vi se hur mycket det hjälper.

Juppe, nu vill jag veta hur många grupper du är med i på facebook, sa jag. Jag tror inte det är nyttigt för dig att ägna så mycket tid åt sociala medier.

Inte så många . . . sa Juppe.

Men du, jag håller med dig, sa han också.

Du kan få vara en inkonsekvent människa, för du är min människa.

När du är jävligt dum så försöker du ändå reparera och gör det ganska bra.

Du vet, som häromdagen när du spunkade ur på ovalen bara för att jag inte lyssnade så noga och för att jag inte hade vad du kallar framåtbjudning.

Dagen efter körde vi bara skritt och du lät bli att bete dig som en trummaskin med dina ben och du hade tålamod och var tydlig med att berömma när jag satte fart.

Ibland är det fasen inte så lätt att veta vad du vill. Ibland ska vi leka, ibland ska jag vara en Ferrari.

Ack ja, sa jag.

Jag vet.

Jag har ganska bra koll på mina brister och försöker verkligen förbättra mig.

Grejen är att jag tror att alla människor mer eller mindre gör sitt bästa.

Det är helt rätt och riktigt att gå från våld och tvång och pisk och spö till ett mer kamratligt och lekfullt sätt att umgås med hästar. Att luta sig mer och mer åt vetenskapliga belägg, kort sagt veta vad man gör och varför.

Men man måste få använda sig av de metoder som gör att man känner sig säker med sitt stora djur. Inte slå, såklart. Men i mitt huvud är spö okej, stångbett också (har aldrig ridit med, men sett ryttare som använt dem rätt och då blir de ett mjukt och tydligt alternativ).

Min poäng är att det inte spelar någon roll vilken inriktning man har bara både du och hästen trivs, sa jag.

Du är gullig du, sa Juppe. 

Kom får jag klappa dig med läppen lite.

Det var ju precis det här jag menade.

Ni tjafsar, ni människor.

Om jag får säga det själv så tycker jag att jag har ganska bra pli på dig, sa Juppe.

Det tror jag säkert att du tycker, muttrade jag.

Själv önskar jag att jag hade fortsatt att rida hela mitt liv, så jag var en skickligare ryttare.

Men jag har bestämt mig för att det inte gör mig bättre eller någon annan gladare eller bättre att peka finger åt någon.

Det är bara en glad och nyfiken attityd som bär framåt.

Du har rätt, sa Juppe.

Nu undrar jag till exempel med en glad nyfikenhet vad du har i din högra ficka.

Juppe och jag ska försöka komma igång med att blogga igen, vår skrivlust har vaknat.

Kom gärna med förslag på ämnen och dela hemskt gärna inlägget, eller skriv en kommentar. Det gör att det blir fler som läser och det gör oss glada!

Juppe tipsar: Omedelbar eftergift vid bete!

 

På våren kan mattar vara lite hårömma och bli fnoskiga.

Jag ska ge er mina bästa tips! sa Juppe peppigt.

Vad f-n. Pratar du om mig? sa jag. Jag är inte den av oss två som byter päls.

Tyst, sa Juppe. Jag jobbar.

Ponera att det dyker upp en traktor när du och matten promenerar.

Öva då på HÅRDA ögon, formen på ögonen ska vara klotrunda.

Kan du liksom se lite glosögd ut och vildsint ut också så kör på det.

Viktigt är att hålla en styv och stram hals som pekar uppåt.

Den ambitiöse kan lägga till ett kvävt iiiihhhhh.

Så här:

Älskar du traktorer? Låt inte det hindra dig.

Nu kommer självaste lärdomen. Essensen av ändlöst många promenader med vårömma mattar.

Så fort hon låter dig ta en lugnande tugga gräs:

OMEDELBAR EFTERGIFT.

OBS!

OBS!

OBS!

Slashasa dig fram med sänkt huvud.

Låtsas se tacksam ut. 

Även här får vi öva på ögonformen. Lek lite.

Studera kor när ni är ute på tur. Lägg in lite av deras blankögda nöjdhet.

Sänk ögonlocken.

Så fort matten tänker GRÄS, belöna!

Gå lydigt med tydligt slakt grimskaft.

Tjoff ned med mulen.

Improvisera lite beroende på omgivningar. Finns det kanske en lite söt pippifågel att bli lite rädd för?

En prasslig tråkig påse? Skräm liv i påsen.

Studsa lite och se hur det tar i mattens vårnerver.

En annan ögonform att leka lite med är skrynklet.

Dagens mattar är väl belästa och kan allt om hästens smärtansikten.

Det är svårt, men du kan få ögat till en skrynklig trekant med lite sorgliga veck runt om.

Nu får matten massor av tankar i det lilla huvudet.

Har han ont? Är han halt? Ser han inte lite ledsen ut?

Under tiden. ÄT, ÄT, ÄT!

Blir du blöthjärtad av att se en hysterisk matte så halvblunda istället.

Bli lite lättare döv. Krulla ihop håren i öronen.

ÄT.

Yes. Det var Juppes bästa vårtips för den här gången.

Vad ser du så sur ut för, matte lilla?

Ett sista tips bara - och tar gärna emot dina!

Dra in magen, se lite maläten och omusklad ut.

Se ut som någon som behöver ÄTA.

Hi-hi-hi-hi-hingst-Juppes nya liv

 Juppe har varit lite uppe i varv första veckan i nya stallet.

Inte undra på. 

Bo i box på nätterna (som han älskar, men inte är van vid). Nygamla polare. Ny boxgranne. Nya rutiner.

Och före ihopsläppet i lördags - en egen hage utan kompisar.

- Hallå! Surtanten! Ehem, jag menar damen. Ska vi prata?

Juppe har idogt försökt flirta med boxgrannen. Det går sådär.

Ho-ho?

Juppe har liksom inte haft tid med mig.

Han svischar förbi bara på väg mot nästa sensation.

Juppes box är otroligt fin. Rymlig och fantastiskt vacker med två stenväggar.

Fönstret har hag-glimt.

I lördags var det då äntligen dags för ihopsläpp.

Jag var inte ett dugg nervös. Juppe vill ju aldrig slåss.

Det första han gjorde var att rulla sig. Inte hälsa eller andra artigheter. Rulla sig.

Juppe inspirerade en hagkamrat att göra detsamma.

Jaha? Var det allt?

Svar: nej.

Det här var bara uppvärmningen.

Jag blev så förvånad att jag slutade fotografera.

Juppe accepterade inte alls rakt av att Fylkir skulle basa över honom.

Det blev rejält med pip och skrik och tyvärr också en del sparkar och bett.

Resten av grabbarna gick fort att bekanta sig med.

Draumur och Juppe blev klikompisar nästan direkt.

Men diskussionerna med Fylkir fortsatte tydligen även när vi trodde att det blivit lugnt.

Juppe hade bulor och bitsår på bogen och magen och några småsår på bakbenen också vid kvällsinspektonen.

Fylkir fick ta emot en spark från Juppe och såg halt ut i hagen, men bättrade på sig lite under dagen.

I lördags såg det ut så här i hagen.

I dag går Fylkir för sig själv och leker hingst och vallar sin flock emellanåt för att de ska veta sin plats och veta vem som bestämmer.

Juppe var lite mer harmonisk i dag vid inspektion och pysselstund.

På ridbanan förvandlades han till en gnäggig minihingst.

Suck.

Nerverna.

Hatar när han gnäggar, eller rättare sagt skriker.

Juppen visar en liten dipp i vänster varv i trav, jag kan omöjligt avgöra om det är hans gamla rörelsestörning som visar sig för att han är spänd och inte jobbar rätt, eller om han fått sig en liten smäll.

Jag är inte särskilt orolig för det. Det visar sig.

Juppen var så nöjd, så nöjd när han fick gå till sin lilla flock.

Jag fick förresten gå allra längst ned i hagen för att hämta honom, han som alltid brukar komma när jag ropar.

Skönt med polare.

Ska bli så härligt också när jag lärt mig ridvägarna igen.

Standardrundan i skogen tar en timme att rida och är på knappa fem kilometer. Underbar trollskog att bygga muskler i. Så roligt att vara ett litet gäng som ger sig iväg också.

Längtar också efter att vanliga Juppe landar och att vi kommer tillbaks till det bra samarbete vi hade i somras. Jag vet att det kommer. :-) Tålamod, tålamod.