I kväll var vi ganska överens om var Juppes rumpa sitter.
Vi jobbade på ovalen, till slut kom vi på att det var lättast att öva på kortsidorna där det finns ett litet staket. Att få Juppes rumpa att puta ut utan stöd klarar vi inte ännu.
Juppe blir irriterad, men vill så väl, så väl. Han knogar på, lite sammanbitet sådär. Och jag är glad att ingen hör mig när jag säger för hundrade gången:
Ge mig rumpan! Ja, ge mig rumpan då!
Ibland slinker rumpan iväg åt fel håll, men det gör inget. Det är viljan som räknas. När det blev åt rätt håll var det svårare att böja sig runt bogen och bli en banan.
Det gjorde heller inget. Vi jobbade så bra.
Juppe väntade också, han tog ett steg i taget och höll koll på mig. Ibland ville han bara köra över mig som en ångvält, det såg jag. Sluta är svårt. Men vi klarade det någorlunda åt båda hållen. Vi är bra!
Den berömda rumpan.
Två nöjda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar