Och som sagt, stallkompisarna är fantastiska. Och trevliga. Och tycker att vi ska stanna.
Jag och Juppe sträcker upp oss och känner oss viktiga och som sociala solar.
Och sedan går vi ut och går.
Ikväll blev det grusvägen mot Hallbo. Standard A1. Men – med spännande kryddor längs vägen. Jomen.
Stenar som grävts upp ur en åker låg uppslängda på stubben bredvid sina hål, mums för en hispig hästs hispnerver. Fast riktigt orkade Juppe inte gå igång, vi hade sällskap mot avelsflockens hage också och puttade ett sto före i döden.
Vi sprang på en väldans stor flock med rådjur (?) som stod och spanade in oss på en åker. Och så hälsade vi på de här på vägen hem:
Klart grabben fick beta och äta nypon. Kanske var tur det, för hör och häpna. De där stenarna låg kvar på åkern när vi gick sista biten hem.
Fräckt.
Och livsfarligt.
Det är så skönt att jag lärt Juppe sänka halsen istället för att springa runt, runt i ring runt mig och bli ännu hispigare. Med mulen ned mot backen hinner man tänka och lugna ned sig och titta lite under lugg på omvärlden.
Och för första kvällen bet kylan riktigt i fingertopparna. Nu är det vantdags.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar