söndag 20 oktober 2019

Lervälling och "vem bestämmer"


Jag förstår inte vart veckorna tar vägen. Och helgerna säger bara slörp så är dom borta.

I lördags gick tre Amigos på skrittur längs åkerkanterna. Vi red på alla kanter vi kunde hitta på och se (som vi får rida på förstås).

Vi höll igång i en och en halv timme och kom upp i över sju kilometer.

Pållarna var bra slut, leran och vätan sög nog bra. Alla hade skorna på när vi kom tillbaks till stallet också, bra grej.


Jag har lovat mig själv att aldrig gnälla på väder.

Väder är kul. 

Det är skönt med årstider. Regn är en bra grej.

Lördagen bjöd ju på heldagssol, så en får tacka och ta emot när det är så.

I dag löslongerade jag Juppe.

Vårt respektive personal space är ungefär i storlek av ett frimärke.

För det mesta är det okej att det är så för oss båda. Men - det finns alltid ett men.

Jag gillar inte att Juppe nästan hamnar i mitt knä när det ska löslongeras. 

Jag gillar heller inte att han KRÄVER godis istället för att han är värd en belöning.

Detta jobbades det på i dag.

Juppe är en schysst typ på alla sätt och vis. Han förstår en vink även om den är fin.

Juppe gick mycket lydigt och fint ut mot fyrkantsspåret när jag bad honom istället för att gå tryckt mot mig.

Japp.

Men jag såg glimten. Det där hårda i kompisens ögon.

Jag bad om galopp.

Jädrar i min lilla låda.

Det som var roligt var att han var som en räv på en hundkapplöpning. Han behövde väl få det ur kroppen helt enkelt.

Det som var ännu roligare var att när jag härmade hans galopp inne i mitten av ridbanan och ändrade takten så ändrade även Juppe takten/alltså farten. Så kul.

Han fick sluta galoppera när han slappnat av lite. Det firade han med en drakblås. :-)

Vi körde lite i andra varvet med, sedan hade jag en mildögd kompis med mig in i stallet.

Klart han fick lite varuprover från en clinic i Strömsholm. Han var definitivt värd lite gottelimums.

söndag 13 oktober 2019

Nu kan jägarna ta över - vilken härlig höstdag!


Ja. Han vet att han är snygg.

Torkade du ur mina näsborrar ordentligt? frågade Juppe och vred lite elegant på huvudet.
Blicken - bang! in i kameran.

Japp, sa jag.


Bra. Tycker inte om att se snorig ut på bild.


Eller så här? Lite mer uppspärrade näsborrar. Lite nervig arab sådär?

Det blev en härlig höstig dag. Lite för varmt för både matte och häst, men, men.
Trevligt sällis fick vi på turen.


Anita och Solon gjorde oss sällskap på en runda.

Vi har inte haft så mycket sällis av Solon. Kul med ny kompis. 
Intressant också att se dynamiken mellan olika hästar. 
Tror det är nyttigt att lära sig ha varierat sällskap.


Kom nu, sa Juppe. Solon har vi sett nog av.


Jag håller på att svälta ihjäl här, så vi kan väl kika igenom dina fickor innan du går.


I morgon kör älgjakten igång.
Den första tiden håller vi oss hemma på gården så att jägarna får utöva sitt intresse i lugn och ro.

Det ska faktiskt bli lite mysigt att tuffa runt på ovalen igen.


lördag 12 oktober 2019

Vi knöt blusen för Sara Danius i dag


Juppe ringde från stallet. Ta med knytblus till mig också, sa han.

Klart jag gjorde.

Det var  inte helt lätt att hitta något som var tillräckligt långt för att det skulle bli en stilig rosett runt Juppes hals.


Det är tanken som räknas, sa Juppe.
Jag tycker det blev fint med matchande knytisar på dig och mig.


Man måste hedra så fria intellekt och så fina ledarston som Sara.

Utmärkta ledaregenskaper.

Integritet i massor.

Stort modeintresse.

Mod.

Mera mod.

Ännu mera mod.


Så synd att hon gått över regnbågsbron som det brukar heta, sa Juppe.

Bäst jag lägger in en länk till Wiki om Sara Danius, sa jag spakt.

Det är det minsta du kan göra, sa Juppe.


På tal om ledaregenskaper, sa Juppe. Så vet jag inte om du har några. Du är ärligt talat lite mesig.


Inget ont menat med det.

Jag hörde någon av grabbarna prata om att du är hård i huvudet. Envis, kort sagt.

Det är inget fel med att vara envis tycker jag.

Som tur är.

Fast jag tycker att du är mesig.


Men vad f-n, sa jag då. Det är väl en j-la skillnad på att vara snäll och vara mesig.

Även om saker och ting kan ta lite omvägar och kringelikrokar så brukar det väl bli ungefär som jag vill. Jag vill inte peka med hela hoven. Handen.


Jag tycker du ska vårda ditt språk, sa Juppe då.

Försök uppföra dig bara i dag är du snäll.


Va? sa jag då. VEM är det som är hård i huvudet?


Muttra, muttra, muttra ohörbara saker.

(TUR att man slipper höra allt!)


Jo, jo. Lite kritik så slår du till med storsläggan, sa Juppe.

Men jag gillar det!

Jag gillar att det finns motstånd. Fy så tråkigt det vore om du var en sån där matte som man kunde köra över med ångvält.

Som bara gav upp så fort man satte henne på fel sittben på volten (fnitter).


Nyss var jag ett mähä, sa jag. Bestäm dig nu.


Äh, ville bara hjälpa dig få upp pulsen lite. Ibland är du lite trögstartad.


Men jag tycker att du skött dig riktigt bra i dag.
Glöm inte hashtaggarna bara:
#knytblusförsara
#knytblus
och 
#backasaradanius

Och så kan du väl bjuda på bilden på den där härliga klänningen som matchar min grimma.

Visst sa jag. Kommer här:



söndag 6 oktober 2019

Sötchock: Avelsflocken flyttar hem från sommarnöjet


Hoppsan. Det bidde en bildbomb.
Tack kära gamla kamera för att du faktiskt orkar fokusera på det jag vill, åtminstone ibland.


Fredagen blev en helt fantastisk ledig dag.

Jag fick hänga med i jobbet med att få hem avelsflocken från sommarhagen till sin ordinarie hage.

I samband med det plockades några hästar hem på box, bland annat min Titania.

Hon skulle avmaskas och verkas.


Och så klart pysslas med. Självfallet har hon en egen beautybox.
Hanteringstränas menar jag förstås.


Aaaahhhh. Tack vare att jag fått så god hjälp från början med att förstå hur jag ska närma mig min UNGHÄST (får inte säga föl längre för de kunniga, hon är ju över ett år tösabiten) så går allt så bra.

Titania är inte rädd eller avvisande, mer nyfiken och faktiskt - tolerant.

Till och med jag tyckte synd om henne när jag tog bilden här ovanför.
Hon hade då fått delad man, varje litet tagel hade fått en dutt av manglans i geléform och så var hon nogsamt borstad överallt.

Manen har blivit så lång! Fölkrullet ser ut som en utväxt permanent. Så sött.


Vi hade två släp att locka in ungdomarna i.

Himla bra är det ju om man får fatt i hästar som ska ut i hagen till båda släpen (eller på stall) så att de inte får vara ensamma och får panik.


Starten blev fin.


Det är så kul att se fröknarna försöka räkna ut var de hamnat - och sedan se glädjen när de förstår att de är "hemma".

Det där med att åka transport blir ju inte så dramatiskt då.


Somliga hade åsikter om det där att hoppa in i transporten.



Minsta lilla fölisen förstod inte alls vitsen med att hoppa in i en låda med mamma.

Annica fick leda mamma till stallet och en box. Kan inte Mohammed komma till berget så får berget komma till Mohammed. Det backades galant upp ett släp mot stallöppningen - och si, då fick hästmamma med sig sitt föl.


Förvirrad ung dam.


En Tinna som längtar hem.

Tinna fick visa att transporten inte var farlig.
Hon suckade när hon ställde sig framför transporten, vred på huvudet så att ungdomarna såg henne.

Gick på transporten. Vred på huvudet . . . 

Klart unga fröken gick in till slut.
Då gick Tinna ut genom framdörren och vi kunde stänga dörrarna om tonåringen.

He, he.

Kul att se ett rutinerat gäng dra fram det ena ässet ur rockärmen efter det andra.

Jag måste säga att jag fullkomligt dyrkar Tinna.
Maken till klok och härlig häst har jag inte mött. Det är också tack vare henne jag har så bra kontakt med Titania. 
När Titania var föl så puttade Tinna fram henne mot mig, när Titania försökte smita så blockerade hon vägen med sin breda mammarumpa.

Så visar en klok mor sin unge att människor inte är något farligt.

Tack Tinna. <3



Annicas föräldrar har tagit hand om avelsflocken på ett fantastiskt sätt i sommar (igen).

Riktiga djurälskare som har ögon för varje häst.

Och hö. Massor av hö.


Titania tycker inte att det är så udda att stå på box.

Hon har ju stått på box förut med mamma.


Hon har så milda, vackra Juppeögon. Jag tror de är ett arv efter pappa Haleggur, men det är ju svårt att säga förstås.


Damen blev riktigt världsvan och inspekterade varje vrå av sin box.

Det är så roligt att hon är så nyfiken och att hon är så lugn.


Hon var riktigt duktig vid verkningen också, 75 procent av hovarna gick galant.


När solen började glöda var det dags att få skjuts till hagen även för gänget som mellanlandat i stallet.



Glada sötgrisar.





Och svisch ut till del två av hagen. Där får pållarna traska längs en ganska smal korridor av stängsel.

Just där tyckte gänget som redan gjort sig hemmastadda att det var läge att säga hej.

Gulp. Lite trångt tyckte vi.






En riktigt härlig dag, som sagt.

Sol på nästippen och hästgos en masse.

Och - det finns gott hopp om fröken Titania och hennes fotointresse.