söndag 14 juli 2019

Tips: Är dina stigläder jämna?


Bästa Matilda, hon kan hon.

Efter att ha ridit Juppe åt mig i min sadel (händer inte så ofta eftersom hon har en egen som hon gillar bättre) tittade hon mig i ögonen och frågade:

Är dina stigläder lika långa?

Öh. Sa jag. Vet inte. Jag får ta loss dem från stigbyglarna och mäta.
Inte var de jämna.


Så här kommer alltså vilda Matildas bästa rid-hack:

Byt sida på stiglädren efter en tids användning. Vare sig vi vill eller inte så har vi ofta högre tryck i ena stigbygeln.

På det här sättet blir stiglädren åtminstone lika långa och själv får man en påminnelse om det där med sin egen kropp och liksidigheten på den.

För ett år sedan startade Matilda ett eget företag för sin ridverksamhet.
Nu finns det en facebooksida också. Spana in den, där kommer det säkert kuligheter framöver.

fredag 12 juli 2019

Sjuksköterskorna i valackflocken

Tänk vad man får reda på vad som händer i en flock när man bara stannar lite i hagen och glor.


Jag kunde inte förstå vad cheferna Frami och Fengur gjorde med den här kompisen.


Grabbarna visste helt tydligt vad de ville.
De samarbetade.

Men med vad?


Ja vad?

(Gör du underliga människa till exempel?)


Jag var tvungen att gå närmare för att kunna se.

DÅ såg jag ett litet sår på kompisens bakben.
Det var såret som Fengur och Frami turades om att slicka rent!

De är tydligen chefssjuksköterskor och tar ansvar för sina medarbetare.

Så fint och så speciellt.
Trodde inte hästar hjälpte varandra med sådana saker.
Där hade jag fel. 
Har ni sett liknande beteenden i en flock?

Jag berättade för pålles människa om såret, så nu har han ett litet plåster på benet.


 Japp! Där hade du fel.


Japp. Jättefel.



Närå. Den här kompisen var inte övertydlig i sitt statement.
Han viftade bort flugor med huvudskakning bara.

Phu. Började känna mig dum.



Med det önskar jag och Juppe trevlig helg.
Ta hand om varandra!

Och ja, jag ska blogga oftare.
Nu har jag faktiskt flera inlägg i huvudet och kameran som bara trycker på och vill ut.

torsdag 4 juli 2019

Hejdå ridrädsla!


I går hämtade jag en riktigt stissig Juppe ur hagen.

Han har bestämt sig för att det bor minst - och jag säger minst - ett läbbigt monster i skogen som ska avverkas bredvid valackernas sommarhage.

Med ögon som tefat följde han mig tveksamt men snällt mot grinden.

Just det där med att gå ut genom grinden tycker jag är ett mindre trevligt moment när man har en rädd Juppe i andra änden av grimskaftet.


Så är det bara.

Eftersom Juppe övade på att visa underhalsen brydde jag mig inte om att borsta och pyssla.

Det blev krafs, krafs, sadel på.

Jag ville inte hoppa upp i skogen där det läbbiga finns, så vi gick en bit.

Skutt upp.

Juppe var som en dynamitgubbe av panikerande slag.

Men - som genom ett under så kände jag mig som en liten buddha.

Överallt runt omkring mig såg jag härliga fält med skördad vall.
Finfina ytor att skena på.

Och jag har bestämt mig: Bjuder Juppe på fart och fläkt ska jag tacka och ta emot.

När Juppe var som värst spänd och rusig så puttade jag på rumpan för att säga åt bakbenen att vara med också, och så en liten sidoflytt på det.

Och si - hästen frustar!

Han förstod vad han skulle göra och blev både lugnare och gladare av beröm och förtjusta matteskratt.

Det bjuder jag så gärna på.

Jädrar i min lilla låda vad jag fick fart.

Det blev ett intensivt pass, men bra. Det gick också att ha långa tyglar en liten snutt på hemvägen för att hämta andan.

Sista mördarbacken tog vi i tölt istället för galopp. Valde bort galoppen eftersom det bor monster i skogen. Tölt är kontroll för mig och Juppe.

Han jobbade så fint ända till toppen av backen och blev faktiskt inte alls farligt andfådd.

Jag hoppade av och så gick vi och småpratade om att det faktiskt inte finns troll och sisådär.

Juppe pillade i sig så många klöver han hann och jag myste.

När vi närmade oss hagen blev det samma sak igen.

Juppe såg olycklig ut, men gick snällt igenom och väntade på att jag skulle haka fast grinden.

Så fort jag fick av grimman så FLÖG han tillbaks till flocken.

Jag traskade snällt efter med mina tre förberedda morotsbitar.

Juppe stod gömd bakom farbror Frami och såg ut att skämmas lite när jag kom.

Klart han fick sina godisar.

Nej, jag tycker inte att det är besvärligt att ha en "känslig" häst, jag tycker mest synd om honom.
Juppe gör ju allt jag ber om, att han inte alltid orkar med när jag inte är på topp och kan läsa av på en sekund när jag inte är på topp är ju inte hans fel.

Att bli arg på en häst som ser troll - aldrig.
Det gör bara att jag älskar honom ännu mer. Jag älskar att jag har en häst som det händer så mycket på insidan av.



måndag 1 juli 2019

Juppes matte läser: Monty Roberts - från mina händer till dina

Min inställning till olika gurus är: Alla sätt är bra utom dom dåliga.
Och vad som är dåligt bestämmer bara du själv. 
Allt funkar inte för alla.

När mannenvännen lånade böcker på bibblan kom han hem med Monty Roberts bok "Från mina händer till dina" åt mig. Forum bokförlag.


Jag öppnade den något motvilligt och motvalls till sinnet.
Jag har haft fördomar mot Monty Roberts, huvudsakligen baserat på filmer av hans join-ups med olika hästar.

I mitt huvud är det en fullständig galenskap att utsätta en helt oinriden och i vissa fall - en vildhäst - för att bli instängd med en människa i en rundcorall och ibland till och med få på sadel och en ryttare vid första mötet med en tvåbening.

Här får du ett exempel på en join-up film:


Jag är glad att jag tragglade mig igenom boken, delvis krattigt översatt och ganska ful i layouten.

Varför?

Jo, kärleken till hästen glimtar genom raderna.

Det här är en man som tålmodigt översatt hästens språk equus (som han kallar det) till något som människor i gemen förstår). Ett vinklat öra mot ledaren (jo, han är bergfast i den övertygelsen): "Jag respekterar dig".

Nix. Jag köper då inte alls allt.

Men - en man på 84 år som i hela sitt liv arbetat med hästar och som fortfarande har en ambitiös turnéplan måste man hylla och respektera.

Jag läser med min egna metod: det som slår an en klang hos mig tar jag till mig. Det andra får flyta förbi utan att göra något större intryck.

Små fakta som Monty Roberts samlat på sig roar mig särskilt:

"Mustanger kan gripas av panik när de hör tamhästar gnägga eftersom de tror att ljudet ska dra till sig rovdjur."

Hans viktigaste redskap om man kan kalla det det är rundpaddocken. Du ser en sådan i filmen ovan. Monty har åsikter om allt från storleken på den till underlaget. Intressant.

"Rundpaddocken kan vara en plats där man erbjuder ledarskap utan att tvinga hästen."

Tre vanliga fel - i Montys ögon:

Spöet: är det hjälpmedel som säljs mest i världen.
Inom viss hästsport används spöet för att kommunicera, inte för att göra illa. Det är acceptabelt (resten får ni läsa in själva).

Longering: Longera inte hästen. Punkt.
Det får nämligen hästen ur balans, får hästen att gå i korsgalopp, skadar ledband, senor och muskler.

Mata ur handen: En häst ska inte förknippa mat med människans kropp.
Stöt till hästens skenben med foten när den tänker bitas.

Nej. Jag håller ju inte med.
MEN - det är alltid, alltid, alltid intressant att få sina tankebanor omruskade. Det är välgörande att tvingas formulera för sig själv, varför tycker jag att ett spö är ett okej hjälpmedel och så vidare och så vidare.

Jo. Låna boken på bibblan du med.
Läs och håll med om somligt. Gnissla tänder åt annat.

Heder åt Monty Roberts ambitioner att dela med sig av sina erfarenheter och sin samlade kunskap.

söndag 30 juni 2019

Framåtbjudning som en rymdraket - men lydnad?


Nu tycker Juppe att gräset börjar tryta i sommarhagen (!), därför passar det honom att komma när jag ropar. 

Jag tycker att hans sommarattityd syns på långt håll.

Men jag är kanske en känslig matte.


Eller inte.

Äh.

Jag vill ju inte ha en lobotomerad träningskompis.

Jag kan njuta när min sparringpartner blir sådär lite sommarvild.

Första dagen med ny sko = fyra nödstopp på turen. Alltså fyra one rein-stops för att överhuvud taget få kontakt med pålle igen.

Jag tyckte inte att galopp i skentempo var lämpligt.

Juppe höll inte med.


Det ser ju så fridfullt ut.


Och när vi har tränat så går det att prata med polarn igen.

Lite beröm så kommer alla nöjda och självmedvetna skrynklor fram runt ögonen.
Skrynklor ska ju vara en smärtsignal, men en Juppe visar också att beröm går in så att säga.

Jag älskar att jag har en så personlig och uttrycksfull häst.

Det syns på utsidan  vad som händer inuti. Ungefär som på mig.


Andra dagen (ja, jag bestämde mig för att skita i det där med markarbete varannan och rida varje dag för att få ned energinivåerna något i pållerusk) blev det nog faktiskt bara ett nödstopp.

Tredje sommarkvällen blev riktigt resonabel.

Det gick att galoppera i normalt tempo och bäst av allt - Juppes spända hals började ge med sig.

Han beter sig lite som en Dobermann på vakt. Men det är faktiskt mitt jobb.


Är det väl inte!
Här är det bäst att jag håller koll, ingen annan verkar ju fatta att vissa granar är livsfarliga. Grannar menar jag. Okända kor. Läbbiga älgar. Med mera. Med mera. Har det legat en sten där? Varför flyttar marshmallowsarna på vallen sig? Kan man inte lita på maten?


Skärp dig, fräser jag då.

Att vissa granar är livsfarliga, upprepar Juppe då.


Slluuuuuuta spänn din j-la hals, fräser jag sedan och böjer ned Juppes huvud på ett sätt som skulle få varje frihetsdressyrnörd att örfila upp mig och säga att jag tvingar min häst att stå i en förnedrande och undergiven position. Ja, det gör jag.

För hans skull.

Juppe förstår frasen "ned med huvudet".
Jag vill att vi ska vara överens om att det är jag som har kollen.


Ju längre sommaren lider desto bättre brukar det bli.

Jag kan också förstå en Juppe som haft en ridrädd matte, inte sjutton kan man lita på att en sådan typ har koll heller.


Till slut mjuknar ändå de där glashårda ögonen i sitt uttryck och - eh, Juppe hänger behagfullt ut snoppen.

Det tar jag faktiskt som ett tecken på avslappning.


Skojar bara! säger Sommar-Juppe då.

BU!


Ja, och så börjar vi om med proceduren igen.

Vem sa att vi är som ett gammalt gift par?

Det värsta är att när jag svär som mest åt skäller som värst så frustar Juppe.

Han känner väl att jag har koll då . . . 

Är din häst annorlunda på sommaren?


onsdag 26 juni 2019

Sko av - sko på, och så vidare


Vad vi gör?

Jag vet inte. Vi mest är, tror jag.

Juppe blir fetare och fetare för varje dag och nöjdare och nöjdare.


Vi har slagit rekord i gräslängd tror jag.

På bilden ovanför går Juppe och jag längs ett dike.

Där har gräset stuckit iväg så att det är högre än mig (nä, jag är inte lång - men ändå).


Annars?

Juppe drog av sig en sko.

I dag satte hovis dit en ny fin. Så nu har vi inga ursäkter för att inte springa bort lite av fläsket.

Jag sitter gärna och glor i hagen.

Jag njuter så av att titta på Juppes harmoniska gäng.

Frid och harmoni trots en helt absurd mängd stickande flygfän.

Jag börjar se ut som en plockad höna av alla bett.


Plockad höna? sa Juppe.

Gode gud, tur att jag har päls. Jag skulle se ut som en stor plockad höna.


Vad gör du?

Jag är, svarade jag. Jag med, sa han då.


När den här snyggingen kom för att säga hej gick Juppe lite elegant och ställde sig bakom mig och stenen som jag satt på. :-)

Juppe är född diplomat och vet hur man undviker konflikter.

Och hur man gör igång sådana om man skulle få lust.


Kort sagt. Vi har det gött.

Vilken tur att jag har den här kompisen.

I morrn ska vi ut och vässa tölten. Läääääängtar redan.

fredag 21 juni 2019

Trolltätt på midsommar - det är nog normalt


Ibland tänker jag att Juppes bitvis klena nerver är en ren projektion av mig och min sinnesstämning.

Och ibland tänker jag - eller inte.

En Juppe har en sällsynt livlig fantasi.


Det blåste rejält i dag.

Det är inte kul. Det tycker inte jag heller.

Men när det BRAKADE till rejält i skogen utanför grabbarnas sommarhage var det nätt och jämt att jag kunde hålla kvar Juppe i grimskaftet.

Han blev livrädd.

Allt var en fasa efter det.

Studs på studs och snurr på snurr runt mig.

Ögon som tefat.


Jag begrundade detta ett tag och bestämde mig för att släppa lös pålle igen.

Jag var helt enkelt inte säker på att kunna få honom genom grinden på ett säkert sätt.

Han tycker från start att just grinden i sommarhagen är lite lätt läbbig.


Egentligen ville jag inte släppa Juppe och ge honom vatten på hans kvarn.

Men jag hittade helt enkelt ingen lösning på situationen.

Jag fick i alla fall nöjet av att se honom galoppera sitt maximalt fortaste. Det är inte så ofta man ser trots allt.

Juppe for som skjuten ur en kanon tillbaks till polarna.

Jag erbjöd inte tillräckligt med stöd när presumtiva monster lät i skogen. Suck.

Nåja.

Påt igen i morrn. Och tjusig var han.

Hur hade du gjort förresten?

måndag 17 juni 2019

Perspektiv på sommarmagen


Så här ser det ju riktigt okej ut.

Sommarmagen alltså.


Allt handlar om perspektiv.

I dag stod en färgkoordinerad grupp (kloka och vackra djur!) och sov tillsammans.
En frisk bris blåste genom manar och svansar och höll de klenaste myggorna borta.


I går kväll for jag och Juppe runt som en synkad komet längs EU-remsorna i åkerkanterna.

Vi hade så kul!

Jag måste tydligen ständigt påminnas om att släppa handbromsen och när jag gör det så blir ju livet så jädra härligt. Matilda hjälpte oss att komma ihåg det där på senaste uterittslektionen.

Juppe bjöd på framåt som ett ånglokomotiv. När han fick chansen att jaga ett rådjur som skuttade upp framför oss så tog han den.

Ja, jag är så elak att jag låter honom göra det. Just för att han har så kul.

Öronen spetsas till missiler och Juppe sköter hela jakt-jobbet själv.

Jag tror ju att det bor en kofösargrabb någonstans inne i den där islänningen.


Ikväll cyklade vi till stallet för mys och för motionen skull.

Det är det här perspektivet vi ska undvika.

Hjäääääälp.


Lite bättre (längre bort).

Jag vet ju att Juppe har det världsbäst i sommarhagen. Men fasen vilken mage alltså.

Och ändå vill han äta när vi är ute.


Nu är du lite hysterisk! sa Juppe.

Jag ser bara till att ladda inför våra träningspass. Gnäll inte.


Blank! Han är i alla fall blank! tänkte jag.

Och välmående.

Och stark.

Och lagom motvalls.

fredag 14 juni 2019

Hemester i hagen

Fasen vilken gasballong till mage Juppe har. Blir nästan rädd när jag ser den.

Här blir det till att jobba som vanligt.

Så fredagskväll betyder en sväng till valackernas sommarhage.


Juppe var en fnorkig larvig typ när det var dags att sadla.

Men så visste jag ju att det skulle vara.

Häpp på med allt och en promenad bortåt grusvägen.


Juppe jobbade på superbra.

Vi höll på att bli galna på alla bromsar, de älskar verkligen Juppe.

Lösning:

Galoppera som besatta. 

Juppe var som en flåsande ånglokomotiv när vi var färdiga. Han var superduktig!

Så här sidenskimrande såg han ut när jag släppte ut honom i hagen efter turen.


Livsnjutare där.


En överraskning dök upp.

Bästisen Baldur levererades till hagen.

Juppe och Baldur fann varandra direkt.


Det upptäckte någon.


Jag trodde det var över chefen Framis värdighet att vara sotis.

Men tydligen inte.


Det var liksom en lite hektisk stämning i hagen i kväll.

Jag tror att det var alla stickande insekter som gjorde läget lite grinigt.


Men vad bryr sig en Baldur om det?


Intet.


Och Juppe fixade flugskyddet alldeles själv.

Duktig pålle.


Ordningen återställd.


Det är verkligen ljuvligt att få hänga med de här typerna i deras hage.

Jag blir så glad när jag ser hur bra de har det och hur mycket de njuter.

Tänk att få leva i det här rövargänget med grabbar, det är riktigt hästliv det.