söndag 17 mars 2019

Ursäkta glest bloggande: här är en rapport



Jag börjar bakifrån, alltså närmast i tid.

I går åkte jag ut till Juppe på eftermiddagen och gjorde lite hjärngympa. Vi börjar få mer och mer kläm på det där med spansk skritt eller pantherwalk. Juppe sprattlar på fint med frambenen och kan ta små steg framåt nu.

Nästa steg är att ta stora kliv framåt och lyfta frambenen.

Därefter - skutt upp på Juppes rygg och där måste jag nog ha hjälp av någon från backen till att börja med som visar Juppe med targeten att han ska lyfta fötterna.

I fredags blev det en välbehövlig ritt i dagsljus med trivsamt sällskap.

Onsdag betyder lektion och på tisdagen var det en happening!



Juppe ser kanske inte överlycklig ut på bilden - men han var fantastisk!

Jag är så stolt över honom. Vår VD Peter gjorde sitt bästa på hästryggen, men ramlade liksom fram när det var dags för trav.

Juppe tvärnitade. OK! Han vill att jag ska stanna.

Efter en liten stund på ridbanan gick vi till ovalen. Jag och Juppe skuttade runt lite först, testade att bränna av en galopp och det kändes fint. Juppe var lugn som en filbunke.

Peter hoppade upp igen och fick faktiskt till några små galoppskutt med hjälp av Baldur II som draglok.

Jag blev så glad över att Juppe verkligen lyssnade in att det satt en nybörjare på ryggen och att han var rädd om honom. Hjärtat svämmar över.

Och förlåt för att bloggandet sker så glest. Det finns liksom inte ork till bloggande just nu och jag har bestämt att bloggen ska vara något roligt, inte ett måste.

Hade lite roligt åt en stallkompis som knäckt koden. Hon frågade hur det är och jag sa som det var. Hon sa: ja, jag tänkte väl det. När du inte bloggar då är du inte på topp.

Lite kul.

I dag ska jag klappa på yngsta nykläckta barnbarnet och så hoppas jag att det blir en liten ridtur på Juppesnuppen ikväll.

måndag 11 mars 2019

Är det lite blått i fölfröken Titanias ögon?

Ikväll hade jag och Juppe gemensam galoppglädje på ovalen.

I går tog vi en sävlig promenad till avelsflocken.


Fölfröken Titania är inte ett dugg blyg.

Hon ser faktiskt mer ut som om hon tänker: Muahahahaha. Om tre år ska jag ha mycket kul med dig.


Jag och Juppe spanar och spanar på Titanias ögon.

De är ljusa och har en så obestämbar färg.

Ibland tycker jag att det är en glimt av blått där, men sedan tänker jag - äsch, det är bara himlen som speglar sig.


Söt och kaxig är hon i alla fall. Precis som småtjejer ska vara.


Om tre år sisådär ska vi ha mycket kul.

söndag 10 mars 2019

Kursdag: det är svårt att tänka positivt


Nej, jag tänker inte radda upp allt som jag inte är så nöjd med efter en heldagskurs med tävlingstema (men okej, okej, några förbättringspunkter kommer längre ned. Mycket längre ned).


Nu försöker jag i alla fall tänka nytt och bättre.


Jag är vansinnigt nöjd med att Juppe var vansinnigt nöjd med sig själv efter heldagskursen.



Efter förmiddagens programridning så kände han sig rätt färdig med dagens insatser tror jag. Han gick visslande ut i hagen för en stärkande tupplur.

Jag har tur som har en häst som har en helt taktren tölt, som är lättväxlad, frisk, glad och bussig. En bra kompis helt enkelt.

Vi värmde upp individuellt. Mycket bra för mig. Det är en utmaning för mig att få Juppe kvick och vaken, jag var jädrigt nöjd får jag säga. Uppvärmningen fungerade perfekt!

För oss är en halvtimme lagom tid. Jag vill hinna skritta och upptäcka min egen kropp innan vi tar itu med Juppes.


Det var till och med en lite lättare övertaggad Juppe och dito matte som äntligen fick rida sitt program. Juppe undrade lite upphetsat hela tiden om: det är galopp nu?

Trivs.

Det är roligt att han vill. Och att jag vill.

Snäll kursis filmade oss. Film är så bra grejer. Den visar skoningslöst om matten till exempel glömmer att driva, eller inte vågar hålla ihop Juppesnuppen.

Något händer i mitt huvud när jag tror att det är tävling, jag vågar liksom inte inverka.


Nu tänker jag faktiskt tänka att det är väl himla bra det. Inte att jag bara sitter där som ett mähä, utan att jag upptäcker det. Och att det finns kräm att ta av. Mer sprutt i Juppeluppen att ta fram.

Om jag beställer det.

Visst är det ändå spännande hur ett tävlingsmoment kan spöka med ett huvud? Eller två då.

Efter makalöst god lunch och teori var det dags för låtsastävling.

Samma grej här. Min vänliga häst ställer upp på en omgång på ovalen igen. Inga problem.

Den omgångens bästa: att jag kände mig helt trygg med galoppen (nej, jag är inte rädd för att det ska gå fort eller att jag ska trilla av), Juppe rullade på och jag kom ihåg att halvhalta när bollen rullade längst ned. Det kändes bra.

Det var bara den lilla detaljen att jag glömde driva. Igen.

"Domarkommentarerna" som vi fick av instruktör Annica och Matilda gluttade jag bara som hastigast på. Jag vill för h-e aldrig mer läsa en kommentar i stilen med "energifattig", då tror jag nästan det är bättre med galopp istället för tölt. Eller taktfel. Vad som helst, bara inte energifattig.

Jag ska be kompisar att filma mig lite då och då när jag tränar. Filmen visar sannerligen sanningen, det är skönt. En maffigare tölt, det vore väl något att ha som mål.

Filmerna visar jag inte. De ska jag sura lite över först.

torsdag 7 mars 2019

Jag är så stolt - företaget jag jobbar på sponsrar med gratistjänst


Gården som Juppe bor på (ja, och mina jobbarkompisars hästar också) är stängd för besökare, vi åker heller inte ut på evenemang med våra hästar.

Varför? Gården tar ansvar för smittspridning och vi är rädda om våra hästar.

Det här utbrottet av EHV-1 kommer inte att vara det sista. Kvarkan finns kvar och hästinfluensa med för den delen. Vi måste bli bättre på att tänka på smittor - alltid.

Jag personligen tror att de inom hästvärlden som tävlar mycket ändå har det här med sig på något sätt. Ryttarna och hästägarna är vana vid att fylla i hästförsäkran, alltså en försäkran om att hästen dyker upp på tävlingsanläggningen och är frisk.

Ambitiösa fritidsryttare som åker på kurs är jag däremot inte lika säker på att de tänker på smittorisker.

Jag kan STOLT berätta att företaget jag jobbar på har låtit oss jobba med att ta fram en tjänst för gratis elektronisk signering av hästägarförsäkran. Företaget bjuder på det här. Är inte det fint?

Sidan hittar du här.

Så är det att ha en chef som äger islandshäst.

Vi är duktiga på det här med digital kommunikation och elektronisk signering. Det här är vårt bidrag till Hästsverige. Vi hoppas du gillar det och framförallt använder dig av den här. Sidan kommer att ligga uppe för alltid.

Ja, jag blir jätteglad om du delar och berättar om elektronisk hästägarförsäkran. Lika glad blir jag för en kommentar här förstås.

söndag 3 mars 2019

Fasansfullt korta helger

Det här finns det ingen större vits med enligt Juppe.
Det finns ingen vits med att ta bilder på andra hästar än den snyggaste. Juppe.

Men Dynur är väldans söt. Och så illustrerar han så fint hur jag känner mig. 




Hur kan måndag redan bita mig i svansen?

Önskar jag kände mig mer utvilad.

Nya hovis gör kanske inte överväldigande god reklam för sig genom att inte ha tid att slå på en ny doja på Juppe. Tisdag är det sagt att han ska anlända i alla fall. Då har Juppe varit utan sko i 1,5 vecka.

Jo, jo.


Den tappra, tappra hjältehästen linkade modigt fram genom Lützentät dimma och krutrök, sa Juppe.


Stör inte.
Det går inte att dissa en kreativ fas genom att komma med invändningar om att det inte är sant eller så. Det säger du ju själv.

Först är man kreativ, sedan man kika på självaste resultatet.


Eller . . . stoppa in en godis här fram!


Den kopparguldiga ursnygga lagom behårade och skitsnygga och lagom vadderade hästen tittade hjältemodigt . . . 


Du. Kan vi prata om den där gympadojan förresten?

Den säger kaplooffff när jag går. Det känns inte så värdigt.

Fast den skyddar mot att det går ur bitar från hovväggen, sa jag. Det är ju bra.

Snaaaaart får du ny fin sko.


Solon ville också vara med på bild.

Så det fick han.


Nöjt Mona-Lisaleende.


Själv känner jag mig så här:

tisdag 26 februari 2019

Det går att jobba även med tappsko


Juppe suckar bara diskret när gympaskon kommer fram. Rackarns påfund, ser han ut att tänka.

Jag har klippt isär en benlinda och gjort en "strumpa" för att den vackra hästen inte ska få skav när det kommer in grus och grejer i skon. För det gör det.

Eftersom Juppe är en omhuldad häst tvättar jag strumpan efter nästan varje användning. Skavsår känns så himla onödigt.


Eller också kan du bara ta in hästen och mysa lite! sa Juppe.

Njä, sa jag spakt och menlöst. Du vet, hästar som är gnuttan för rund om magen får väl ändå jobba lite. Det är bra för att förebygga sjukdomar också. Läste någonstans att det faktiskt räcker med tio ynka minuters promenad per dag för att risken för kolik skulle gå ned.

Juppe lät maten tysta mun. Kanske tuggade han på lite snabbare än vanligt.

Vi fick en härlig kväll på ovalen där vi övade på halter och skritt i olika tempon. Skritt är verkligen inte att förakta och jag har gjort Juppe lite okänslig för skänkeln. Det får vi åtgärda.

söndag 24 februari 2019

Jaha, gympasko-promenad i dag

Juppe hade dragit av sig en baksko i dag. Men vad gör det när man har en gympasko i reserv.

Sällis av Viggo o Co fick vi också på en promenad vid hand. Så skönt, så vårigt.

Så . . . jobbigt.


Viggo föste bort Juppe när det var dags för sedvanlig fotografering.

Hämnden kom omedelbart:


Viggo ser ut som om han lånat Svenne Hedlunds peruk!

Ha, haaaaaa!


Näej Juppe. Skärp dig.

Och Svenne Hudlund är ju jättebra faktiskt. 


Med klassisk 70-talsfrisyr!


Blä, blä, blä, blä, Svääännnne Hedlund.


Du. Godnatt. Gå och ät lite halm, eller ta en tupplur.

Förresten så är det en 60-talsfrisyr.


Allt ska jag behöva hjälpa till med, fräste Juppe.


Så. Mildögd Juppe framför 70-talsfärgad himmel. Med snygg ek och raffig traktor i bakgrunden.


Men det där var ju inte så dumt, sa jag. Tack!

Just det, sa Juppe.

Syns i morron.

Jag är alldeles för trött för att skriva inlägg om varmskoning som jag lovat göra, det får bli en annan dag.

tisdag 19 februari 2019

Armband från The Fortunate One

Äh, det har gått åt pipsvängen med det där att inte shoppa.

Jag var tydligen värd ett armband från The Fortunate one. Det passar faktiskt himla fint på mig, jag har tunna handleder och här kunde man välja hur stort omfång man ville ha.

Och lilla silverhästskon som är knäppet är jättegulligt. Nöjd. Tack Bettina.


Sitter kvar gör det också, det testade jag ikväll på lektion.

Finns i olika färger på lädersnoddarna och olika färg på hästskorna också för den delen. Så nu har jag frestat nog (eller? Om du är snabb har de faktiskt rabatt just nu).

Ikväll red vi lektion för bästaste Annica.

Jag fick hjälp att örna på min svank som är så himla svår att släta ut i sadeln jag har nu.

Och låren, sittben, blygdben och de där benen som inte riktigt vill vara så tunga som jag vill ha dom.

Juppe är en maräng. När jag är som en enveten hackspett med skänkeln när vi rider på volt samtidigt som inre handen leeeeeder med mjuka men inte långdragna tag så böjer han sig så fin.

Pick-pick-pick ska skänkeln säga, inte kläääääääma, klääääääma liten Juppekaviartub.

Galopperade på lättare oregelbunden volt gjorde vi också. Jäspalt som man säger i Värmland.

Fin kväll.


Juppe: jag gillar verkligen dig också. Men jag har ändrat mig om katten. Jag vill inte ha en egen. Eller ens den här i närheten av min middag. 




måndag 18 februari 2019

Medelålders och lovande? Snälla?

Nästan alla sporter brottas med det eviga problemet: Hur ska vi få ungdomar att stanna kvar? Orka träna? Vilja tävla?

Tänk om lika stor tankemöda lades ned på mig och mina gelikar.
Hur ska vi få medelålders tanter att stanna kvar i sporten? ORKA träna? Vilja tävla?


Den här bilden togs på en vintertävling när jag ägt Juppe några år.

Sedan dess har jag rehabat, förtvivlat, brutit ihop och kommit igen.

Tränat, tränat, tränat både mig själv och älskade hästen.
Tagit lektion på lektion. Bråkat med min kropp. Åkt på kurser. Tagit ännu fler lektioner. Yogat när jag kommer ihåg och förfinat markarbete och njutit av skogspromenader vid hand med min härliga kompis.

Ärligt talat vet jag nästan inte om någon som är lika enveten som jag är. Kanske finns det ytterligare några tanter i stallet som kommer upp i samma klass.

Det är i alla fall de som är i stallet varje dag - för att träna. För att umgås med sin häst och bli lite, lite bättre för varje dag. Minst tre timmar går åt varje gång jag åker till stallet. Japp, det blir stallet cirkagurka fem, sex dagar i veckan.

JAG borde få en rosett bara därför.
Kanske mannenvännen också.


Och jag säger - inga problem!

Krävs det på något sätt att jag skruvar upp träningen ytterligare gör jag det.
Det är så roligt!
Och inga barn blir lidande i processen, de är vuxna och har sina egna liv.

Vad målet är vet jag faktiskt inte just nu (men ambitiös som jag är har jag kontaktat idrottspsykolog för att få hjälp att reda ut det - och få kontroll över mina tävlingsnerver).

Jag vet bara att det enda jag vill är att hela tiden bli lite bättre.
Utgångsläget var inte det bästa med ett 30-årigt riduppehåll (eller 35 ungefär om jag ska vara ärlig).

Jag har utvecklats enormt som ryttare, hästägare och människa sedan jag köpte Juppe 2013.


Det kanske är grejen med tanter och farbröder mitt i livet. De gör som de vill.

Vi behöver inte uppmuntran, vi är lätt fanatiska ändå. Eller nördiga eller vad man vill kalla det.

Ibland kan jag ändå inte låta bli att läsa bekymrade artiklar om hur ungdomar ska orka tävla (när glappet mellan junior och young rider är så stort. 15-16-åringar kan tävla ihop med 20-21-åringar) med lätt höjda ögonbryn.

Jo. Alla sporter slåss med det här. Alla sporter vill behålla ungdomar. Med rätta.

Jag tycker att islandshästvärlden har lite av fotbollsvärldens styrka. Alla kan delta, alla kan tävla.

Visst vill vi ha en högpresterande elit. MEN TANTERNA DÅ!

Vem ska hylla tanterna?

Nähä.

Då hyllar jag väl mig själv då. Klappetiklapp på axeln.

Skojar lite med er och klappar mig själv igen för att jag ger mig cred för mitt jobb (som inte gett så mycket som en blågul rosett än så länge).

Riktigt färdig med att älta det här är jag nog inte. Risken finns att jag kommer igen.

Det vore himla kul att få ta del av dina tankar. Lyckas islandshästförbundet att hålla sprutt i både ambitiösa medelålders ryttare som eliten?

Tänk om vi medelålders kunde kvala under året för att få vara med på en träningsvecka med högdjur till tränare. Få vässa formen och verkligen få känna att man är mitt i smeten och tas på allvar. Få tips och tricks och få vara med "på riktigt" i något sammanhang. Vad tror ni? Är det en bra idé?

söndag 17 februari 2019

Klippeti-klippeti och sedan kloppeti-kloppeti


Bäst vi börjar lite försiktigt tänkte jag.

Vi rakar bara ett litet titthål på bogen, släpper in lite frisk luft i vinteroverallen.


Lite läbbigt är det att klippa. Jag är rädd att nypa Juppe.

Ska man vara ärlig blir det kanske inte så stor effekt av en rakad strimma på halsen och ett titthål på bogen. Men vi börjar så.

En stallkompis kom med teorin att det är bortkastad möda att raka. Den energi man vinner på en svalare kompis äts upp efter ett par dagar när kompisen kämpar och lägger all energi på att bygga ny päls.

Vet inte. Vet du?

Tror det här blir skönt för Juppe i alla fall, även om hålet inte blev så himla snyggt kanske. 


Dessutom kände sig Juppesnuppe duktig när han kom över första skepsisen mot rakapparaten.

På slutet stod han och åt under tiden jag pillade med rakningen.

Fin fis.

Fin dag med pass på ovalen + promenad längs grusväg.

lördag 16 februari 2019

Vår-ulven Juppe och vinterpälsen


Tänk vad vi analyserar våra hästar, ett evigt kretslopp verkar det som.

Juppe flåsade uppgivet när vi var på Baldur-promenad i dag - samtidigt som det kändes som om han hade något slags behov av att susa fram i 380 kilometer i timmen för att bli av med lite vårenergi och en skvätt hormoner.


Energi? Jag har då ingen energi, sa Juppe.


Jag tänkte ta med din hårklipprakapparat till stallet i morgon, sa jag då.

Det tror jag faktiskt hjälper - att knäppa upp vinterkostymen lite grand.


Nu börjar det kännas otrevligt här.

Liten köttbulllsmänniska står bredvid i bylsig vinterjacka.

Vem har sagt att jag har lust att se ut som en kinesisk nakenhund?


Hur kul vore det för dig att tvingas hoppa runt i bikini?

Har du lika sjuk färg över hela kroppen som du har i fejan förresten? Sådär grön/gul/blekt?

Finns ingen isis med den färgen i hela världen.

(Fniss)


Ho, ho?



Cheesus. 
Jag tänker inte raka dig så att du ser ut som en kinesisk nakenhund.

Eller, förresten . . . 


Skojar bara.

Tänkte att det kunde vara skönt att ta bort en liten strimma päls på halsen och en bit ned på bogen.

Det blir snyggt.


"Det blir snyggt".






Det BLIR snyggt.

Och så kan vi susa fram i galopp utan att du låter som en blåsbälg.


Fast kompisarna har redan klippt lite, sa Juppe.

Ser det, sa jag. Hoppas att jag gör det bättre.