Cool grimma till islandshäst från Tjalda

 

Du, sa Juppe.

Det är kuligt och snällt att du beställde julgrimma åt mig från Tyskland.

Den är asfin. Men.

Det är bara en liten ynka pynka grej.

Det kanske är bäst att du sätter dig ner, sa Juppe.

Eller tar ett stadigt tag i min man.

Den är för liten.

Grimman är för liten.

Ge den till lilltösen Titania istället.

Supersnygg, verkligen.

Tack och allt det där. Men du vet, julen handlar inte om att handla klappar till varandra.

Vi fick ju en fin svängom längs åkerkanten. Det räcker för mig.

God jul!

Men fasen Juppe, sa jag.

Jag ville ju ge dig en snygg grimma. Och när det fanns en storlek för ett "nätt" huvud så tog jag det. Jag tycker inte att du har speciellt grovt huvud. 

Men det var feltänkt.

Ska vi vara ärliga så har jag ju grimmor, sa Juppe.

Varför förvandlas du alltid till en hästjesus varje år? sa jag.

Fast det är ju fint. Titania får grimman och så kanske jag beställer en ny helt enkelt.

God jul världens bästaste Juppe!

Har du träffat din pålle på julafton?

Har aftonen varit god?

Rida i tygskor - var är sporrarna?

Jag är en någorlunda klok människa. Det tycker till och med Juppe.

Men jag har gjort det igen.

Upptäckt att jag på något sätt rider med sporrar.

En av alla dagar som jag åkte till Juppe efter jobbet fick jag med mig det mesta i bilen, förutom ridskorna.

Orkade inte. Jag brukar vara noga med säkerheten och säkerheten inkluderar mina fötter. Men nu orkade jag inte. Jag hoppade upp med slankiga tygskor på fossingarna.

Jädrar i min lilla låda vad det plötsligt blev svårt att få stigbyglarna att stanna kvar på fötterna.

Juppe fnissade.

Jag fnissade.

Det var i en vänstersväng som jag upptäckte det.

Jag höll på och försökte peta med HÄLEN för att ställa min häst, bytte snabbt till insidan av ankeln/benet och lite pick pick pick.

Fasen. Jag trodde att jag gjort mig av med den där idén om att skänklar är en häl. Tydligen inte.

Bra att upptäcka.

Jag gladde både mig och min häst med att stå i fältsits i mina slaskiga tygskor. Juppe valde galopp förvånansvärt ofta och det var ju kul för både honom och mig.

Han är glad över att få sträcka ut och jag är glad över att slippa vara rädd.

Mina skänklar har blivit bättre, men här finns det helt uppenbart förbättringspotential. ;-)

Hur har ni det i värmen förresten?

Jag red lektion vid 19.30 igår och höll på att smälta bort. Ikväll tänker jag rida seeeeent. Orkar ni rida?

Juppe har fått en ny bästis: Gråsuggan!

Är det något jag är specialist på så är det att liksom draaaaaa ut på inköp av till exempel en rollsroyce för en Juppesnupp. Sådana inköp är inte roliga, bara ångestfyllda.

Å ena sidan vill jag inte att den ska kosta för mycket pengar. Å andra sidan vill jag att den ska vara säker.

Å ena sidan vill jag ha vackra, fina saker omkring mig. Å andra sidan är det skönare med prylar som man inte behöver vara så rädd om (läs, bryta ihop till en hulkande hög om man till exempel skrapar sidan på hästtransporten).

Å ena sidan vet jag inte ett skit om vare sig bilar eller hästtransporter. Å andra sidan har jag och Juppe liftat med några olika modeller nu. Det har gett erfarenheter och faktiskt ganska klara önskemål från min sida.

Efter några års betänketid är hon faktiskt hämtad i dag:

GRÅSUGGAN!

Så här såg hon ut när jag såg henne på annons.

Nej, jag vet. Hon är inte vacker.

Men insidan. Insidan.

Och en mängd med fina egenskaper, som marknadens lägsta step-up.

Bra för Juppesnuppen, men det som är bäst för matte är dörrarna.

Ingen tung ramp att brottas med, inga spännen som sitter för högt. Inte noll koll på pålle som börjar trampa runt där på andra sidan rampen - utan just två prydliga dörrar.

Mycket hanterbart.

Ja, färgen är inte den muntraste. Och någon har transporterat vilda krokodiler i den, men det är bara bra för min del. Allt inkråm är nämligen utbytt. Mattan, grejerna mellan hästarna vad det nu heter. Och lite till.

Jag vet ju hur jag är, så jag beställde faktiskt en polering av Gråsuggan innan jag skulle hämta henne.

Gör jag det inte nu blir det aldrig av, tänkte jag.

Så RÄTT jag tänkte.

Kolla bara så fin hon blev:

Fasen vad härligt.

Nu ska jag bara rätta till den lilla detaljen att jag inte får köra med ett så tungt släp. Måste ta utökat körkort. Hu.

I går så fick jag klämma på en annan gråsugga, nämligen fröken Titania från Bäjeby Gård.

Hon plockades hem på box och jag passade på att rycka ut med borsen i högsta hugg.

Jag fick borsta överallt på unga fröken, både magen, benen, rumpan och halsen. Ansikte och öron var sådär. Så fin och lugn liten tjej. Mer om detta i nästa inlägg.

Den utsökta ordningen kring Juppe

Jag tyckte både Juppe och jag var värd en ledig dag efter kursen. Och ikväll tänkte jag göra lite markarbete med betoning på lite. Mest tänkte jag bjuda på mat och pyssel.

Juppe vägrade lyssna åt mitt håll när jag stod och försökte överrösta kraftiga vindbyar med slaskig snö i. Tårarna rann av blåsten.

Jag gav upp. Jag vill inte slita ut Juppe från vindskyddet. Han har det bra med sina coola polare bestämde jag och styrde hemåt efter att ha huggit med mig ytterligare en Juppe-låda från stallet att sortera, tvätta ur och organisera.

Så kul. Så tillfredsställande.

Efter att ha letat ihjäl mig efter Juppes hufflex snösulor har jag bestämt mig för att ha olika teman på lådorna. En låda ska innehålla allt för Juppes hovar och ben. Nä, inte hovkrats - den ligger i sköthinken. Men resten.

Reservgympadojan som används vid tappsko, boots, benskydd och såna prylar.

Och så vidare, och så vidare.

Herregud. Denna besatthet av ordning kring Juppes prylar. Kan inte den smitta av sig lite, lite på resten av det där städeriet som måste göras hemma?

Har ni det likadant?

Katten Märta fnyser åt Juppes fint gröna lådor. Du ser nostippen på henne bakom lådorna.

IQ fiskmås och feng shui

IQ fiskmås? sa Juppe.

Har fiskmåsar dålig koll på sina prylar alltså? Tappar bort ägg kanske?

Tur att man är en tapper häst, fortsatte Juppe.

Den tappra hästen bar sin köttbullsliknande fiskmås med största försiktighet (nåja) över isknögglor och snöslask.

Allt för att jag råkade berätta för Juppe att jag tappat bort hans hufflex snösulor till framtassarna.

Usch. Jag rotade igenom stallgarderoben, flera lådor i stallet. Jag lastade i en låda i bilen för att ta hem och sortera och se bättre.

Då kanske jag råkade gnälla och gny inte bara för Juppe utan för stallkompisarna också att jag har IQ som en fiskmås. Hur kan man glömma var man lägger vinterprylar?

Inte vet jag sa en läbbig kompis. Jag lägger alla vintersaker för sig.

Ihihihihihi.

Då sa jag till Juppe att han också har tappat bort saker. Som skor till exempel.

Just det.

Jaja. Det gick faktiskt bra att rida i dag ändå. Huf-flexarna funkade lika bra på bakhovarna som på framhovarna. De satt kvar fint.

Och så passade jag på att spreja Juppes man och svans med glanssprej och borsta noga.

Skönt att göra sådant när det är lite milt väder ute. Kanske håller det lite smuts borta ur pälsen.

Tror Juppe gillar när manen är fluffig.

Själv hittade jag faktiskt de små huf-flexarna i lådan jag tog hem från stallet. HURRA!

Nu ska jag baske mig rensa ut lite prylar som jag inte behöver. Eller behöver och behöver. Prylar är ju kul, men prylar som vi inte använder. Så kan vi ju säga.

Jag shoppar och skäms

Det smattrar i min mejlbox av meddelanden om paket på väg mot mig.

Fy.

Ett år där den begagnade varan blev årets julklapp.

Ja? sa en mildögd Juppe som varit duktig häst i kväll igen.

Vad blev det då? Till mig?

Mjaäh, uff, sa jag. Vi måste ju tänka på sommaren, så det blev en ny grimma till dig. Du kan ju inte ha den där orange från Imperial riding i all evighet (läs tre somrar).

Och fölistölis grimma satt ju inte så himla bra på henne, så det blev visst en till henne också.

Det är ju inte grimman som gör fölet, sa Juppe snusförnumstigt.

Är det vad vi ska lära henne? Att det är årets grimma som gäller? Annars duger man inte?

Nu kved jag fram att jag minsann har haft samma soffa sedan jag flyttade hemifrån (men klätt om den en gång), att jag äter på retroporslin och att jag har mina plagg tills de faller sönder (ibland köper jag dyrt, men då får de också hänga med en evighet).

Jag upprepar, sa Juppe. Är det grimman som gör fölet?

Kläm fram med det nu. Vad blev det mer då?

En liten ynka uhipjacka till mig också, sa jag. Och kanske något mer.

Jag kan inte hjälpa det, fyllde jag i. Jag älskar kläder! Det är roligt med kläder! Jag blir glad av färgglada plagg! Och hästar.

Ack så ytligt, sa Juppe och stramade upp mulen.

Fortsätt du att värma upp jorden ett par grader till med meningslös konsumtion så behöver varken du eller jag någon vinterjacka om några år. Eller fölistölis.

Tror du på allvar att jag bryr mig om ifall du fortsätter att hoppa i din fula gula overall och klämma ned den där skrikorange mössan på ditt oproportionerliga huvud?

Jag tycker du blir så underlig runt jul, sa jag lite grinigt då. Vem tror du att du är? Hästjesus?

Tänker du säga att du har pratat med tomten nu också? Någon typ som bott kvar på gården sedan 1600-talet sisådär, eller längre kanske?

Juppe svarade inte. Han riktade bara sina mörka brunnar till ögon mot mig och lät mig speglas där. Usch.

Tyckte nästan jag såg en liten tomte skynda förbi, klädd i vadmal som var lappad och lagad.

Sedan klappade Juppe mig med mulen och så gick vi ut till hans cola polare.

Juppes julklapp har landat!

Ha, haaaaa, haaaaaaa så fin den är! Jag är mer än nöjd.

Phu. Sisådär en tusing är han värd min fyrfota vän.

Vad det är? Vänta, vänta. Kanske får Juppe julklappen lite före jul. Vi kan nog inte hålla oss.

I vilket fall måste den fotograferas i snygg miljö. Ooooooooooo, längtar!

Annars?

Jo, vi knogar på och fortsätter trivas i vintermörker och väder. Vi gillar väder.

I går kväll var det lektionsdags. Juppe och kusin Frami (närmast kameran) värmde upp med lite hösilage.

Frami som inte är lika fotovan som Juppe ser alltid lite bekymrad ut när jag kliver runt med kameran, men inte alls opåverkad av uppmärksamheten. Frami gillar att bli betittad han också.

Frami: är hon inte lite konstig på något sätt?

Juppe: Sssscchhhh, hon lyssnar!

Habegäret: Bling-bling för vikingahästen

Jag har sträckläst Kent Anderssons bok Krigarna från Valsgärde.

I båtgravarna i Valsgärde, Uppland, begravdes ungefär en man per generation i en båt fylld med bra-att-ha-föremål i livet efter detta. Boken handlar om fyra praktgravar från slutet av 500-talet eller början 600- till 700-tal.

Jag fick en enorm bonus i boken, nämligen kapitlet hästarna och hästutrustningen.

Med på sista resan var också hästar. Framför fören på båtgravarna låg upp till fyra hästar. Vissa av hästarna var begravda med betsel och huvudlag på plats, andra fick finkläderna lagda vid husse.

Vikingahästar - en liten rultig arbetsmaskin med lädersnören som styrenhet? Icke.

Titta bara! BLINGBLING! Spännen, beslag, remkorsbeslag och tränsringar gjutna i brons och belagda med guld. Hå.

Utrustning värdigt en Juppe. Ja, jag skulle betala en förmögenhet om någon satte igång med att tillverka repliker av vikingahuvudlag. Vill ha. Behöver. Tynar bort utan.

Jag har sökt som en galning efter bilder från Gustavianums samlingar - lärdom, var hittar en bilder i dag. Jo, på facebook där museet har en egen sida förstås:

Det här är ett ändbeslag i form av ett djurhuvud till huvudlag med betsel i grav 6.
Foto: Gabriel Hildebrand.

Liksom bilden på hur hela huvudlaget ser ut, monterat på modernt läder:

Samtliga beslag är helt täckta med djurornamentik. Mellan beslagen sitter välvda dekorbucklor.

Foto: Gustavianum, Uppsala universitetsmuseum, Uppsala.

I min jakt på bilder som är okej att använda i ett blogginlägg som är en slags anmälan av en bok mejlade jag författaren.

Jag fick svar inom en halv minut på en lördag och två bilder att använda:

Ytterligare ett ändbeslag, alltså för den yttersta tampen på en läderrem.

Båda bilderna kommer från huvudlaget från graven Valsgärde 5.

Varför har inte moderna träns det? Fullständigt hopplöst att sköta, men vem bryr sig? Jag älskar att putsa.

Titta bara. Längst upp till vänster ett remkorsbeslag, som samlade remmar på huvudlaget.

Ovanför tränsringarna finns beslag som var fästa med nitar mot lädret för extra prål-effekt. På ett av tränsen var huvudlaget prytt med rader av nitar mellan beslagen. Knappt en läderyta var oprydd.

Enligt teckningar och andra bilder så hade lustigt nog huvudlagen käkrem men inte nosrem. Ett av huvudlagen har en nosrem med enbart överdel, så att hästen kan gapa.

Dör lite.

Självklart fanns det också huvudlag för vardagsbruk som var betydligt mer enkla.

I grav 6 låg förutom en valack i tioårsåldern också en hingst på minst mellan 16 och 18 år. Här förundras författaren över att det äldre djuret hade en sadel bredvid sig och så filosoferar han över om inte det yngre djuret borde vara bättre som riddjur.

Där sticker min hjärna iväg på egna promenader. Förstår att Kent Anderssons största intresse kanske inte är hästar. En häst är färdigutbildad på högre nivå först vid tio års ålder, cirkagurka.

Det måste ha tagit lång tid att utbilda en häst för strid, för att vänja sig vid svärd, lans och sköldar.

Hur länge levde vikingarnas hästar?

En islandshäst kan ju gott och väl bli 30 år och vara pigg långt upp i åldern. Visst, vi ger våra hästar bättre mat (och vällevnadssjukdomar) - men varför skulle hästarna inte ha kunnat leva ett långt liv på vikingatiden?

Långa vintrar förstås, kanske instängda i ett långhus. Det gjorde väl inte underverk för leder och hälsa.

Kent Andersson berättar också att två olika hästraser har funnits i Valsgärde under 600- och 700-talet. En av raserna härstammar från de första hästarna i Sverige, den andra har sitt ursprung i sydöstra Europa. Hästen från Europa liknade vildhästrasen tarpanen och är släkt med arabiska fullbloden.

Jag tycker att jag kan se en hel del arab i min rundmagade islandshäst, inte minst i hans huvud.

Med i gravarna fanns också en brodd som hade en pik rakt ned och två sidor som böjdes i hovform och spikades fast i hoven.

Författaren tycker det är märkligt att det inte finns någon logik i hur broddarna sitter fast på hästarna. Vissa hade brodd enbart på bakhovarna, andra på framhovarna. Det finns ju lite samma tänk i dag, vissa nöjer sig med att brodda där bak.

Hästar fungerade som värdefulla gåvor mellan stormän. I boken berättas att den romerske författaren Tacitus också berättat att vissa utvalda hästar användes som orakel och ansågs kunna förutsäga framtiden.

Å vad Juppe skulle trivas i den rollen. Jag ser honom framför mig. Alla blickar på den blingprydda hästen.

Så, skutt skutt iväg till bibblan om du inte vill köpa boken. Det kan du till exempel göra här och här.

ISBN: 9789173538817

Isbn är bra att ha om du vill beställa boken på bibblan.

Du vill läsa den här boken, jag lovar. Den berättar om gravarna, men också om djuren och människorna. Och så ger den mersmak.

Här hittar du fler böcker av Kent Andersson.

Komperdell ballistic - en ridväst jag orkar ha på mig

Sedan jag druttade av Juppe och hamnade under honom har jag tänkt att jag måste skaffa mig en säkerhetsväst.

Hu så hemskt det har varit att prova västar. Jag är kort i rocken, ungefär 157 centimeter om en ska tro min egenmätning av mig själv på polisstationen nu när jag skulle skaffa pass.

Det är väl ungefär samma problem som när en ska skaffa den perfekta sadeln till en häst. Allt handlar om passform. Kort rygg, tuttar som måste få plats någonstans. Och så ändå ett bra skydd för ryggen.

Komperdell ballistic köpte jag på Glada hästen i spiltans kunddag (och fick vänta i typ tre, fyra månader på att Komperdell levererade den). Nu har jag sett att de finns i de flesta butiker.

Jag har västen i storlek small. Egentligen säger min rygglängd extra small, men då får inte resten av mig plats (pendlar mellan att väga 55-60 kilo). Priset i olika butiker verkar ligga på drygt 2 000 kronor just nu.

Fördelar:

Den är tunn och jag orkar ha den på mig. Sidopanelerna är ungefär en centimeter tjocka och ryggpanelen riktigt rejäl men ändå böjbar.

Den sitter skönt och med bra passform, tjejmodellen är sydd för att ge plats åt till exempel bröst.

Man ser inte så förfärligt mycket tjockare ut än man redan är.

Den ger mig en känsla av trygghet när jag rider i skog och mark. Jag slappnar av mer.

Det känns ungefär som vanligt att sitta i sadeln. Mina armar hamnar i samma läge som utan väst, med tjock väst känns det som om de petas ut.

Nackdelar:

Axlarna är helt oskyddade, där är det bara tyg.

Ryggpanelen är något lång på mig, ibland petar den i sadeln där bak. För mig gör inte det så mycket, då skjuter den upp lite i nacken men håller sig ändå på plats.

Den ger inte ett lika fullgott skydd som de tjockare västarna.

Här kan du läsa vad den österrikiska tillverkaren skriver om sin väst, där finns måttabell också:

"Nytt" huvudlag från Nordic horse - en Juppe måste hålla stilen

Vi fick en underbar dag jag och Juppe.

Jo, jo. Det blåste så in i bängen att vi beslutade oss för att stanna på ridbanan.

Men vilken fin häst! Juppe fick äntligen byta till sitt träns från Nordic horseware.

Det är flera år sedan jag köpte det.

 Nu tog vi oss tid att prova in det och borsta ansiktet ordentligt.

Juppe var helt fantastisk på ridbanan. Han löd varje andetag och ansats till halvhalter och tankar. Då räckte det med drygt 20 minuter.

Klart han fick äta gräs som en tok.

Och hurra, vi kände båda den underbara känslan av kamratskap och harmoni som jag tror är lika viktig för både en Juppe som för mig.

Vi hängde i hagen efteråt och mådde gott.

För mig är högsta betyget jag kan få som matte att Juppe VILL hänga med mig.

Han var artig och uppmärksam och kliade mig mycket kamratligt på benet där jag satt på en sten i hagen. Det är så jag vill ha det.

Jag tror att det hjälper att kompisen fått två dagar ledigt från mig och från jobb. Nu ville han.