tisdag 18 september 2018

Galet - vi är anmälda till tävling


Jädrar i min lilla låda.

Nu är det gjort.

Jag och Juppe är anmälda i V5 till Tölt.nu:s hösttävling den 20 oktober.

Nu har vi fyra ljuvliga höstveckor på oss att TRÄNA.



Ja. Alltså. Vi åker inte dit för att vinna.

Vi åker dit för att: 1. Överleva. 2. Få domarkommentarerna. 3. Förhoppningsvis ha roligt. 4. För att jag slutligen ska få in i min tröga, tröga skalle att Juppe inte är en skadad häst utan en frisk, lönnfet, stark och GLAD häst. 5. Öh, jag minns inte.


Juppe: Ja, ja. Hö, hö. Träna ja. Och tävla.
Oj, oj. De kommer att få se något oerhört vackert och imponerande.

Jag kommer att få alla fåniga rosetter. Suck.


Min delikatessköttbulle och jag har samma inställning till publik.

Vi älskar dom.

Nej, jag vet. Så får man inte säga. Inte heller får en erkänna att det är roligt att vara med på bild. Det är det också.


Juppe är fullständigt självsäker inför det här.

Ska försöka anamma tankesättet.

Annars? Dagen blev underbar, med finfina stabila brudar på sällis på långa skogsturen.

Så roligt med pigga pållar (och ändå kontroll).


Va? Det känns som jag glömt något, sa Juppe.


Horsie, sa jag. Horsie.

(Fasen, måste fixa ny hjälm. Fattar inte att jag får en sådan rand i pannan av hjälmen).


He, he. Det syns inte alls, sa Juppe artigt.


Host. Måste bara dricka lite.

måndag 17 september 2018

Lektion var precis vad min kropp behövde


Oj så konstigt det känns och oj så skönt det är att ha jobbat sin sista dag på Mittmedia och VLT.

Skönt på så sätt att det ju ändå blev en anspänning med avtackning och fina presenter från kolleger och en himla massa känslor.

Ingen kan säga annat än att jag jobbade in i kaklet, två helger på raken och kväll. Bombhot i Södertälje sista kvällen. Jo, jo.


Jag har varit som en sladdrig övermogen tomat i dag. 

Så himla skönt att jag fick rida igen en missad lektion, jag hade inga hjärnceller över till att tänka ut något bra för mig och Juppe.

Jag fick cykla baklänges med cykelhjulen och mjuka upp hela kroppen. Det behövdes.

Tydligen hade jag överaktiva axlar, ha, ha. De viftade nog glatt efter helgpasset framför datorn.

Puh.

Nu har jag semester i TVÅ månader.

Det tror jag faktiskt blir jättebra, både för mig och nya jobbet. Nu ska jag avveckla det som faktiskt har varit min jobbidentitet sedan jag var 18 år.

Och få skriva lite eget i lugn och ro.

Ah.

Om Juppe tror att han ska få mysa in hösten har han fel. Nej, nej. Jag klurar faktiskt på att anmäla oss till en tävling. Är så pepp på att träna så det finns inte.

tisdag 11 september 2018

Vi har längtat efter regn - kom ihåg det


Det blev ju inte så jättemycket ridet igår, så jag hoppade faktiskt upp barbacka på Juppe i dag.

Vi knogade runt på ridbanan i lite fisigt regn.

Märkligt hur svårt det kan vara att få de där baklängeshjulen att snurra som ska hämta Juppes bakben.

Vi var ganska duktiga ändå.


Juppe samlar på manliga skråmor i sann Juppestyle.

Senaste tillskottet är ett snygg ärr i ansiktet.


Både jag och Juppe vägrar deppa för att det regnar.

Nu gäller det att komma ihåg att vi längtade som tokar efter det här i somras.



En fin ledig dag. I morron börjar jag jobba första dagen i sista veckan på jobbet.

Kväll hela veckan, så det blir fullt skubb in i det sista.

Jag har hyrt in Matilda att rida Juppe två gånger, det känns bra. Det kommer att bli mycket ändå att tänka på tror jag.

måndag 10 september 2018

Juppes valanalys: Alla vill vara med i flocken


Juppe var på strålande humör i dag.

Det var frust från start. Sällis av två stallkamrater på turen fick vi också.

Jag?

Valresultaten malde runt i mitt huvud. Nej, jag röstade ju inte alls på det där partiet som nu är Sveriges tredje största. Så jag är inte så glad.


Inte deppa nu, sa Juppe.

Eran flockledare har fått en knäpp på mulen, det är allt.

Kanske behövdes den?

Min flockledare, sa jag? Jaha, okej, okej. Jo, det kan man väl säga.

Värst vad du är påläst, sa jag också.



Gaska upp dig! sa Juppe.

Ni människor tror att ni inte är flockdjur. Det är ni visst.

Och känner en grupp individer att man inte får vara en del av flocken, då blir det så här.

Då är det ju sunt att säga ifrån, eller hur?

Ni har ju hittat på demokrati. Alla får vara med och bestämma, då kan man inte sura efteråt.


Men vad fan? sa jag.

FY! sa Juppe.

Vilket s-p-r-å-k.


En ledare - och en flock - måste ha lite känsla för feeling.

Är alla med här?

Jag förstår ju att du har det bra, för jag har det bra, sa Juppe.

Men va f-n. Har du läst nationalekonomi nu också, sa jag surt.

Ge dig, sa Juppe.

Det är inte så ofta som jag måste ha fjolårets modell av grimma.


Tänk på det som irriterande flugor. Det går över.

OM de där som känner att de inte får vara med blir lite gladare.

I min flock finns gammelgubbar. Visst, jag vill inte hänga med dom. Men - jag ser ju att de får müsli och andra godsaker som passar när man blir gammal och tänderna inte orkar med.

Så borde alla få ha det. När man behöver.


I en demokrati.

Där alla till exempel åtminstone borde få bestämma vilken frisyr man vill ha.


Jag sa, bestämma vilken frisyr . . .


Cheesus Juppe, sa jag då.

Du har nog rätt både om det ena och det andra. När det gäller frisyren så var det för din skull.

Jag tänkte det var luftigare nu när det är en så varm höst. Och så hamnar hälften av manen på ena sidan av halsen. Bara en sån sak. Då har jag en större chans att se hur du håller huvudet.

Tänk om de som röstat på det där missnöjespartiet bara är gnällhögar då? Tänk om de aldrig blir nöjda? Tänk om de inte vill andra väl utan bara tänker på sig själva?

Hå, hå, ja, ja, sa Juppe då.

Inget kunde knäcka hans goda humör.


Ute på turen fick jag kliva av min Juppe flera gånger, för jag kände helt enkelt att jag inte ville trigga igång min ridrädsla.

Nejdå. Juppe var godmodigheten själv.

Det var jag som ballade ur.

Jag klarade helt enkelt inte av när en av sällisarna på turen började konstra.

Den pållen har hittat på att hon vill gå hem igen ganska ofta. När tanken på att gå hem dyker upp brukar matte backa hästen och göra det jobbigt för henne på så sätt.

Det klarade jag inte av att hantera, samtidigt som jag tänkte på hur Juppe var på första lektionen efter sommarlovet.

Alltså hoppade jag av.

Juppe var lika snäll varje gång jag hoppade upp igen.

Jag lät sällisarna gå hem i förväg, så stannade jag och Juppe vid en av kanterna runt åkrarna för att han skulle få lyx-äta.


Om jag fick rösta, så skulle jag rösta på dig! sa Juppe.


Jag med! sa Dagny i grannhagen.

Bara jag får hänga med till den där, vahettere åkerkanten.


En dam äter ju förstås fruktansvärt lite.


Men jag är beredd att smaka! sa Dagny. Värre än så är det inte.


Vi syns i morrn! sa Juppe.


Då känns det nog lite bättre, fortsatte han.


Alla vill bara ha sin slick på saltstenen vettu, sa Juppe.

Mäh, sa jag. Det är väl inte jag som ska ha tröst av hästen. Jag ska väl vara den där som vet bäst.

Jaså du, sa Juppe.

fredag 7 september 2018

Jag har kliat mitt föl - fick röra Titania för första gången


I dag var det dags för avelsflocken att flytta från sommarhagen och Bäjeby-Annicas föräldrar i Karkesta till hagen vid Bäjeby gård.


De flesta av Bäjebys föl har fötts i den underbara hagen i Karkesta.

Och de flesta åringar, tvååringar och äldre hästar vet vad det är fråga om när hästtransporterna åker in i hagen framåt höstkanten.

Nu är det flytt "hem" igen.

Jag har längtat.
Jag har tänkt att det blir lite mer på riktigt det där med fölet när hon bor nära stallet.


Flyttgeneral var såklart Annica.

Jag höll mig mest undan och försökte följa order och hjälpa till med det jag kunde.

Jag tycker unghästarna är så härliga. De var nyfikna och klev runt både bilar och transporter och kikade.

Jag fick vakta kopplingen mellan bil och transport så att de inte skulle kliva över där och skada benen.


Så sunda roliga pållar. Nyfikna och skeptiska - men inte rädda.




Mettun bestämde sig helt sonika för att kliva in i transporten och åka själv till Bäjeby vid lastning två.

Först inspekterade hon åkdonet.

En slurk havre avgjorde saken.


Bäjebyarna trodde att Queen Tinna kanske skulle hålla sig så långt borta som möjligt från spektaklet.

Nejdå.

Hon råkade bara stå vid sin favoritsten och klia sig. Tänka sig så det kan vara.

Därifrån var det bra utsikt.



Mjahaja.

Så gick första transporterna med unghästar till Bäjeby.

Tinna begrundade detta.

Märkligt att hon släppte fölet så fritt, Titania rände runt och spanade med sina äldre kompisar när släpen kom in i hagen.

Lite läbbigt blev det efter ett tag och då gnäggade hon fölsött efter mamma.


Transporterna backades till stalldörren och schvopp in med hästarna.

Det gick underligt bra.

Inga krusiduller.


Tillbaks i hagen. Hö i transporten.

Teamwork för att stänga snabbt och få allt att flyta.


Mettun var som sagt uppmärksam, men inte rädd.


Tinna var. Mjaäh. Medveten om sitt eget värde.

Är man matriark så är man. Det är väl inte mer med det.


Titania for runt och var lite småstressad.
Inte mer stressad än att det blev lite habrovinker i landskapet.


Tinna ville helt enkelt bara ha koll på att fölisen var med på det hela.


Titania var inte övertygad. Men till slut så. Nyfikenheten tog överhanden.


När Tinna hade placerat oss lydiga redskap där hon ville ha oss klev hon lugnt på.

Hon visste vart färden skulle gå.


Bort med grimma och flughuva för att minimera skaderisker.


Väl istallet fick jag faktiskt både klia mitt föl och sätta på grimma två gånger utan att det blev traumatiskt för någon av oss.

Om jag klarat det utan Tinna och resten av gänget.

Icke.

Tinna fick en grundlig spabehandling av mig med en nyköpt skön plastpiggborste.

Hon tittade snällt på mig när jag försökte nudda hennes föl och baske mig om hon inte hjälpte till att blockera vägen också. Maken till klok och vänlig häst.

Min absoluta mardröm hade ju varit om hon vaktat sitt föl, men icke. En Tinna hjälper till, jag kunde hänga över henne för att komma åt Titania och till slut hittade jag Titanias favoritkliställen.

Då var slaget vunnet på något sätt.

Jag som underlig människa kunde stå bredvid henne med båda mina konstiga armar på varsin sida av henne bara jag bjöd på kli.

Med hjälp av Tinna och kli så kom grimman på också.

Jag är så himla glad, stolt och lättad över att Titania verkar vara en cool liten typ. Hon försökte varken kicka med bakbenen när jag kliade på rumpan eller resa sig när jag smög på grimman.

Vilken dag!
En lång dag med en god smak i munnen som min danske mannenvän brukar säga.

Jo, vi blev filmade i boxen jag, Tinna och Titania. Det orkar jag inte pyssla med i kväll. Ville bara berätta hur bra det gick!