fredag 19 april 2019

Nu har jag släppt min handbroms


Igår kväll tog jag och Juppe en tur längs åkerkanterna.

Kvällen var närmast kvalmig både för mig som var lite för varmt klädd och för Juppe med sina rester av vinterpälsen.

Jag var tvungen att göra en grej, annars var jag tvungen att kalla mig för en liten lort. Jag tycker jag är värd att slippa det.

Juppe har faktiskt haft lite skral framåtbjudning. Till slut hjälper det inte att skylla på vinterpälsen, det enda som återstår till slut är ju faktiskt jag.

Att Juppe är frisk och glad i övrigt - det vet jag.

Så Juppe och jag gav oss iväg på en frifräsartur helt enkelt.

Vi var på gott humör båda två. Det blev både frustningar och fniss när vi töltade på.

Längs ett krondike var det dags för galopp. Juppe fattade snällt galopp.

Jag bad om lite mer fart. Jä, jä, sa kompisen - men utan någon större entusiasm.

Då bad jag OM MYCKET MER FART och SEDAN LITE TILL.

Vi flängde fram, jag flinade, Juppe fronkade nöjt. Det är liksom ett litet ljud när han tar i.

Klart han stannade snällt när sträckan tog slut. Klart han grejade att gå på långa tyglar.

Jag med.

Jag tror faktiskt att jag i princip är ridrädslefri nu. Jag tror faktiskt också att det då blir lättare att kliva in på en tävlingsbana med glädjen i behåll. Inte för att jag någonsin varit rädd på en ovalbana, utan mer för att jag vet att Juppe vet att det är okej att fräsa på. Mer så.


Jag får en rand tvärs över pannan av hjälmen. Skitstörigt.

Det måste ju gå att hitta en hjälm för ett ovalt huvud?

Det får bli en projekt för framtiden.

torsdag 18 april 2019

Men livet är väl ganska gött ändå?


Jo, vi vet alla att det vore fint om det kom lite regn. Det är snustorrt.

Men vilka ljuvliga kvällar!

Alla njuter.
Baldur II ger inte upp försöken att förföra mig, han ställer sig och tittar sammetsögt på mig när jag ska hämta Juppe i hagen.


Bluäääääk, vad är det som luktar så illa? säger Juppe demonstrativt.

Kan det vara FJÄSK i luften?


För att hålla mig alert bjuder han på sådana här poser.

Phu. Ser ut som itusågade hästen.

Duktiga var vi på ridbanan i går kväll i alla fall. Vi tömkörde för första gången på evigheters evighet och var lite frågande och fumliga båda två.

Det är så kul med tömkörning. Juppe packar ihop sig som värsta lusitanon, han ser ut att vara redo för en levad.

Det ska vi vänta lite med - tycker jag.


Juppe klappade mig på axeln och försvann i drömmar:


Hjältehästen spände sina stålhårda bakben, magmusklerna av titan hjälpte till att saaaakta och majestätiskt lyfta det maffiga frampartiet till en stolt levad.

Nä? sa jag.
Snälla?


Fnittra, fnittra.

När vi kör markarbete löst, utan snören och skit så föreslår ofta Juppe en massa olika tricks.
Någonstans begriper jag att det är bra om jag så att säga kan beställa rätt grej och få det, å andra sidan är det himla roligt att Juppe tycker markarbete är roligt och bjuder på lite show.

Vem vill ha en lobotomerad häst?

måndag 15 april 2019

Receptet för stora föl? Tinna vet

Jag kan inte hjälpa det. Jag tycker det är kul att Juppe mäter 140 cm i mankhöjd.

Varför det ska vara viktigt när man som jag är kortväxt och relativt lätt (har personlig maxgräns på 60 kilo för att efter det passar inte mina älskade kläder)? Inte vet jag.

Jag tycker det är fint helt enkelt med lite större hästar.

Tinna som är fölet Titanias mamma verkar ha läst mina tankar. Hon har bakat något som jag TROR kommer att passa mig väldigt bra.


Tänk. Jag trodde inte att jag skulle ha några större känslor för Titania innan jag lärt känna henne mer.


Det är inte många gånger som jag umgåtts med den här lilla köttbullen på nära håll.

Men det räcker tydligen.

Jag älskar hennes nyfikenhet och självsäkerhet.



Som när hon irriterade mamma genom att undersöka nya tanten som skulle flytta in i avelsflocken.
Visserligen genom ett boxgaller, men hon kunde inte slita sig.
(Hon fortsatte i hagen efter ihopsläppet).


Titania är som sagt inte det vackraste föl jag sett.

Som om jag bryr mig.

Jag upptäckte till min fasa att jag berättade förvirrade berättelser för min omgivning om hur jag drömt om mitt föl.

En filmad snutt på töltriding-kanalen om någon som tyckte att hästar med för lång hals inte var bra för balansen (folk har ju åsikter om allt) fastnade i min stackars hjärna. Någon natt senare drömde jag om kanonkulan Titania.

Hon var faktiskt den mest perfekt designade passhästen som världen någonsin skådat.
Som en spolformad komet med perfekt balans slog hon oss alla med häpnad.


Herregud. Har du inte egna föl att drömma om? sa Tinna.

Jo, två, sa jag lite lamt.


Två? sa Tinna (hästar är så dåliga på att räkna).

Hon tittade på sitt väldans välväxta niomånaders föl och vinklade öronen bakåt.

Det är faktiskt inte kul när hon tuttar längre.


Tinna är gudasnäll och tillåter nervlugnande snuttar. Sedan stryks öronen bakåt och hon nyper till sin dotter.

En dotter som nästan får niga för att komma åt mjölken. Hon är STOR.

Hoppas storleken håller i sig.

För den som är intresserad av hur vilket sätt som avvänjningen görs och hur det påverkar fölet rekommenderar jag Jessica Andersson ambitiösa kandidatarbete inom veterinärprogrammet.

Tinna behöver inte läsa. Hon bara gör.

Ja, jag har utvecklat starka känslor för henne också. Herregud. Tur att jag har fast jobb och sysselsättning på dagarna och inte obegränsat med pengar, annars skulle jag på allvar bli en crazy horse lady.

Jag blir stolt när Tinna tillåter att jag får borsta henne och torka ett öga som är lite rinnigt.
När jag ser att hon parkerar sin breda mammarumpa mot boxväggen för att kunna vila och njuta lite extra och blundar när jag borstar mitt bästa.



Kolla bara hur hög niomånadersbäbisen är!

Och se här hur snäll Tinna är med sin mega-bäbis:


Jag har väldigt lätt för att tycka om människor, men ibland tar det tid för mig att ta till mig nya hästar.

Jag är inte särskilt kaxig runt främmande hästar, men några hästar fångar mig precis som människor gör. Genom att bra vara, och vara på ett sätt som är lite annorlunda än mig själv (och referenshästen Juppe) och därmed spännande.

Min toleransnivå är hög för individer som fungerar annorlunda än jag själv gör.
Det kan rentav vara det där "annorlunda" som gör att man går vidare i livet och lär sig mer om sig själv.

Ja. Det var väl ungefär det jag behövde få ur mig ikväll.

Har du något förhållande till något föl eller fantastiskt föl-mamma?

lördag 13 april 2019

Hjältehäst bär hem påskris


Det är i alla fall inget fel på Juppes fantasi.

Johanna, Baldur, jag och Juppe gick på påskrisklipparpromenad i dag.

Juppe fick låna Baldurs packväska.


Den tappra, tappra mulåsnepackhästen släpade sig genom präriens solstekta vidder med sin tunga last på ryggen, muttrade Juppe.

Han var fortfarande mätt efter gårdagens fest på ett enda grönt grässtrå.

Om femton timmar skulle han få rast för sina starka ben - och kanske ett grässtrå till om han hade tur.


Alltså, vi andra tyckte att promenaden var några kilometer lång och slutade i fina fikamiljöer för alla.

Men det är ju kul att killen har fantasi i alla fall.


? Sa Baldur.


Sockerkaka? Usch! Ät det inte! sa Baldur.

Juppe hade liksom fastnat i sin cowboyfantasi.

(och sa att han önskade sig egen packväska i påskägget).


På hemväg från fikat klippte vi påskris (självklart frågade vi skogsägaren först!).

Juppe som kan vara rädd om sin rumpa tyckte det var kul med uppdraget att bära fång med ris.

Det gjorde inget att pinnar stack in lite här och var, han såg omåttligt stolt ut, sänkte huvudet och såg liksom koncentrerad ut när han gick.

Sötnöt.


Mackan och Embla var ute på äventyr de också.

"Heja Mackan" vrålade grabbarna. "Kör om bara".


På hemväg fick Johanna syn på en liten blå, död ödla som hängde i lite sly längs vägen.

Det måste vara en fågel som tappat sitt byte, ödlis hängde med magen utåt och var helt förtorkad.

Jag har aldrig sett en ödla som varit så blå förut, undrar om det är väder och vind som gjort den så eller om ödlor har mer färg på magen än vad jag sett.

onsdag 10 april 2019

Juppe har fått en ny bästis: Gråsuggan!

Är det något jag är specialist på så är det att liksom draaaaaa ut på inköp av till exempel en rollsroyce för en Juppesnupp. Sådana inköp är inte roliga, bara ångestfyllda.

Å ena sidan vill jag inte att den ska kosta för mycket pengar. Å andra sidan vill jag att den ska vara säker.

Å ena sidan vill jag ha vackra, fina saker omkring mig. Å andra sidan är det skönare med prylar som man inte behöver vara så rädd om (läs, bryta ihop till en hulkande hög om man till exempel skrapar sidan på hästtransporten).

Å ena sidan vet jag inte ett skit om vare sig bilar eller hästtransporter. Å andra sidan har jag och Juppe liftat med några olika modeller nu. Det har gett erfarenheter och faktiskt ganska klara önskemål från min sida.

Efter några års betänketid är hon faktiskt hämtad i dag:

GRÅSUGGAN!

Så här såg hon ut när jag såg henne på annons.


Nej, jag vet. Hon är inte vacker.

Men insidan. Insidan.

Och en mängd med fina egenskaper, som marknadens lägsta step-up.
Bra för Juppesnuppen, men det som är bäst för matte är dörrarna.

Ingen tung ramp att brottas med, inga spännen som sitter för högt. Inte noll koll på pålle som börjar trampa runt där på andra sidan rampen - utan just två prydliga dörrar.

Mycket hanterbart.


Ja, färgen är inte den muntraste. Och någon har transporterat vilda krokodiler i den, men det är bara bra för min del. Allt inkråm är nämligen utbytt. Mattan, grejerna mellan hästarna vad det nu heter. Och lite till.

Jag vet ju hur jag är, så jag beställde faktiskt en polering av Gråsuggan innan jag skulle hämta henne.

Gör jag det inte nu blir det aldrig av, tänkte jag.

Så RÄTT jag tänkte.

Kolla bara så fin hon blev:




Fasen vad härligt.

Nu ska jag bara rätta till den lilla detaljen att jag inte får köra med ett så tungt släp. Måste ta utökat körkort. Hu.

I går så fick jag klämma på en annan gråsugga, nämligen fröken Titania från Bäjeby Gård.

Hon plockades hem på box och jag passade på att rycka ut med borsen i högsta hugg.


Jag fick borsta överallt på unga fröken, både magen, benen, rumpan och halsen. Ansikte och öron var sådär. Så fin och lugn liten tjej. Mer om detta i nästa inlägg.

måndag 8 april 2019

Liten blir stor: nu har hon eget pass


Det har tagit sin tid att få passet. Men - nu är det här!

Lillfnörkan Titania har egen id-handling och är stor på riktigt. Det känns stort på något sätt.

Eftersom det är enda gången (troligtvis) som jag får vara med om att "få föl" så njuter jag faktiskt av allt, till och med lite adminstrativ möda. Puss på mulen Titania.

söndag 7 april 2019

Värdiga sysselsättningar för ståtlig häst versus ovärdiga



Ta horsies med hängiven matte. Solklar värdig sysselsättning för ståtlig häst.



Mumsa på hö och lukta på äckligt kaffe, samt lyssna på människokonversation. 
Värdig sysselsättning för ståtlig häst.


Cykla med roligt flåsig matte.



Värdig sysselsättning, i alla fall för ståtlig häst.


Hoppa över fjompiga hinder utan någon på ryggen.

Ovärdigt.

Dessutom tråkigt. Rent ut sagt j-ligt trist.

Lustigt det där vad man kommer på till slut att båda gillar respektive inte gillar.

Vi ska cykla jag och Juppe, det är så det får bli.

I går ville han gå lite vilse också, men det får vi ta när det blir lite varmare.

Juppe föreslog en liten grusväg som försvann bort mot okänd skog, förbi ett hus. Jo, jo.

Jag är inte den som säger nej om jag har sköna skor på mig och kanske lite mumsigt i fickan till mig själv också, inte bara till Juppe. Och så är det ju kul om man upptäcker vägar där folk inte blir arga när vi traskar förbi.