onsdag 31 oktober 2018

Öka farten i tölten - och erövra kroppsdelar


Å vad bra det är att ha en Matilda i sitt liv.

Två själar (tre hoppas jag ju på) - en tanke.

Det är dags att öka farten i tölten. Vi vill ha ökad tölt.

Fasiken vad svårt det är. Juppe rollar och smiter både här och där, eller använder ett bakben lite mindre åtminstone.

Tant Barbro som var Matildas fortskaffningsmedel såg löv i skogen (löv! Ihhhh! De var inte där sist hon kollade!) och blev lite på tårna.

Jättebra faktiskt. För jag blev lite vispig i magen, men inte mer än att jag faktiskt orkade hålla styr på mig och Juppen.

Dessutom lyckades jag hålla mig alert nog att hålla hjärnan och kroppen igång hela ridpasset ut.


Fattar inte hur Matilda orkar riktigt. Jag gör ju samma fel gång, på gång, på gång, på gång.

Plocka, och ge efter. Inte segdra. Bettina - händerna! Handlederna vissnar liksom.


Men - å andra sidan erövrade jag faktiskt makten över min rumpa i somras.

Jag sitter ned i avsaktningar och halter, liksom i igångsättningar och under arbetets gång (för det mesta).

En får inte glömma det. Att en har en rumpa som faktiskt lyder för det mesta.


Å andra sidan orkar ju faktiskt jag och Juppe, gång på gång på gång på gång.

Vilka fantastiska stora och vänliga djur de är våra hästar, som ställer upp på våra ambitioner och gör sitt bästa. Ja, ja. Det innebär ju att den där piloten får trixa och joxa lite, men det är väl inte mer än man kan begära.

Jag är så jädra pepp på att träna nu. Hoppas Juppe får lite mer fart nu när det blir kallare. Och hoppas att det dyker upp lite roliga tävlingar att åka på. Hoppas vi får upp farten i tölten.

måndag 29 oktober 2018

Vad fanken: Jag är en tråkig tant!

Jag märker på Juppe att han inte tycker att jag är rolig just nu.

Näej, ni får säga vad ni vill. Trösta och säga att du bara inbillar dig. Jag VET. Jag vet när Juppe ger mig de där blickarna under halvsänkta ögonlock.

När han blir som en skänkeldöv ridskoleponny på ovalen.

I dag körde jag markarbete. Det tycker vi är kul i vanliga fall. I dag var det mest spännande när Juppe kände doften av död hare. Stallkissemissen hade släpat fram en död hare och lagt i kanten av ridbanan.

Då vaknade pållen till. Lite.


Skänkeldöv ponny!

Vad f-n, sa Juppe. Jag är ingen dj-la ponny.

Jag sa SOM, sa jag då.

Lika tjurig jag.

Tjurig som i besviken på mig själv. Man ska ju vara intressant för sin häst. Nu är jag bara en grå, blaskig tant.

Men tanter är faktiskt bästa sortens människor. Finns i alla typer av kön, så det är inte det. Det är mer en mental inställning. Man greppar sin mentala, bastanta beiga handväska och köttar på.

Gör det som måste göras.

Jag stirrade vildsint på fyra sockerbitar som stod på ridbanan. Kan vi från ryggen så kan vi från backen.

Så är det bara.

Juppe ba: vad i helvete. Tanten springer. Gör halvhalt, slänger sig åt sidan i en öööööhhhh, nu ska vi se, hon vänder sig över sin bastanta röv, så det måste vara en bakdelsvändning.

KOLLA IN MIG HÄR DÅ! JAG KAN OCKSÅ!

Klart han kunde. Ha!

Då blev Juppeögonen lite snällare igen.


Nu känns det roligare att hämta snuppeluppen i morgon igen. Då jädrar ska vi kötta. Med något. Oklart vad, men vi ska kötta.


Kötta?


Själv vill jag ha GODIS. GE MIG EN GODIS. DET ÄR INGEN GÅVA, BARA GE HIT!


Okej, okej, okej.

Skojar bara, jag menar att jag lyfter ett ben så får jag två kilo godis.


Ähum, sa jag.

Vore ju kul om jag fick vara med och bestämma vad det är som gör att en liten godis kan trilla fram ur fickan.


Jag är ingen PONNY, sa Juppe igen.

Tror han behöver en genomkörar-omgång. En riktigt svettig tur helt enkelt.

Ska minsann höra efter med den där Matilda också när hon kan ge uterittslektioner.

söndag 28 oktober 2018

Det blir en hästbok för tanter - ingen barnbok

På mitt gamla jobb gällde det att vara så snabb att en bilolycka knappt skulle ha hänt innan texten om den låg ute på webben.

Nu när jag är mittemellan jobb har jag haft tid att tänka. Tänk sådan tid det tar att tänka. Det är på tok för underskattat, både i jobbsammanhang och privat så att säga.

Det är så vilsamt och behagligt att få vrida och vända på tankar. Bygga runt med idéer som om de vore byggklossar. Känna efter. Smaka på.


Jag och Juppe kan inte bli en barnbok. Inte nu i alla fall. Han är på tok för ironisk och det är jag med.

Vi vill skriva en hästbok för tanter. Hästar och tanter är ju det vi kan bäst!

När vi tänkt efter har vi faktiskt varit med om en hel del. Somligt hade varit jätteskönt att få läsa inför ett hästköp och annat vore skönt att få läsa när man var mitt uppe i en lång skadeutredning som inte fick något svar.

Och så toppar Juppes tant det med att bli ridrädd när hästen väl är stark och ridbar igen. Hå, hå, ja, ja.

Vill du hjälpa oss blir jag jätteglad.


Så här skrev jag när jag var som mest ridrädd. Så kändes det under en uterittslektion. Jag har haft sådan tur att jag haft hjälp av människor runt omkring mig. Jag vet faktiskt inte hur jag skulle ha landat annars.

Jag vet att många gått igenom faser av ridrädsla och jag vill gärna veta hur du kommit igenom det. Jag tror också att ridrädsla kan vara så mycket. Allt från en känsla av obehag till övertygelse om ens egen snara död om man inte hoppar av hästen.

Jag förstår mycket väl att jag smittar av mig på min häst. Juppe är känslig, det är jag glad för. Med en kolugn ryttare tror jag att han skulle vara en kolugn häst.

Men nu har han inte en kolugn ryttare. När det känns besvärligt så kräver han specialbehandling för en smygande ryttarrädsla.

Min tanke med boken är att varje avsnitt ska behandla ett ämne. Allt från rida nyköpt häst till markarbete till skadad häst till att våga tävla.

Jag är inte så förmäten att jag tror att jag kan stå för svaren själv. Där vore det fint att få lite kommentarer och tankar på avsnittet från veterinär eller tränare. Så det här kommer att ta sin stund. Nu har jag i alla fall en struktur på boken och nästa steg är att knåpa ihop ett synopsis att skicka till olika förlag.

Blir det ja blir jag jätteglad. Blir det nej är jag glad för att jag i alla fall försökt.

Vad vill jag ha hjälp med? Jo, svar på det här:

Svara gärna på det där med ryttarrädsla, vad du upplevt av det och hur du kommit vidare.

Om du brukar läsa bloggen - är det något speciellt inlägg du fastnat för? Eller något speciellt ämne? Eller gillar du mest när Juppe får prata själv?

Det går att kommentera utan att vara medlem på blogger. Då väljer du bara anonym.
Tack på förhand!


Ja, det är trevligt när jag får prata själv, sa Juppe.

Utan att någon avbryter. Det är ju sååååå värdefullt att få tänka fritt, i lugn och frid och ro.

Få vända på tankarna som om de vore små byggklossar. Vad är byggklossar?

Skit på dig, sa jag. Du är på tok för ironisk för att vara häst.

Men tack för en underbar tur i skogen. Det var för länge sedan vi tog långa rundan som tar sisådär två timmar i skritt.
Vi fick sällis av Baldur I och Johanna i går. Så trevligt och snickelisnackeligt som alltid.

På hemväg höll vi på att frysa bort i sadlarna.
Vinden friskade i så att både lår, händer och fötter blev djupfrysta. Vi hoppade av och fick upp värmen lite igen genom att gå.

fredag 26 oktober 2018

Kära tomten: hästig önskelista

Japp. Julafton om två månader. Bäst att redan nu lägga in om bästa klapparna. Jag har varit hyfsat snäll.

torsdag 25 oktober 2018

Är jag hård mot mig själv?


Jag får inte så sällan höra att jag inte ska vara så hård mot mig själv. Både på bloggen och i verkliga livet.

Men hörrni.

Jag tycker att både jag och Juppe är bra. Men vi kan ju mer. Ännu mer.

Jag är nöjd, grymt nöjd med det vi har uppnått. Tänk att jag har en stark häst som jag rider varannan dag och faktiskt har tävlat med två gånger efter alla skador.

Det är fantastiskt, snudd på ett mirakel. Det tänker jag ofta på och är tacksam över.

Men:


Jag mår inte alls dåligt av att göra som den här konstnären gjort. Han har tagit tre steg bakåt och tjong, fäst en stadig blick på sig själv i spegeln för att teckna ett självporträtt. Granska sig.

Fast jag granskar var jag och Juppe är.

Och kan. Kan egentligen.


Ibland upptäcker man ju med fasa att man har en massa hyss för sig. Eller nåja, jag upptäcker i alla fall.

DÅ är jag inte nöjd.


Det handlar inte om att jag nedvärderar mig eller min häst.

Inte alls faktiskt.

Jag noterar vad andra ryttare och andra hästar gör.
Ser att proffs också kan göra tabbar, men ser också att trägen vinner.

Så varför denna envetna strävan efter att bli bättre?

Varför inte bara fara runt på en Juppe som nu faktiskt töltar taktrent för det mesta (och jag HÖR att det är rent).


Tja, säg det.

Det är en del av min personlighet. Det är inbyggt i mig.

Det gäller inte bara ridning, jag lovar.


Jag har förstått att bloggläsare studsar när jag tittar på en film av mig och Juppe där vi faktiskt inte gör så väl ifrån oss, och jag skriver att jag inte tycker om det jag ser.

Det betyder inte att jag dissar min pålle eller mig själv.

Tvärtom faktiskt. Vet jag att vi kan bättre - varför skulle vi nöja oss?


Det är ju inte så att jag ligger sömnlös för att jag ser att mina fötter pekar ut, att Juppe smiter med bogen ibland och att jag tydligen glömmer att driva och fånga upp snoopisen.

Men - jag vill formulera det för mig själv och ta tag i det.
Jag vill bli bättre. Och bättre. Och bättre!

Jag tycker det är lite gottigt härligt att ha saker att jobba med, det tycker säkert ni också.

Tänk vad kul det ska bli att rida Titania sedan, när jag kan mer och har mer koll på mig.

Jodå. Jag lägger in små mentala morötter här och var också, jag lovar. Och jag njuter när det känns riktigt bra när jag och Juppe får till det. Det finns ingen motsats i det till att vilja mer.
Tvärtom. För mig bor det en vardagslycka i det där gnetandet.

Ah. I går kväll hade vi en fantastisk lektion där Annica spände ögonen i mig och Juppe och sa att hon inte ville se mer än en enda rollning i tölten. Hon gör så rätt när hon ställer krav på oss. Hon fick inte höra en enda.

Dagen före dess cyklade jag och Juppe en tur och jag tänkte göra detsamma i dag. Tror det är så skönt att få jogga loss kroppen nu när det är slaskigt och inte så springvängligt i hagarna. Undrar om grabbarna ens rör sig så mycket nu när det är lite läbbigt väder eller om de bara står och hänger.

Självporträtt ur Rijksmuseums fantastiska samlingar av digitaliserad konst.

måndag 22 oktober 2018

Skritt för hela slanten


Jag kände på tävlingen att Juppe gick fram dåligt, flera domarkommentarer handlade också om dålig energi.

För mig blir det en väckarklocka (som jag kanske inte skulle behöva).

Juppe är inte riktigt lydig. Han är inte med mig.


I dag tog vi en vända på ridbanan. Bara i skritt.

Jag vill att Juppe ska knata på i skritten utan att jag ska behöva tjata med skänkeln.

Juppe var som en seg råtta.

Hu. Vi jobbade på i drygt en halvtimme, bara i skritt. Jag beordrade min hjärna att inte låta skänklar småtjata om bibehållen skritt, det blev en rejäl tillsägning istället när det behövdes.

En Juppe kan bli lite egensinnig, kan tycka att godis är en rättighet istället för en gåva till exempel.

Gulp. Vi var där i dag. Det blev ingen uppsittningsgodis. Han stod inte still (det har han inte gjort på ett par gånger). Nu är jag trött på det.

Jag vet att vi har tur. Vi har vår lilla procedur av äktenskapligt gräl där allt kommer att landa fint. Trots det tycker jag inte att det är kul. Men nu är vi på gång.

En Juppe som inte får uppsittningsgodis protesterar med en nacke som böjer sig som en sprättbåge, g-o-d-i-s!

I slutet av vår svettiga halvtimme gick det bra att skritta på volt med någorlunda temp och att göra skänkelvikningar där stegen inte går i stå.

Blä. Elände. Men nödvändigt.


söndag 21 oktober 2018

Skogsmysfistur och trav bredvid cykel


Jag älskar gråvädersdagar. Frisk luft. Mjukt ljus.

Den här blev extra fin med ett helt gäng fuxar som tog sällis på tur i skogen.

Jag cyklade fram till skogen och Juppe travade bredvid.

Mycket nöjd med neonorangea mössan jag köpt också.

Den lyser som ett halvt vägbygge.

Somliga får allting, sa Juppe.

Somliga får bara jobba och får ingenting, sa han också.


Sedan fick han prova mössan och blev glad igen. En Juppe är aldrig långsint.

Tror det är skönt att få trava utan ryttare för en pållerusk.

På hemväg när det blev intressant att komma till stallet ökade Juppen farten, när jag lade spöet mot hans bog bjöd han på jättefina sträckta dressyrframben. Så fin.

lördag 20 oktober 2018

Det var himla roligt att tävla!

(Anne Fornstedts domarkommentar)

Uj. Jag kollade i bloggen. Det är fyra år sedan vi tävlade på Björsbo och hos tölt.nu Juppe och jag.

I dag var det dags igen. Det känns som jag pratar om ett annat liv när jag tänker på tävlingarna vi fick vara med om innan Juppe fick sina skador.

Det härliga med dagen: en hel radda människor som stod och APPLÅDERADE vid ovalen när vi kört vårt program. Underbara Bäjeby-kompisar. Wow liksom.

Juppe bara: Det är rätt! TA I lite mer bara när ni klappar.


(Toti Arnarsons domarkommentar. Eller siffor i alla fall, han var den enda som inte skrev något, i alla fall inte för mig.)

Är det något vårt stall är bra på så är det pepp.

Skönt det. Jag sov så fruktansvärt illa natten till tävlingen att jag faktiskt inte orkade vara nervös längre.


Det är lika bra att outa det med en gång. Jag har lite lättare Lena Lennartsson-skräck. Och här har vi hennes kommentarer.

Varför skräck? Jag har sådan respekt för hennes gångartsskola och har hört att hon är skoningslöst ärlig (en bra egenskap tycker ju jag egentligen). Jag var väl rädd för att hon skulle skriva: åk hem och öva.

Jag är jättenöjd med mina poäng. Men allra, allra mest är jag nöjd med min häst.

Juppe frustade flera gånger inne på ovalen under tävlingen - jag blev så glad!

Sedan kvävde han ett hingstskrik i en kurva också för den delen. Det blev mer som ett gnissel som ett svar på en annan häst som stod vid transporterna.

Vi var inte ens i närheten av att få rida final. Jag fattade aldrig om de enbart körde A-final. Det var ju tokmånga anmälda till tävlingen.


Tävlingsliv. Att hänga vid en transport.


Juppe fick skjuts av kusin Frami.


Så skönt att ha två hästar som bara kan hänga med varandra.


Även om det, hrm, blev liiiite busigt emellanåt.

(Hi, hi, hi)


Det här tar jag med mig från dagen:

Även om Juppe är hyfsat lydig behöver han bli mer med mig.
Det är inte okej att störas av skrikande hästar vid transporterna till exempel.

Hur f-n ska jag få till en framridning där Juppe blir mer alert?
Jag försökte få till tempoväxlingar och lite dittan och dattan, men han var inte riktigt där.
När vi red på en grusväg blev han superspänd, jag som trodde att han skulle slappna av när han fick trava. Spänd är ju inte alert.

Jag tror att mina tävlingsnerver börjar lugna ned sig nu. Jag måste ju också koncentrera mig på det vi gör på ovalen. Jag vill tävla mer, en härlig känsla. Vi har ju överlevt två tävlingar nu.

Jag känner faktiskt vad vi inte gör rätt. Ibland kan jag korrigera.

Juppe den rackaren vill haka på hästar som sprang förbi oss. Då rollade vi i tölten bland annat. Det måste vi öva på.




Fina kusiner.

Juppe var inte övertygad om att han skulle kliva på transporten när det var dags att åka hem.

Det är samma fenomen som när vi varit till klinik.

Jag tror att det varit lite mycket för hjärnkontoret när det blir så, overload på något sätt. Men med lite lirk klev han på.


Det roliga med en tävling är förstås också att få titta på andra fina hästar.


Och andra mycket duktigare ryttare.

Det är spännande och lärorikt i sig. Och trevligt förstås.



Det var ju en fantastisk dag.

Jo. En grej till.

Nu ska jag våga ställa mer krav på Juppe. Bli lite mer bitchig när han är vrång.

Ha, haaaaaa. I natt kommer jag att sova gott. Jag lovar.

fredag 19 oktober 2018

Juppe: Vilka troll? Jag ser inga troll?


Jag är komiskt nervös inför morgondagens tävling.

Jag valde att köra igenom programmet på ett ganska kravlöst sätt i dag för att bara checka läget.

I min mage var det styv kuling när vi gick mot ridbanan. Kort uppvärmning som funkade fint. Och så strutt iväg mot ovalen.

Juppe undrade artigt varför han skulle vara på sin vakt, jag fick inte styr på min nervositet.

Bakom bilen? sa Juppe. Sitter trollet där? Nä, inget troll.


På ovalen bjöd Juppe på fin tölt. Bra så? sa han.

Jaaaa, tack! sa jag lättat och fick ett nöjt frust i retur.

Trav? Inga problem, sa Juppe. Jag tycker vi kör varianten där jag jobbar genom heeeeela kroppen och liksom bufflar runt dig där på toppen. Okej?

Du är fantastiskt! sa jag och fick ett frust till.


Skritten gick bra den med. Det var mest jag som funderade över tempot. Jag försökte köra gångarterna lite random långt. Saktade av på udda ställen på ovalen så att kompisen inte ska bli programmerad på att bryta vid kortsidan till exempel.


Galoppen var okej. Det var jag som blev osäker på min del i uppdraget så att säga.

Det tror jag löser sig när vi är fler ekipage på banan i morgon.

Hu.

Orimligt nervös.

Om en Juppe fick tvättad svans och fick äta som en tok? Har påven en lustig mössa?

I morgon blir det tidig start. Hoppas jag får sussa gott i natt och Juppen med för den delen.

Hur det än blir så blir det spännande.

torsdag 18 oktober 2018

Equiterapeutead inför tävlingen på lördag


Våra genrep inför tävlingen går sådär.

Jag vet hur fin Juppe kan vara. Men - jag känner också mig själv. Jag känner hur hela min kropp knyter ihop sig och spjärnar emot när jag blir nervös / börjar tänka för mycket.

Jag är både nervös och tänker för mycket.
Höll på att dö i går kväll när vi gjorde en V5 på lektionen, för att alla skulle få känna på hur det känns + peppa mig och Karin som ska tävla på lördag.

Kan inte låta bli att tänka att det är något i Juppe som gör ont, när tölten blir styltig (trots att jag känner hur hela mitt jävla bäcken /rygg / nacke är som en felprogrammerad robot som motarbetar Juppes rörelser).

I dag var equiterapeuten Lena Rosqvist i stallet för att gå igenom stallägarens hästar.

Jag frågade om jag fick en tid - och det fick jag. Eller rättare sagt Juppe.


Näej. Det fanns inga låsningar i min älskade Juppe.

Hurra!

Jodå. Det fanns ställen som var lite ömma eller där han reagerade lite och som borde ha lite uppmärksamhet. Men inga stora problem.

När Lena sa att Juppe inte har någon biceps på sin skadade sida, att det var tomt där höll jag på att svimma.

Jag vet inte hur jag tänkt. Kanske att den har fäst på något annat ställe eller funkar ändå, jag vet inte.

Den finns inte. Det är tomt.

Ändå är Juppe märkligt liksidig. Han är inte mjuk och bullig över bogarna, de är markerade. Men han har muskler. Och de är jämt fördelade.

Manken är liksidig. Ryggen dito. Bakbenen okej. Lite öm i ena kotan bak, men det kan bero på att han trampat tokigt. Ska köra liniment på den efter tävlingen och hålla koll.

Nu kan jag faktiskt släppa det där med Juppes kropp. Basta.

Han är lika stark och vacker som han påstår. Nu kör vi järnet på lördag.


Skärp dig, sa Juppe.

Du skuggar min imponerande mule med din mobilhand.


Men herregud, sa Juppe.

Hi, hi, sa jag och åkte hem.