Hästar i sommarhage - som barn på kollo

 

En dag fick han vara ifred från mig, den käre Juppe.

Jag vill gärna att han hålls igång speciellt i början av vistet på sommarbete.

Min fina kompis låg ned och vilade när jag dök upp dag två i sommarhagen.

Det var ingen som gjorde någon större affär av det, om man säger som så.

Promenadkompisen Viggo var så långt in i drömmarnas land att han inte riktigt hade koll på underläppen.

Ingen svarade på mina glada rop.

Jag tråcklade på Juppe grimma när han låg ned.

Han vägrade resa på sig.

Jag tyckte synd om honom och tog av grimman.

Satte mig på huk istället och kliade kamratligt på kinden.

Då lade sig Juppe ned och svävade iväg i drömmar.

Ingen av grabbarna tyckte att det var underligt att jag satt där.

Klart en människa behöver lite förmiddagsvila också.

Om hästar kan le så gjorde Juppe det.

Allt var väl.

Inte för varmt. Inte för kallt.

Inte speciellt mycket flygfän.

Människan slappnade av och tog av grimman.

Jag litar inte på vad som kan hända om flocken blir rädda för något.

Jag nöjde mig med att sitta på huk även om jag helst hade lagt mig bredvid Juppe och somnat.

Och rätt vad det var så tyckte ändå Juppe att han kunde sträcka på benen och vakna till.

Åhej!

Å, ähum. 

Jodå, Juppe kom upp och det var helt okej med grimma också.

Vi tog en liten svängom för att göra av med lite kalorier från sommarbetet.

Jag hann faktiskt tänka att Juppe nog är vuxen på allvar.

Kan det bli första året utan gnäggelipägget från vildmarken?

Mitt ve och fasa, gnägget som börjar som en darrning i mulen och fortplantar sig genom hela hästkroppen och får hela min själ i gungning?

Nä.

Men det blev inget monstergnägg. Bara ett litet.

Det är ett rekord i sig.

Går din häst på sommarbete?

Gillar du det? Känns det besvärligare än vanlig vardag - eller härligare?

Juppe om Vladolf Putler

 

Vad är det för fel i mulen på den där Vladolf Putler? undrade Juppe idag.

Den som visste det ändå, sa jag.

Adolfimir Pitler borde fullständigt lugna ned sig lite. Han har säkert blivit utsatt för lite R- eller nåt.

Han kanske har dåliga rådgivare, undrade Juppe.

Jag har ju dig som stabil om än snorig co-pilot.

Vladivimsivir Pitbullin verkar ju ha tappat alla broddar om man säger så.

Blir du orolig av det som händer i Ukraina, frågade jag.

Bah, sa Juppe. Det är ju inte jag som ska vara orolig.

Tänk på alla stackars, stackars människor och djur och ja, allihop som finns där.

Det är så obegripligt alltihop, sa jag.

Jävla Vladolf Hutin, sa Juppe.

Du har ett hjärta av guld du, sa jag.

Han är tydligen ganska kortväxt sa Juppe.

Får man lynnesproblem som människa då?

Mäh, Juppe, sa jag. Jag är ju kortväxt och hur lugn som helst.

Mrhppff, sa Juppe.

Den där lilla, lilla Adimir Pitler, påminner han inte lite om den där snubben i USA med frillan?

Puh, kanske det, sa jag.

Men ikväll får du nog skippa nyheterna och kolla på någon dammig deckare istället.

Nja, vi får se sa Juppe. 

Lill-Pitler borde läggas in på klinik. Han mår inte bra. Han borde hålla sig i sin egen hage.

Du, jag slängde iväg ett mess till din journalistkompis Ernie, han snickrade ihop en limerick. Grabbarna i hagen gillade den! Trösterik på något sätt.

En stygg Vladimir från Moskva 

med krigshets har rusat åsta’. 

Blir dock, vad det lider,

besegrad i strider

– och lieman-dejtad nån da’.

Vad säger du? Borde Juppe presentera nyheter i tv?

Jag: En hästhypokondriker

 Jag är en mästare i att övertänka.

I konsten att ta ut varje litet elände en gnutta i förskott.

Juppe frustade glatt på väg ut på äventyr med stallisar i söndags.

När jag gjorde i ordning Juppe i stallet såg jag några droppar blod i ena näsborren.

Hm. Inte så underligt kanske när det är många minusgrader.

Jag har själv råkat ut för näsblod när fina blodkärl gått sönder inne i näsan.

Men AAAHHH, det får inte hända på min Juppe!

Oron malde när vi traskade iväg och jag var tvungen att fråga om sällisarna såg något blod.

Och det gjorde de ju.

Jag hoppade av och traskade tillbaks med Juppe till stallet.

Han såg besviken ut.

Jag tvättade med koksalt, duttade med ren vit Juppe-handduk och bad mannenvännen komma med starkaste ficklampan vi har för att lysa upp i näsborren. Ja, jag har både snäll häst och snäll man.

Inte en skråma. Allt såg rosa och fint och helt ut.

Hjältehästen Juppe stod med blodet pumpande från mulen.

Modigt kastade han sig ut i vildmarken med sin pinniga matte för att trampa ihjäl några lejon.

Måste du prata om dig själv i tredje person, sa jag.

Japp, sa Juppe.

Med snön vispande runt hovarna. Nej, rättelse. Med hovar som fick piska sig fram genom snön pulsade hjältehästen fram till sin hjälplösa matte.

Du, är det här allt vi ska göra i dag?

Jag behöver stimulans.

Äventyr.

Puls.

Mjaäh, sa jag.

Det är väl bra att jag är rädd om dig.

Du betyder mycket för mig.

Jag skulle ju kunna betyda något i galopp i 290 kilometer i timmen, sa Juppe.

Japp, sa jag.

Jag vågade inte berätta för Juppe att jag lite lätt orolig tittar på hans päls på ryggen.

Det är liksom som små lockar längst upp.

Tänk om det är första stadiet i en av de där hormonsjukdomarna, tänker jag då.

Tänk om Juppe har PPID.

Undrar om det är lika bra att ta ett prov, så slipper jag tänka på det.

Jag hörde det där! sa Juppe.

Är du inte snäll så går jag och slåss! Massor.

Phu. Är du också sådan som oroar dig för dina djur?

Äntligen kom kameran fram!

Hur svårt var det där på en skala?

Vänta, vänta.

Jag svarar själv.

Inte svårt. 

Stäng av blixten!

Är du inte klok?

Tror du att jag vill ha monsterblänk i ögonen?

Redo?

Juppe i magnifik pose, lite lätt fotad underifrån.

Är det där det djupaste du kommer ned?

Vad har hänt? Tränar du någonsin på något?

- Men Juppe, det är lite ler . . .

TYST!

Jag koncentrerar mig.

Det är så OERHÖRT sällan jag får mig avporträtterad nu för tiden så man kan få för sig att man är en negligerad och bortglömd häst.

Bortslängd som en lerig och tufsig leksak.

Förbisedd.

En okammad, hafsig hög av löst skinn över klapprande revben. 

- Nä, men vad f . . .

JOJO. Sanningen svider.

- Jag har ju varit här nästan varje dag?

- Fem, sex dagar i veckan hittar vi på äventyr du och jag. Vad fasen handlar det här om?

Jag vet. Ville bara se om du var vaken.

Du verkar liksom lite matt i pälsen och orkeslös. Inte särskilt kreativ.

Vad tror du om en profilbild?

Aaaaaahhhhh. Jag kan unna alla min profil faktiskt.

Nya griniga chefen Fylkir kan också få se min profil.

Sällsynt deppig kille.

- Dep . . .

TYST!

Jag koncentrerar mig. Nu kommer det bästa.

Det ska vara precis lagom. Inte för mycket, inte för lite.

Charmiga små böjar i mungiporna.

Fasen vad länge sedan det är jag fick beundrarpost förresten.

Kommer du ihåg när jag fick mitt portätt MÅLAT. Det var grejer.

Okej, håll i dig nu då. I kameran. Som det tydligen är så svårt att ta med till stallet.

Där satt den.

Världen behöver inte tacka mig.

Skicka en godis eller annan beundrarpost så blir det bra så.

(Mattekommentar: Eh, jag får släpa med kameran till stallet lite oftare tror jag. Vi har varit i farten på alla underbara nygamla ridvägar i fint sällskap. Cheesus. Får väl köpa ny kamera om det ska vara på det här sättet, det verkar som att det är värt det. Hur har ni det i decemberslasket /snön?).

Tvååriga Fröken Titania är så vacker!

 

Mannenvännen har lovat mig att redigera den här bilden bättre.

Motivet gör mig alldeles blöthjärtad.

Jag tycker min knubbiga fölis har blivit en svan. Och okej, okej, jag fattar att jag är partisk.

Men WOW så snygg hon är.

Vad jag vet om tvååriga hästars exteriör? Nada.

I mina ögon ser hon ut som en Ferrari. En liten passkanonkula.

En mördarköttbulle som kan flyga i 200 kilometer i timmen.

Det bästa av allt - hon är så lugn och trygg i sig själv.

Idag hämtade vi (ja, alltså mest Bäjebyarna - vi runtomkring var mest hjälpredor) hem avelsflocken från sommarbetet.

Sommarens bete har varit fantastiskt och har räckt så länge.

Idag var det ändå dags att flytta hem.

På bilden här ovanför syns Mettun som är Titanias bästis. Mettun flyttade från avelsflocken idag till en fritidsgårdshage på Bäjeby Gård. Hon ska börja i skolan till veckan.

Det ska bli fantastiskt roligt att få reda på hur hög hon blir som vuxen häst eftersom matte beställt en liten häst (lång näsa).

Gamla kameran kämpade förtvivlat för att hänga med i mitt klumpiga val av ISO-inställning och det dåliga ljuset i stallet.

Det är ju så himla kul att se olika modeller på hästar.

Mettun fick hoppa ut till lite nygamla polare. Inte mycket till pip och kiv där inte. De känner ju varandra.

Men visst var det ändå lite spännande att landa i ny hage med nya omgivningar.

Ingen trygg supermamma Tinna som flockledare heller. Bara jämnåriga.

Mettun och Rhafnatinna gjorde succé.

Valackerna i Juppes gamla flock blev begeistrade.

Det här är första gången som de båda tonårsbrudarna ser grabbar, de har ju växt upp i en avelsflock i hela sitt liv.

Nu är det mycket som blir nytt i deras liv.

Titania däremot landade efter stallbesök som inbegrep verkning av hovar och en noggrann borstning och kamning av yours truly i sin vanliga avelsflockshage.

Men?

Ho? Ho?

Var är alla polare?

Den bistra sanningen är att min vackra tös är kvar som Tinnas hjälpreda i avelsflocken.

Nu blir det till att barnvakta i parti och minut.

Det var svårt för unga fröken att förstå att polarna var borta.

Själv har jag svårt att förstå att det som kändes som lång väntan (vänta på att fölis bakas i Tinnas mage, växer upp och ska bli sisådär 3-4 år innan det är dags att rida in) faktiskt snart är över.

Det har gått så fort!

Mamma Tinna höll sitt senaste föl Bessa (Titanias lillasyster) nära sig och såg nog ut att undra hon också om inte några flinka medhjälpare i barnvakteriet saknades i flocken.

Jag är så glad och tacksam över att jag får hänga med i det här äventyret.

För varje lastning av unghästar och för varje hantering av unghästar lär jag mig mer och mer.

Blir mer och mer förtjust i fyrbenta ungdomar utan fördomar om det mänskliga släktet.

Annica och Magnus på Bäjeby Gård lär generöst ut av sina erfarenheter och delar med sig av kunskaper.

Annica har stärkt mitt självförtroende enormt när det gäller hanteringen av Titania. Jag kunde själv hålla och hantera henne idag när hon skulle verkas, det gick suveränt bra. Annica höll sig som diskret backup i stallet.

Det är verkligen ett tips till alla som går i föltankar och som inte är så vana vid unghästhantering. Se till att fölis hamnar på en gård med generös inställning till kunskapsöverföring. 

Det känns så härligt när man känner sig som en del av ett välfungerande maskineri, även om man bara är en liten del. Och Annica ser och ger feedback när hanteringen och samarbetet kring unghästarna går bra.

En riktigt jädra bra dag helt enkelt. :-)

Juppe har bytt stall!

 

För sex år sedan när Juppe flyttade från Lillåns gård var det dramatiskt väder och superfina regnbågar.

I dag när han flyttade tillbaks bjöd naturen på samma skådespel.

VA! kanske du tänker.

Flytta från Bäjeby. Är hon galen?

Ja, det är klart att jag är lite galen.

På Bäjeby har man det himla bra. Så är det bara.

Ingen fodring, ingen mockning. Alltid någon trevlig att prata med, lätt att boka lektion.

Men - det är alltid detta men.

Nu när jag jobbar mycket hemifrån känns det lite galet att åka dryga milen till stallet, istället för att knalla tvärs över vägen till min grannes fina gård. Släpar jag benen efter mig tar det två minuter.

Jag hade tur. Elisabet välkomnade oss till gården och fixade en plats till oss.

Jag hoppas att det kommer att ge mer tid till hästmys i min vardag.

Möjlighet att longera Juppe en lunch, för att kunna göra något annat på kvällen sedan. Ja, ni fattar.

Hela dagen har varit fylld av känslor.

Det var inget lätt beslut, trots att jag vet att det är ett toppenstall jag flyttar till.

Det snörpte till i hjärtat när det gapade tomt där Juppes lådor brukade stå på Bäjeby.

Annica på Bäjeby har lovat att jag är välkommen tillbaka när som helst.

Det känns bra, även om jag måste säga att det kändes helrätt i dag att landa på Lillåns gård.

Juppe kände igen sig och frustade direkt när han klev ur transporten.

Det gav också lite hjärtesnörp. Precis som det klämde till i hjärtat när han godmodigt skulle gå in i sin "gamla" box. Han blev lite förvånad när den var upptagen (av en halvsyster faktiskt) och han fick bo i kupén mittemot.

Håhåjaja.

Juppe tog allt med ro i alla fall.

Tror han känner sig hemma, gullfisen.

Jag känner mig helt slut i rutan.

Försökte prya på lite stallrutiner, men det var inte mycket som gick in.

Lillåns gård är fylld av snälla människor, så jag kommer att få lära mig det vi alla hjälps åt med i lugn och ro. Ska prya både på kvällar och morgnar. :-)