Japp. Värstingpannlampan var laddad och klar när jag åkte till stallet. Nu är det baske mig helmörkt på hemvägen från standardrundan längs grusvägen mot skogsbrynet och killarnas sommarhage.
Jag tänker att det är bra att vänja Juppe vid ficklampan, jag vill att jag ska sitta på Juppes rygg en dag i veckan längs den där rundan i alla fall. Skritt i fem kilometer känns som ett minimum av röra-på-sig.
Då är det ju kul om Juppe inte får helspunk av skuggor och sådär. Han verkar komma ihåg ficklampan och bryr sig inte nämnvärt.
Lite läbbigt var det ju ändå fläckvis. Det blåste lite och Juppe hörde nog lite djur här och där. Men – det gick bra. Vi stannade och betade i skogen vid en vändplats för bilar.
Halvvägs hem kommer man till ”källarbacken”, en liten backe med träd och anda läbbigheter på. Både jag och Juppe tvärnitade.
Fyra par ögon stirrade på oss från höjden.
Jag tog ett kliv fram och skrek myndigt: nu ska vi gå här! Seså! Flytta på er!
Ögonparen begrundade detta, sedan försvann de i ganska graciösa hopp. Gissar att det inte var vildsvin . . .
Juppe spanade in hela proceduren och såg väldigt nöjd ut. Han tvekade inte en sekund när jag började gå igen. Han hakade på.
Macho-Bettina, det är jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar