onsdag 31 juli 2019

Jöns-Juppe och dööööööden


Jag har haft ett jättebra möte med Matilda som jag rider uterittslektioner för. 
Tjejen som lotsat mig genom ridrädsla och som kan så mycket och som är så generös med sina kunskaper.
Vi lade upp träningspass för en hel vecka, ett fokus för varje dag.

Det är en stilla fröjd för mig.
Jag njuter av att ha mål. Njuter av att ha hjälp av kunniga. 
Vet att vi utvecklas. Vi blir bättre. Starkare. Sakta, sakta, men det spelar ingen roll.
Jag vet att jag också blir bättre rustad för att rida unghäst om några år.

I går stod det ett monster i hagen med trumpeter till näsborrar och mer ögonvita än vackra bruna irisar.

Suck.


Nu går vi! sa jag.

Njaaaaa, sa Juppe.


Jag borde ha förstått vad som var på gång.


Hårda ögon.
Spända muskler.

Noll tillit.


VEM DÄR! vrålade Juppe.

Skit på dig, sa jag.

Kom nu. Vi ska träna! Det blir kul!


Du ska inte säga åt mig vad jag ska göra! sa Juppe.


Jag är faktiskt halvboss här i hagen.
Hänger med de stora grabbarna. 

Och NU ÄR DET NÅGOT SOM ÄR JÄDRIGT LURT I FAGGORNA.

Skit på dig, sa jag.

Suck.
Vi kom inte ut genom grinden. Juppe blev så uppe i varv och drog så hårt runt mig i cirklar att jag beslöt att det var bättre att knäppa upp grimman och låta honom dra.

Jag vill inte hitta min Juppe i hagen med knäckt nacke för att han trampat på ett grimskaft när han nått överljudsvallen.


Det är det här som är tryggheten i Juppes liv.


Tro mig. Jag fattar. Vänner och släkt är fantastiska grejer.


I coola polares lag kan man slappna av och vara sig själv, och ibland faktiskt lite till.
En bättre variant av sig själv.


Tidigare i veckan följde min favoritkusin Micke med till kvällskoll av Juppe.

Juppe bjöd på gemyt och utmärkta horsietillfällen.



Jag gillar ju det här.

Jag har en personlig pålle.

Jag gillar inte det som jag tolkar som olydnad och det som kan sätta sig som ett envist ogräs i Juppes arma skalle.

Japp. Tillbaks till en Juppe som drog som en avlöning.

Jag gav inte upp.

Nix.

Jag gick in i hagen igen och gick fram till min häst som stirrade på mig som om han inte trodde sina ögon.

Livet får inte bli för bekvämt, var sig för mattar eller hästar.

Det jag inte kan bjuda på i form av styrka eller kunskap, det kompenserar jag med envishet.
Jävlar vad envis jag är.
Grejen med mig är att jag aldrig ger upp. Aldrig.
Svinjobbig egenskap på ett sätt. Borde vara förutsägbar efter sex års kompanjonskap.

Så jag trädde grimman på min kompis igen, hälsade på trevliga kvinnan som har sommarstugan som är granne med valackernas hage.

Drog min häst bakom mig (400 kilo är ingen match) till en annan grind.


Jag sket i Juppes synpunkter.


Jag döööör, sa han.

Det gick inte att borsta, gick inte att fästa grimskaftet i bildörren.
Jag fick på mig mina nyköpta handskar, greppade ett spö och så gick vi.


Jag har ingen flock som skyddar mig, pep Juppe.
Jag känner redan hur vargar och troll lirkar tarmarna ur min runda fina mage.


AaaaAAaaAAA, jag dööööörrrr.
Snart kommer jag att dö.


Hjääääälp!

Jag andades djupt nere i magen och hade en 400-kilos heliumballong i andra änden av grimskaftet.

Vi klarade oss ned till åkrarna efter sju sorger och åtta bedrövelser.

Jag var inte säker på att kunna hålla Juppe, men det gjorde jag.

Juppe lugnade ned sig ett snäpp. Stressåt lite strån.

Vi gick tillbaks till hagen.

Jag släppte lös mitt ståtliga djur och pratade med honom.

Han dröjde sig kvar, trots att det var så trolltätt tidigare.

Han stolpade fram till mig som en plåtleksak på styva ben och fick en godisbit och beröm.

Det gick att stanna för att få mer godis och beröm.

När godiset var slut gick han ganska behärskat tillbaks till polarna.

Ikväll klarade vi ett varv runt åkern i styv tölt.
Det är ändå bra. Jag är nöjd.
Nöjd och snopen. Jag förstår aldrig vad det är som händer när Juppe blir så här.

Nöjd är jag för att jag känner att inget är någon fara.
Jag och Juppe grejar att ta oss igenom fladdriga nerver, det har vi gjort så många gånger.

Juppe åt gräs på mina villkor och var nöjd även han.

Och - i morgon bitti har jag bokat supertidig morgonrittslektion. Surprise lille Juppe.


lördag 27 juli 2019

Rida i tygskor - var är sporrarna?


Jag är en någorlunda klok människa. Det tycker till och med Juppe.

Men jag har gjort det igen.


En av alla dagar som jag åkte till Juppe efter jobbet fick jag med mig det mesta i bilen, förutom ridskorna.

Orkade inte. Jag brukar vara noga med säkerheten och säkerheten inkluderar mina fötter. Men nu orkade jag inte. Jag hoppade upp med slankiga tygskor på fossingarna.

Jädrar i min lilla låda vad det plötsligt blev svårt att få stigbyglarna att stanna kvar på fötterna.

Juppe fnissade.

Jag fnissade.

Det var i en vänstersväng som jag upptäckte det.

Jag höll på och försökte peta med HÄLEN för att ställa min häst, bytte snabbt till insidan av ankeln/benet och lite pick pick pick.

Fasen. Jag trodde att jag gjort mig av med den där idén om att skänklar är en häl. Tydligen inte.

Bra att upptäcka.

Jag gladde både mig och min häst med att stå i fältsits i mina slaskiga tygskor. Juppe valde galopp förvånansvärt ofta och det var ju kul för både honom och mig.

Han är glad över att få sträcka ut och jag är glad över att slippa vara rädd.

Mina skänklar har blivit bättre, men här finns det helt uppenbart förbättringspotential. ;-)

Hur har ni det i värmen förresten?
Jag red lektion vid 19.30 igår och höll på att smälta bort. Ikväll tänker jag rida seeeeent. Orkar ni rida?

onsdag 24 juli 2019

Film: Träningstävling - bot mot fisridning?

Jag och Juppe fick skjuts med Jessica och Ess till en träningstävling hos Marie Carlsson i Veckholm utanför Enköping. 
Domare var Sebastian Norlander.

Foto: Sofia Thorén

Tävlingen var avslutningen på ett ridläger, men hugade utifrån fick också anmäla sig. 
Så det gjorde vi.


Skojigt upplägg. Skojiga människor.

Så här såg inbjudan ut:

"Jag ( Marie Carlsson ) tillsammans med domaren o instruktören Sebastian Norlander kommer att titta o bedöma er tävlingsprestation samt ge feedback på hur ni kan tänka inför o på tävling samt gå igenom vilka/vilken gren som passar bäst för bästa resultat.
Så här går det till :
Anmäl dig i vilka grenar/varv du tänkt.
Du får poäng/domarkommentarer.
Före o Efter tävlingen samlas vi för genomgång o feedback så att alla får så mkt hjälp som möjligt!"


Jag och Juppe körde på en töltgren + fyrgång.

Förmiddagen gick sådär.

På eftermiddagen fick jag pepp-hjälp dels av instruktörerna - men också av världens härligaste medtävlande. Vi skojade inför tävlingen att hellre köra så det ryker än att mesrida.

Lyssna på min medtävlare i filmen - hon får igång både mig och Juppe! :-)

Juppe är en bussig häst som aldrig gör något dumt - men han kan också bestämma sig för att det är onödigt att ta ut sig fullständigt.
Lite lagom bensprattel kan räcka. Där är vi inte överens.



Juppe försökte stanna för att bajsa, han slängde in vänstergaloppen som han aldrig annars vill ta - vi fick korrigera. När jag drev i traven sa han hähähä och testade lite galopphoppsasteg istället för att trycka på lite med bakbenen och bjuda på mer sväv.

Nåja. What the heck.

Jädrigt härlig och rolig dag med kul människor.
Lite bättre blir vi för varje gång vi stångas i tävlingslika sammanhang.
Jag sitter i alla fall inte bara och åker med längre bara för att det är tävling, även om jag sannerligen kan rida bättre.

På't igen.

Så här blev kommentaren:


Och även om det är en smula snälla poäng så är jag faktiskt glad. 
Glad för att jag äntligen segade mig över den där femman i poäng. Så jag ska inte överanalysera om domaren var väl bussig.

Nästa gång ska vi göra det bättre.

söndag 14 juli 2019

Tips: Är dina stigläder jämna?


Bästa Matilda, hon kan hon.

Efter att ha ridit Juppe åt mig i min sadel (händer inte så ofta eftersom hon har en egen som hon gillar bättre) tittade hon mig i ögonen och frågade:

Är dina stigläder lika långa?

Öh. Sa jag. Vet inte. Jag får ta loss dem från stigbyglarna och mäta.
Inte var de jämna.


Så här kommer alltså vilda Matildas bästa rid-hack:

Byt sida på stiglädren efter en tids användning. Vare sig vi vill eller inte så har vi ofta högre tryck i ena stigbygeln.

På det här sättet blir stiglädren åtminstone lika långa och själv får man en påminnelse om det där med sin egen kropp och liksidigheten på den.

För ett år sedan startade Matilda ett eget företag för sin ridverksamhet.
Nu finns det en facebooksida också. Spana in den, där kommer det säkert kuligheter framöver.

fredag 12 juli 2019

Sjuksköterskorna i valackflocken

Tänk vad man får reda på vad som händer i en flock när man bara stannar lite i hagen och glor.


Jag kunde inte förstå vad cheferna Frami och Fengur gjorde med den här kompisen.


Grabbarna visste helt tydligt vad de ville.
De samarbetade.

Men med vad?


Ja vad?

(Gör du underliga människa till exempel?)


Jag var tvungen att gå närmare för att kunna se.

DÅ såg jag ett litet sår på kompisens bakben.
Det var såret som Fengur och Frami turades om att slicka rent!

De är tydligen chefssjuksköterskor och tar ansvar för sina medarbetare.

Så fint och så speciellt.
Trodde inte hästar hjälpte varandra med sådana saker.
Där hade jag fel. 
Har ni sett liknande beteenden i en flock?

Jag berättade för pålles människa om såret, så nu har han ett litet plåster på benet.


 Japp! Där hade du fel.


Japp. Jättefel.



Närå. Den här kompisen var inte övertydlig i sitt statement.
Han viftade bort flugor med huvudskakning bara.

Phu. Började känna mig dum.



Med det önskar jag och Juppe trevlig helg.
Ta hand om varandra!

Och ja, jag ska blogga oftare.
Nu har jag faktiskt flera inlägg i huvudet och kameran som bara trycker på och vill ut.

torsdag 4 juli 2019

Hejdå ridrädsla!


I går hämtade jag en riktigt stissig Juppe ur hagen.

Han har bestämt sig för att det bor minst - och jag säger minst - ett läbbigt monster i skogen som ska avverkas bredvid valackernas sommarhage.

Med ögon som tefat följde han mig tveksamt men snällt mot grinden.

Just det där med att gå ut genom grinden tycker jag är ett mindre trevligt moment när man har en rädd Juppe i andra änden av grimskaftet.


Så är det bara.

Eftersom Juppe övade på att visa underhalsen brydde jag mig inte om att borsta och pyssla.

Det blev krafs, krafs, sadel på.

Jag ville inte hoppa upp i skogen där det läbbiga finns, så vi gick en bit.

Skutt upp.

Juppe var som en dynamitgubbe av panikerande slag.

Men - som genom ett under så kände jag mig som en liten buddha.

Överallt runt omkring mig såg jag härliga fält med skördad vall.
Finfina ytor att skena på.

Och jag har bestämt mig: Bjuder Juppe på fart och fläkt ska jag tacka och ta emot.

När Juppe var som värst spänd och rusig så puttade jag på rumpan för att säga åt bakbenen att vara med också, och så en liten sidoflytt på det.

Och si - hästen frustar!

Han förstod vad han skulle göra och blev både lugnare och gladare av beröm och förtjusta matteskratt.

Det bjuder jag så gärna på.

Jädrar i min lilla låda vad jag fick fart.

Det blev ett intensivt pass, men bra. Det gick också att ha långa tyglar en liten snutt på hemvägen för att hämta andan.

Sista mördarbacken tog vi i tölt istället för galopp. Valde bort galoppen eftersom det bor monster i skogen. Tölt är kontroll för mig och Juppe.

Han jobbade så fint ända till toppen av backen och blev faktiskt inte alls farligt andfådd.

Jag hoppade av och så gick vi och småpratade om att det faktiskt inte finns troll och sisådär.

Juppe pillade i sig så många klöver han hann och jag myste.

När vi närmade oss hagen blev det samma sak igen.

Juppe såg olycklig ut, men gick snällt igenom och väntade på att jag skulle haka fast grinden.

Så fort jag fick av grimman så FLÖG han tillbaks till flocken.

Jag traskade snällt efter med mina tre förberedda morotsbitar.

Juppe stod gömd bakom farbror Frami och såg ut att skämmas lite när jag kom.

Klart han fick sina godisar.

Nej, jag tycker inte att det är besvärligt att ha en "känslig" häst, jag tycker mest synd om honom.
Juppe gör ju allt jag ber om, att han inte alltid orkar med när jag inte är på topp och kan läsa av på en sekund när jag inte är på topp är ju inte hans fel.

Att bli arg på en häst som ser troll - aldrig.
Det gör bara att jag älskar honom ännu mer. Jag älskar att jag har en häst som det händer så mycket på insidan av.



måndag 1 juli 2019

Juppes matte läser: Monty Roberts - från mina händer till dina

Min inställning till olika gurus är: Alla sätt är bra utom dom dåliga.
Och vad som är dåligt bestämmer bara du själv. 
Allt funkar inte för alla.

När mannenvännen lånade böcker på bibblan kom han hem med Monty Roberts bok "Från mina händer till dina" åt mig. Forum bokförlag.


Jag öppnade den något motvilligt och motvalls till sinnet.
Jag har haft fördomar mot Monty Roberts, huvudsakligen baserat på filmer av hans join-ups med olika hästar.

I mitt huvud är det en fullständig galenskap att utsätta en helt oinriden och i vissa fall - en vildhäst - för att bli instängd med en människa i en rundcorall och ibland till och med få på sadel och en ryttare vid första mötet med en tvåbening.

Här får du ett exempel på en join-up film:


Jag är glad att jag tragglade mig igenom boken, delvis krattigt översatt och ganska ful i layouten.

Varför?

Jo, kärleken till hästen glimtar genom raderna.

Det här är en man som tålmodigt översatt hästens språk equus (som han kallar det) till något som människor i gemen förstår). Ett vinklat öra mot ledaren (jo, han är bergfast i den övertygelsen): "Jag respekterar dig".

Nix. Jag köper då inte alls allt.

Men - en man på 84 år som i hela sitt liv arbetat med hästar och som fortfarande har en ambitiös turnéplan måste man hylla och respektera.

Jag läser med min egna metod: det som slår an en klang hos mig tar jag till mig. Det andra får flyta förbi utan att göra något större intryck.

Små fakta som Monty Roberts samlat på sig roar mig särskilt:

"Mustanger kan gripas av panik när de hör tamhästar gnägga eftersom de tror att ljudet ska dra till sig rovdjur."

Hans viktigaste redskap om man kan kalla det det är rundpaddocken. Du ser en sådan i filmen ovan. Monty har åsikter om allt från storleken på den till underlaget. Intressant.

"Rundpaddocken kan vara en plats där man erbjuder ledarskap utan att tvinga hästen."

Tre vanliga fel - i Montys ögon:

Spöet: är det hjälpmedel som säljs mest i världen.
Inom viss hästsport används spöet för att kommunicera, inte för att göra illa. Det är acceptabelt (resten får ni läsa in själva).

Longering: Longera inte hästen. Punkt.
Det får nämligen hästen ur balans, får hästen att gå i korsgalopp, skadar ledband, senor och muskler.

Mata ur handen: En häst ska inte förknippa mat med människans kropp.
Stöt till hästens skenben med foten när den tänker bitas.

Nej. Jag håller ju inte med.
MEN - det är alltid, alltid, alltid intressant att få sina tankebanor omruskade. Det är välgörande att tvingas formulera för sig själv, varför tycker jag att ett spö är ett okej hjälpmedel och så vidare och så vidare.

Jo. Låna boken på bibblan du med.
Läs och håll med om somligt. Gnissla tänder åt annat.

Heder åt Monty Roberts ambitioner att dela med sig av sina erfarenheter och sin samlade kunskap.