Ah, så härligt att sitta upp på Mackan igen under onsdagslektionen. Och så säger Annica att det bara är två gånger kvar efter det – sedan ska det vara jul.
Det är bara elakt förtal.
Börjar faktiskt bli lite nervös för provtävlingen vi anmält oss till. Allt skulle ju bara vara kul och på låtsas. Och så ser jag på Adventstävlingens facebookuppdateringar att det ena fina priset efter det andra har sponsrats upp.
Jag skulle ju vilja att tävlingen bara är till för glada amatörer. Nu kanske det är lite mer på riktigt för fler. Gah. Jag och Mackan vill ju bara tävla för att ha kul och för att få domarpoängen och kommentarerna. Det är viktigast av allt.
Nu börjar jag tänka det jag faktiskt aldrig brukar tänka, tänk om vi gör bort oss?
Bort fula tankar bort. Vi ska glänsa och ha kul.
Basta.
Och Juppe var så nöjd, så nöjd med att få uppmärksamhet och sysselsättning i kväll. Vi höll till på banan.
Lite traska snyggt vid sidan av mig, lite sparka boll, lite backa synkront och – en alldeles självklar sluta.
Vad menar du? sa Juppe.
Självklart har jag koll på min rumpa och kan peta ut den.
Bogen var det lite si och så med, han vill inte gärna bli en banan – men det kommer, det kommer. Jag får korrigera utan att han blir allt för sur. Och han ångar inte på, han lyssnar på mig och kan stanna mitt i ett steg.
Han är fantastisk min kompis.
Vi travade också utan snoddar och elände. Det går finfint att peta på Juppes rumpa för att få lite mer sprutt bakifrån samtidigt som jag bromsar upp mig och Juppe hakar på i en halvhalt. Han följer mitt kroppsspråk och det är så häftigt!
Finfis.
Gnafset då?
Det står Mackan för. Jag är i stallet en timme före lektion för att han ska få äta och mysa. Lik förbannat slutar det alltid med att han nafsar efter mig när jag ska tränsa eller pyssla.
Han är väl bara sån i modellen, men det är trist. Har tänkt att förutom att inte servera godis ur handen – bara på backen efter lektionen, så ska han blidkas med myspys och lugn och ro och hö.
Grabben möter ju upp i hagen och vill med på äventyr. Men han vill också vara med med munnen så att jag aldrig riktigt kan slappna av och känna mig säker från att inte få ett gnafs-försök. Inte bita på allvar, för då skulle han väl ha gjort det. Utan mer det där retsamma lilla kobra-hugget med halvstängd mun.
Undrar hur det blir så?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar