tisdag 31 maj 2016

Träna inkallning med grässugen häst

Det blev en tur till avelsstonas sommartomma hage i kväll igen. Så varmt och svettigt. Tänkte att det blir bra för Juppe att få springa av sig lite!

Och så tränar vi inkallning när vi väl är i bortesta hagen. Fram till grinden till hagen fick vi sällis av Hulda o co. Bara trivsamt hela vägen.


Juuuuupppe! Jupppeeee! Kom då - duktig häst!
En kvart senare . . .


 Den glada flygande tunnan kommer farande.




- Tjänare! Du jag ska bara . . .


 Eh, okej. Juppe jag går en bit bort i hagen igen och ropar.


Och så kommer du när jag ropar. Jag går en bra bit bort.
(Hojta, hojta, klappa händer, vissla, hota, svära)


- Japp, japp! Jag hör dig, jag greppar det här. Jag ska bara . . . 




Va? Sa du nåt?


 Gud vad sur du är, sa Juppe. Ta lite gräs och lugna ned dig.
Jag tog ett varv runt hagen på egen hand.
Muttrande.
 Fick syn på Hulda o Co på hemväg.

 De tränade också på sitt. Byta sida att leda på.


Kände mig som värsta paparazzin.


Här har jag alltså hunnit upp i backen mellan första och andra hagen.
Från backen leder en gång till hage ett.
Ja, jag fick gå ned igen och leda Juppe upp i betselringen.
Å anda sidan är han ju inte en häst som smiter eller springer från mig.
Men heller inte till mig. Än. Så ofta.


 Nyfikna grannar till hage ett, närmast vägen.


Tjänare killar! sa Juppe. Jag ska bara . . .  




Grabbar? sa jag till Juppe. Är du säker på det?


Mjuäh. vaddådå? sa Juppe.
De gillar inte mig, sa han besviket.




- Jag älskar kor! sa Juppe. De gillar inte mig!
 Men du, sa jag. När de ville hälsa hade du inte tid. Och om du vrider på nacken nu så ser du faktiskt ett gäng som vill säga hej.


Jajemen, sa Juppe. Jag ska bara . . . 


- Du, sa Juppe när vi var tillbaks i hemmahagen. Vilken bra kväll.
- Söta byxor du har förresten, färglada och fina.


- Vi kan väl träna inkallning lite mer tycker jag. I hagen där.
- Det gick ju riktigt bra för oss! Jag tycker du var bra när du skrek så där fint.

måndag 30 maj 2016

"Du är inte bättre än Juppe"

Sommartider är ljuvliga tider. Vi slänger upp altandörrar och ytterdörrar och låter vindar och katter svischa in och ut som dom vill.

Klampar runt med skor gör vi också och skiter i att städa. Tur att barnen är vuxna, nu slipper jag oroa mig för att andra ordentliga föräldrar ska se vår misär. Kommer folk hem till oss nu gör de det på egen risk.

Men - det finns alltid ett men. Katterna vill så gärna komma in med små "presenter". Presenter som jag inte vill ha. Halvdöda möss som piper i dödsskräck, fåglar som måste fångas in och, ja, ni fattar.

I kväll gjorde jag en tvärnit på köksgolvet. Där låg något vansinnigt äckligt. Och jag har ändå sett mullvadar, åkersorkar, små musungar, riktiga råttor i hel och halv form. Men något i den här stilen hade jag inte sett.

Nackhåren reste sig.

Jag gick på stolpiga ben mot en tunnhudad äcklig pryl, som dessutom blivit av med huvudet. Mer päronform än djur så att säga. Halväten säkert. Under vårt köksbord.

Jag lät som katterna när de är upphetsade, fast jag svor. Djävla-djävla-djävla-helvetes-fan-skit!

Det var en potatis.

Vi har lämnat en gäng för groddning i en låda, och de stackarna har inte hamnat i jorden ännu.

Phu. Jag joggade lättat runt liket.

Det torkade skalet såg precis ut som skrynkligt skinn. Ljust, ömtåligt och äckligt.

- Du är inte ett dugg bättre än Juppe, sa mannenvännen när han gick förbi.

- Det är precis det där Juppe gör när han ser något. Hans och din hjärna funkar likadant. Blixtsnabbt har ni hittat på en förklaring (eller ett troll).

Gnmfph, sa jag och åkte till stallet. Där stod en gentleman redo och bjöd mig armen (benet) och tog mig på promenad i kvällssolen.

Självklart tog vi horsies efter promenaden, vi är lika fåniga båda två.


 Och du säger att jag har sura mungipor, sa Juppe.


Titta på det här då!


Du har rätt, sa jag.


 Jag vet, sa Juppe.


Måste du säga sådär varje gång du har rätt? sa jag.


Japp, sa Juppe.
Deal with it.

söndag 29 maj 2016

Ett försumbart antal småtroll




I dag hade jag ett promenadsällskap som bara var lite smånervig. Studsade till vid ljud, men som ändå sänkte huvudet och ville prata.

- Smånervig, sa Juppe. Vad menar du med det? Huvudet gick som ett periskop mot omgivande fält.

- Näeh, inte mer än att det märks att du trivs med att göra något varje dag. Använda huvudet helt enkelt., sa jag.

- Självklart tycker jag om att använda huvudet. Vad är det för ett påstående? sa Juppe.

- Jag menar bara att du ju faktiskt inte är en vildhäst som ska springa för livet för att komma undan en varg eller nåt, du är en civiliserad häst som bor i en trivsam hage med elstaket runt. En biffig Bettina som följer med som livvakt på promenaderna, ja. Ungefär så. Så du kan ju tagga ned helt enkelt nu, tycker jag.

- Åh, gud. Jag måste kissa! sa Juppe.




- Måste du ta en bild till och med när jag kissar. Har jag inget som helst privatliv? muttrade Juppe.

- Fast du är söt när du kissar, försvarade jag mig.

Efter promenaden på traktorvägen där Juppe verkligen fick lyfta på tassarna tog vi oss ut på grusvägen igen. Juppe började gäspa. Och gäspa och gäspa.

Gräs blev det också.

Lite fint väder på det här så har vi snart cool-Juppe på banan igen. Han är så välkommen. Jag vet ju att det bara dröjer några dagar innan han hälsar på igen, nu kan jag proceduren så att säga. Och inte har jag så mycket emot att Juppe är som han är heller. Hellre en hispig och smart häst än en lobotomerad som inte är särskilt nyfiken. Undrar vad Juppe tycker om sin mattetyp?

lördag 28 maj 2016

Juppe - äventyrshästen!

Nja, Juppe var igen filbunke i dag heller. Jag var så jädra glad över att veta att jag kunde bjuda honom på ett äventyr på dagens promenad.

Avelsflocken har flyttat för sommaren. En stor härlig hage står tom och är utforskningsbar. Wohoooo!

Jag drabbades av koskäck eftar att ha stängt andra hagen efter oss. Det här är väl för bra för att vara sant? Ska vi bara gå här och ha det bra? Annica har nog glömt att hon lånat ut hagen till 15 tjurkalvar.

För att komma till del två av hagen går man genom en korridor som är ganska trång, efter det ivriga regnandet var den dessutom ganska lerig och hal. Jag muttrade och Juppe hispade. Efter en skogsbacke uppenbarade sig:


Ja. Paradiset.

Juppe glömde allt om att hålla sig jämsides med mig och att vi hörde ihop. Men vad gjorde det. Han hade så kul!

Och gud så vacker han är min halta häst.


Hejdå, hejdå.


Japp. Det var den hörnan av hagen.


















Hej! Står du här?
Jag har tänkt att hälsa på hela tiden!
Jag ska bara . . .




Och - onda benet lyfts lika högt (nästan) som det friska, och jag blir så himla glad.
Hur det än är kan man ju förtvivla som hästägare, och när man ser livsglädje peppar det.
I morgon ska jag ringa till en straightness tränare som bor nära.
Tror det blir kanon för Juppe att träna akademisk ridkonst med rakriktningsinriktning.


 Nu tyckte Juppe att vi kunde upptäcka tillsammans.
Han hade koll på mig och vi följde staketet.










Supermacho Bettina lyfte pinnen så att trådarna blev fria.
Juppe tittade beundrande på mig i en sekund, sedan började han beta.




 Åhå! Är du där!









Juppe var så nöjd, så nöjd när vi gick tillbaks till stallet.
Alla troll hade rensats bort.
Juppe mår bäst av att göra något varje dag, det är bara så. Tror det gäller mig också som tur är.


Efter det här red jag Mackan på vägen upp mot Hallbo. Han var faktiskt lite stissig och orolig. Men vad gör väl det?
Jag tror att jag tycker det är trevligt med hästar som tar in och analyserar och hispar lite.
Det gör mig inget.

Mackan och jag fick galoppera, det gick jättebra trots lite troll här och var.
Superknepet är en övning från lektionerna med Annica, ta i en tygel och låt hästen snurra tills den står still av sig själv. Funkar finemang. Vägrar slita och dra i tyglar och mungipor.

En jättebra dag! För alla tror jag!