På mitt jobb har vi en friskvårdstimme i veckan.
Alltså en timme "ledigt" om man väljer att utöva någon form av fysisk aktivitet.
Jag ska spara ihop två veckors timmar och ta lektion för bästa Annika varannan vecka.
Slår jag ihop friskvårdstimmarna med en lunchtimme så får jag tre timmar dagsljus + lyxen av privatlektion + tid i stallet utan stress. 
Jag hämtade Juppe och ställde honom vid en hölunch.
Själv stoppade jag en låda i micron och när det sa pling och dofterna av mat spridit sig i sadelkammaren var jag tillbaks i min barndom.
Hur låter det på en skala? Gaggigt?
Dofterna tog mig tillbaks till "varm" mat som medtogs i mattermos till Färjestads ridskola i Karlstad.
Det smakade blä, men vad gjorde det.
Jag fick sitta och titta på större och tuffare tjejer i uppehållsrummet.
Jag blev aldrig en sådan där stor och rådig tjej som myndigt delade ut order och visste hur allting var.
Jag fogade mig i tingens tillstånd.
Det viktiga var ju hästarna.
Jag minns faktiskt min ridskola som ett bra ställe för djuren.
Jag har ingen aning om känslan skulle vara rätt i dag.
Vi hade en stor ridbana utomhus, det är den jag står vid på bilden. Ett stort ridhus.
Ett stenkast bort fanns en skog med en ridslinga. Där fick mer vana elever och medryttare braka fram.
Hästarna hälften av hästarna stod i spiltor (vansinnigt tycker vi i dag) och andra hälften i boxar. Det var de stora hästarna som var värda boxar.
Timmarna på ridskolan var en slags andlös väntan för mig.
En väntan på att få klappa på de underbara djuren. Få rida. Få vara en ryttarinna.
Bilderna här ovanför visar att det är en speciell dag, jag har ingen aning om vad som var på gång (men färgmatchad var jag baskemig).
Kanske en låtsastävling, kanske en uppvisning. Annars hade pappa aldrig varit där med kameran.
Jag bodde i en lägenhet i nybyggda området Gruvlyckan i Karlstads utkant.
Att rida betydde att jag fick åka buss kanske tio hållplatser bort och sedan gå genom ett läbbigt industriområde.
På vintern var det mörkt och läbbigt. Ridstövlarna i gummi var kalla.
Väl hemma brukade jag vara grinfärdig eftersom det kändes som att tårna skulle trilla av.
Till slut fick man ju ändå rida.
Jag var blyg och vågade aldrig säga vilken häst jag ville ha.
Min ridfröken som kallades Gugge var ändå ganska rättvis och såg till att jag någon gång fick mitt favoritsto Cuda eller den rödhåriga och peppiga ponnyn Pia (vi vann skojtävlingar som innehöll valfri gångart mellan slalompinnar - hon visste att hon bestämde och att jag skulle klamra mig kvar).
Inte gav den där blygheten med sig, men jag ignorerade den så mycket jag kunde.
Jag höll fast vid ridskolelivet.
För oss "vanliga" elever som inte fick/kunde ta extralektioner eller ta ansvar för skötsel av en speciell häst var karriärvägarna eller möjligheterna begränsade.
Inte vet jag om dyrkan av hästarna var särskilt besvarad heller.
Men, men. Jag hade inget att jämföra med.
Begreppet "egen häst" fanns helt enkelt inte i min galax.
Det var det här som gällde.
En sommar åkte jag på ridläger.
Jo. Alla andra valde häst före mig.
Jag fick en 22-årig valack vid namn Robust.
Inte var det illa.
Vi gjorde vårt bästa. Temat var hoppning.
Uteritter ingick också. Spännande värre faktiskt.
Lägerlivet gick inte i min takt, jag hann inte kissa innan det var dags att ge sig av på långtur.
På en av galoppsträckorna, i en uppförsbacke pinkade jag helt enkelt på mig trots att jag var alldeles för stor.
Jag vägrade låtsas om att det hänt utan fortsatte som det inte hänt.
Kanske kollade inte de andra så mycket på mig.
Hästliv har nog alltid handlat mycket om det här för mig.
Goset.
Hur började ditt hästliv?
Jag fyller 52 i december och jag köpte min första häst för sex år sedan. :-)
