söndag 25 november 2018

Vinterkläder = svettig korv


Jag jobbar hårt på att leva mig in i Juppes vinterpäls-mode.

I går hade jag vinterkappa och termobrallor på under promenaden. När jag kom till stallet var kappan dränkt i svett.

Fräscht.


I dag tänkte jag rida ut, men ångrade mig när jag tråcklat på mig säkerhetsvästen under ridoverallen.

Jag var som en michelingubbe.

Bäst att testa på ridbana och oval först.


Juppe skrattade hest åt mig när jag pustade av värmeslag.

En fin dag igen.

Trivs.

lördag 24 november 2018

Hu: vi blev skottränade i dag


Jag är så himla stolt över min häst. Och ja, faktiskt stolt för egen del också.

I går red Matilda Juppe och hon red på ganska rejält enligt rapport. Så promenad vid hand kändes lagom i dag.

Bäjebyarnas jaktlag hade ingen jakt i dag. Vi tog därför sikte mot en liten skog som ligger bakom killarnas sommarhage.

Ah, vilken dag.

Juppe och jag spankulerade i lågt vinterljus och njöt av att se hur varje liten rimfrostflaga blev ett prisma. Det kändes som att gå i en tecknad film. Det var så löjligt vackert att det kändes som att det inte var på riktigt.

Små miniregnbågar blinkade vänligt mot oss överallt.


Ja, inte tänkte jag på att vi kanske klev över på ett annat jaktlags område.

Det gjorde vi nog.

Vi klev lite misstänksamt förbi dungen där vi mött en sällsynt obrydd grävling när vi hörde ett skott på jädrans nära håll.

Juppe tog ett skutt mot sidan och hamnade i resterna av en gammal husgrund. Men - sedan stod han still (visserligen i fågelhundspose - men stilla). Jag kunde ropade ett hallå åt det håll skottet hördes från och fick till slut ett svar.

Jag frågade om vi kunde gå förbi.

Nix, blev svaret. Inte nu, ni får vänta.

Jag kan inte "jaktiska" så jag berättade att jag och Juppe vänder istället. Tänker att det är bra för en jägare att veta var en häst och en ryttare befinner sig.

- Ja, gör det!

Japp. Det gjorde vi.

Juppe var lite nervig men faktiskt lydig. Han höll sig bakom mig. Jag gick och tänkte på min före detta arbetskamrat Mats som bor på landet och jagar.

Han har berättat om älgar som passerat hans pass som han bara bestämt sig för att sitta och titta på. Ingen vidare mordlysten jägare alltså. Han var mer ute efter naturupplevelsen även om han naturligtvis även skjuter djur.

När gamla jakthunden dog köpte han världens mest värdelösa jakthund som han döpte till Hansson. Hansson är evigt glad och kan fortsätta springa åt totalt fel håll en bra stund. Hansson får såklart bo kvar hos Mats.

Jägaren som jag och Juppe störde på hans pass tog inga hänsyn till att vi dök upp. Han fortsatte att skjuta under tiden som vi vände.

Hå, hå, ja, ja. Tur att vi ändå är tämligen coola för att vara så tittiga. Jag tycker vi är så jädra bra!

Tur ändå att det inte var en älgstudsare som lät, det här var poffar som inte var lika kraftiga.

Självklart ville jag inte störa jägaren i hans värv. Men det hade varit fint med lite hänsyn åt andra hållet med.

Suck.


Min fantastiska häst behöll lugnet på hemväg också. Han är nog faktiskt vuxen på riktigt nu.

Om han fick gottelimums? Har påven . . .

Dagens stallbesök började med lite virrigt letande efter Juppe. Det var ju tur det.



Så här söt var shettisen Singaraja när jag knallade förbi mitt i tuppluren.


Och så här söt var Melodia (eller hur är det nu? Abba?) som slumrade i samma vindskydd.



Hon försökte tvinga upp ögonen, men det gick inte riktigt. Om en häst kan se ut som en ruvande höna så lyckades hon med det.

Vill gå och mysa in mig någonstans i närheten av runda magen.


Så här ser det väldans ofta ut när jag ropar på Juppe.

Han myser i vindskyddet med sina polare och inte sällan är det Baldur 1 han hänger med.


Viggo hör till de killar som har ett evigt hopp om att han någon gång ska få hänga med mig och Juppe.

Nu är han väldigt artig och trevlig och håller sig på respektfullt avstånd från Juppes griniga matte. Han vill bara promenera med mot grinden utifall att.


Just det. Frostnupna nypon = delikatess. Juppe var en lycklig häst.


Allra bäst smakade lite gräs med frost på tydligen. Klart en fin häst får mumsa lite som belöning (trots att matte är livrädd för sockerhalten i fruset gräs, Juppe äter ju massor med sockerhaltigt godis så det fnns inga förnuftiga skäl till att neka honom lite gräs).

Ännu en underbar dag helt enkelt.

tisdag 20 november 2018

Frid och harmoni - både uppsuttet och på backen


Ah, vilka härliga kvällar vi haft Juppe och jag.

Visst, ikväll nöp det riktigt i fingertopparna av köld - men det tror jag Juppe bara njuter av.

Friskt typ.


I går hann vi värma upp på ridbanan innan kvällens lektioner startade.

Det var en artig och lyssnande Juppe jag satt på. Så härligt.

Ikväll fick jag sällis av en lika fin kompis i markarbetet.


Va? Om jag och mitt humör har med saken att göra? Jamensjälvklart. Det har det ju alltid.

En omstart i markarbetet är alltid the shit. Det ger så stor utdelning på många plan.


söndag 18 november 2018

Titania har kvar storkbettet i pannan!


Juppe och jag gav upp ett försök till löshoppning i dag. Vinden var så hård att plastbanden runt banan smattrade. Juppe gick snällt runt ett par varv, men visade ingen större entusiasm.

Jag ville hitta på något som var kul för Juppe, det här var inte rätt i dag. Vi tog en prommis istället.

Som av en händelse gick vi förbi avelsflocken.


Titania har släppt fölpälsen i ansiktet nu.

Tadaaaaaa! 


Storkbettet är kvar.

Hon har små fina vita strån i pannan. Det är ju tur för både henne och mig.

Jag kommer nämligen att kunna identifiera henne i en hage med svarta ston.



Det var en himla tur att Mackan har en vit stjärn under luggen.
Mitt sätt att känna igenom honom när jag red honom var att lyfta på luggen på alla svarta pållar.


Fnissa. Fnissa, hördes från Tinna.

Tror hon har mycket roligt att se fram mot. Dels när jag ska fräsa fram på raketköttbullen på grusvägen, dels i hanteringen av Titania när det är dags för det.

Flera år fram. Phu.


Vadå inte se skillnad?
Jag är ju helt unik.


Jag också!
(Eller är det samma häst som på bilden ovan? Har glömt).




Titania äter duktigt av hösilaget också, förutom att hon dricker mjölk.

Lilla krulleduttfölmanen börjar växa ut lite också. Nu är den mer yvig.

Tänk om hon fick behålla fölpälsens färg, den är så fantastisk.

Vet att det inte blir så, men ändå. Får njuta nu av chokladfärg.


En trivsam dag. Vi blev bara lättare osams över om Juppe skulle flytta sina bogar eller inte.

Det skulle han.


Dagens förstapris för bästa lerinpackning går till Embla.

lördag 17 november 2018

Onaturligt varm och härlig dag


Juppe och jag har grävt ned stridsyxan.

Kvar är lite gruff om vems tygel det är och såna prylar. Jag har lovat att inte sitta och hamra trumvirvlar med mina fötter mot hans fina mage. Han har lovat att lyssna på smackningar.

Och så vidare. Och så vidare.


Ibland klurar jag på det där med respekt.

Jag gillar verkligen hästarna i valackhagen som kliver undan när jag ska hämta min häst.

Visst, ibland uppstår förvirring. Men - när jag viftar bort någon så vill jag att de tar några kliv bort och låter mig och Juppe vara i fred.


Men inte ens här lyckas vi vara konsekventa.

Juppe är en gosmule. Han har utsett vissa föremål för goset (och det ändå timida godistiggandet).

Johanna får alltid lite extra uppmärksamhet.


Undrar om han skulle byta bort mig som matte för typ två godispluppar?
Jag tror det.


För bara två?
Tvek, sa Juppe.

Jag tror faktiskt att du är en av de bästa godismaskinerna i stallet. Pålitlig, aldrig snål.


Synd bara att du har så stort huvud och alltid ska skymma den vackra hästen på bild.


Bättre? sa jag.

Bättre, sa Juppe. Folket är värda en bild på en snygg häst.

tisdag 13 november 2018

Sunda hästar och morska mattar


I dag körde vi repris på gårdagens markarbetslektion.

Sicken skillnad på häst.


Nu var det en Juppe som hövligt frågade vad han skulle göra, istället för att ligga 15 steg före och börja jonglera med bollar på egen hand för att tvinga ur mig en godis.

Ah. Så vilsamt.

Vilsamt för båda tror jag.


Jag är alltid hövlig, sa Juppe.

Du är en fantastisk häst, sa jag. Sund i roten.

Det är ju jag som slackar ibland och blir för mycket gullegullig och lös i kanten.


Nu är det som det ska vara. Så lätt det gick.

Nu ska jag bara hålla fast vid det här ett tag innan jag blir lös i kanten igen (för det kommer jag nog att bli).

Och nu när vi är överens om att även en Juppe kan lyssna in vad jag vill så kan vi inom strax hitta på något nytt bus. Ett trick där Juppe kan casha in lite av de eftertraktade godisarna.


Ett ljus! Jag står som ett hästljus!

Jag har hört att hästar som står som ljus kan få en godis bara för att, sa Juppe.

Kul kuriosa från både i går och i dag. Jag körde nämligen även repris på att glömma stänga godisfickan. Jag och Juppe fick följa vårt eget godispluttspår och plocka upp efter oss. Vi har i alla fall sprungit på helt runda volter, det fick vi kvitto på . . . 

måndag 12 november 2018

Förväntan, prestation, tålamod - eller vad?


Juppe och jag har precis påbörjat en omstart från backen.

Jag märker att jag är grinig från start nästan, förväntar mig problem på något mysko sätt.

Och Juppe lyssnar sämre än vanligt på skänklar och är mer tung i handen än vanligt bekräftar uterittscoach Matilda.

Det tror jag beror på att jag är grinig, som gör att Juppe blir grinig. När Juppe är grinig blir jag . . .  Ja, ni fattar grejen.

Det är ingen hållbar väg framåt.

Då är det dags att dra i nödbromsen minsann.


Det sköna i kråksången är att jag har så många nödbromsar.

Karin Wåhlin är ju Juppes och min markarbetsguru.

Jag bokade in henne till i dag.

Bra skit.


Jag känner på något sätt att Juppe är ointresserad av mig. Att han tycker att jag är en oerhört tråkig och förutsägbar tant.

Det sköna med Karin Wåhlin är att man kan säga en sån grej och att hon inte ringer psykakuten. Hon tar in, begrundar. Håller tyst. Och om ett tag kommer det motfrågor.

Jag hör mig själv berätta om Juppes och min underbara sommar. En sommar när vi for runt som remmar på åkerkanterna, när jag fick uppleva att vi kunde styra farten i trav. Och när vi kunde styra farten i trav så bjöd Juppe på såna där fina dressyrsträckben i traven. Sprätt, sprätt, sprätt.

Och tölten! Vi jobbade med formen, och takten och tempon.

Idel framgångar.


Han är ju en stjärna, min Juppe.

Ja. Framgångar och tankar på prestation går hand i hand, konstaterade Karin. Och utebliven prestation kan leda till besvikelser.

Och får man inte karameller varje dag (mentala) så kan en bli grinig.

Karin påminde om det där att det faktiskt kan räcka att ha roligt.

Att gå ut på ridbanan och bara tänka att i dag ska vi ha roligt. Har människan bestämt att det är bra, så är det bra.

Ding-dong-teorier? Näej. Inte för mig.


So far so good.

Trodde ni att Karin nu nöjde sig med att vi bara stod och myste ihop på ridbanan?

Icke.

Hästar mår bra av att ha mentalt biffiga mattar som vet vad de vill och visar att de har en fantastisk förmåga att skrämma bort såväl vargar som dumma tankar.



Vi gjorde en omstart i markarbetet helt enkelt. Det var ju månader sedan vi gjorde markarbete på allvar.



Jag fick upptäcka att Juppe inte gärna flyttade på sina bogar.

Det är inte en speciellt avancerad övning, mer av en koll-pryl. Vem bestämmer och vem har pondusen?

Det kommer vi att få göra mer av, flera gånger i veckan faktiskt de närmaste veckorna.


Fasen.

Nejdå. Jag deppar inte. Jag blir mer förundrad över att jag aldrig märker när det barkar åt pipsvängen. Eller jo, jag märker. Men aldrig i tid.

Jag tar ju alltid hjälp och jag upptäcker - men borde jag inte kunna fixa sånt själv nu?

Skit samma.

Nu har vi fått markarbetsövningar. Vi ska göra övningarna.

I slutet av lektionen var Juppe märkbart fogligare och mycket mer intresserad av mig - det är ju jag som bestämmer.


Hå hå ja ja. Jag älskar min häst till vanvett. Så är det ju.

Jag berättade också om våra problem med vänster galopp. Vi jobbade noggrant från backen på volt.

Tror ni inte att Karin fick både Juppe och mig att galoppera på volt i vänster varv?

Ha. Vi kan ju. Vi ska bara ta det lugnt och veta vad vi gör.


Framförallt ska jag bli nöjd med vad vi gör.

Patientia på latin betyder både tålamod och lidande.

Ha, ha. Det är väl jag och Juppe i ett nötskal.

Jag borde ju verkligen, verkligen vara nöjd med att ha en häst som är hel, stark och som kan både trava och galoppera på en volt bredvid en matte. Med snören och skit. Det hjälper faktiskt att få promenera med i volten och följa med och visa med sin kropp. Det tycker jag är lugnande och skönt jämför med att bara stå i mitten av volten och rya.

Tur hade vi också. Vi fick publik av fina före detta stallisen Gunilla. Så kul med kompisar som också gillar markarbete och som förstår svårigheterna och framgångarna i det.