Vårtrötta islandshästar - men söta

19 mars 2017:

Visst ser Juppe lite tveksam ut? Han följde snällt med när jag hämtade, höhög till trots.

Det blev en helt underbar vårtur med Embla. Embla är ju världens coolaste häst. Om tre månaden ska hon bli mamma, men vem vill tölta snabbast i hela världen ändå?

Jag red upp till Hallbo, Juppe var seg i dag också – men vi la in lite tölt och en galoppsträcka för att muntra upp oss.

Sedan hoppade jag av och så virrade vi runt i ett alkärr bakom/bredvid grabbarnas sommarhage. Planen var att se om vi kunde få till en liten skogstur där på något sätt.

Vi hoppade, skuttade, irrade och klev både över och under grenar och stammar och hej och hå. Roligt var det! Tror inte vi fick till någon alternativ stig, framförallt hittar jag inte tillbaks. 

Skutt upp på Juppen igen på grusvägen och så lite skritt och tölt på väg hem. Juppe var rejält svettig (jag med).

I killarnas hage var det siesta. Mackan tittade lojt på mig.

Jag hade tagit med Juppes favorithårborste, den ser ut som en ryktskrapa men är gjord i mjukt gummi. Den svirvlade jag runt i Mackans ansikte. Sedan svimmade han.

Den loja stämningen spred sig.

Vårsol och hårstrån som lossnar. Det kan ta musten ur vem som helst.

Dynas integritet hindrade honom en bra stund från att lägga sig ned. Sedan orkade han inte längre.

Men mest nöjd blev jag nog när Axel (?) som alltid stirrar lite misstänksamt på mig kraschade i halmen.

Jag ser dig, sa han.

Nja, sa jag.

Hade jag haft ett täcke och en kudde hade jag lagt mig ned jag också. Hästar har sovljud för sig förresten. Mackan hummade lite nöjt för varje andetag. Och Axel (?) klapprade lite med läpparna.

Undrar vad hästar drömmer om?

Fast det här tror jag var djupsömn. Det var ingen hemma där. Och underbara Patti stod upp och vaktade kompisarna. Jag kanske hörde dit eftersom jag satt på huk och gjorde mig ”osynlig”. Inga energier från mig så att säga.

Visst ser det ljuvligt skönt ut ändå.

Och äntligen var Mackan i horsie-mode! Vad händer då? Jo, jag har en evighetssnorig snok. Bah. Ni får ursäkta.

Fina korvmackan. Här hade han inte fullt upp med att tänka på presumtiva godisar eller hö eller kompisar. Han bara var.

Nej, tänk om man skulle . . . sa Mackan och gick i stå.

Jag skulle, jag skulle, äh.

Du, vad skulle jag?

Gå och lägg er! sa jag.

Vad gjorde den fantastiska fuxen då? Nipprade i sig höstrån, som om han inte ätit en gigantpåse i stallet.

När jag stängt grinden efter mig andades Juppe ut. Phu, hon tänker inte släpa med mig på promenad igen. Då kom rullningen jag gärna hade fotat på lite närmre håll.

Heja Juppe! Du klarar det!

Stackars pållar. Hoppas de släpper sina hårstrån snabbt och lätt och blir lite piggare.

Jag är inte allergisk!

13 mars 2017:

Jag är ju förkyld för hundrade gången den här vintern. Jag började misstänka att jag var allergisk, slut i rutan som jag är. Man blir ju trött av att vara allergisk tänkte jag.

När jag väl fick komma till läkare träffade jag en fantastisk ung kvinnlig ST-sådan. Hon var noggrann, efter fem sådan där tuber fyllda av mitt blod har hon kunnat utesluta: skelettcancer (!), fel på ämnesomsättningen, njursvikt, min lever är i toppform, oj, vad var det mer.

Jo, allergi såklart. Genom ett blodprov testade hon om min kropp är i attackfas som vid en allergi. Det var den inte.

Slutsats. Jag är troligen i en svacka. Min kropp är trött. Det är bara att vända nästippen mot vårsolen och hoppas på det bästa.

Det är ju skönt att jag tål både Juppe och mina älskade katter. En sorts mögel testade hon också mot, och gräs och gråbo och något mer som jag glömt.

Tog min trötta kropp och åkte till stallet. Första gången i år som Juppesnupp och jag stod och fiffade honom utomhus.

Ljuvligt. Men krafterna räckte inte till långpromenad även om huvudet ville.

Å andra sidan blev Juppe av med lite vinterpäls och fick titta på skolbussen två gånger. Han gillar den. Juppe tittar uppmärksamt när det tutar när bussen backar. Sedan frustade han.

Så skiiiiimrande var aldrig Juppes svans. Jo, det var den. Längtar tills vi kan ta fram vattenslangen också. Tänk att få spola bort det ruskiga lerdammet. Vilken njutning.

Juppe och jag tränade lite pliktskyldigt på ridbanan. Vi travade över bommar och fick till snygg skritt.

När jag flåsade fick det räcka.

Efteråt fick Juppe proteinpellets med nyponpulver på. Han gillar sitt nyponpulver och jag har bestämt mig för att tro att det är jättebra för hans leder/onda bog.

Om inte annat är det väl någon sorts mental sockerpill för mig och det är inte det sämsta. Skönt att kunna göra något för/ge min pälskling något.

Kanske ska ta en dos själv?

Hängde lite med grabbarna i hagen sedan. Fota orkar jag alltid. 

Juppe blir inte så glad när jag ägnar andra hästar uppmärksamhet.

Men spana in den här vårfrillan på Patti. Den kan man ju inte stå emot.

Tror han var rätt nöjd själv. Han poserade.

Sedan kom det fram en kompis till. Mackan.

Han har alltid bakåtstrukna öron när han kliver fram och jag har blivit osäker på det och viftat bort honom.

Nu står jag still och väntar på vad som komma skall. Och Mackan smyger fram med sänkt huvud och framsträckt nos. Det tolkar jag ändå som undergivet och trevligt.

Han fick en ny frisyr som tack. Han har ju en så fin liten stjärn, den vill jag fota.

Det är så kul att jämföra hästarnas huvudform. Juppe har en smal arabnos. Mackan en mer stadig modell av skokartongsform.

Han ser så snäll ut lilla Mackan. Milda ögon.

Ska vi ut på bus? undrar Mackan. Jo, snart. Den 25:e är det tävling igen. Då blir det bus om inte annat. Och på onsdag syns vi ju.

Mäta islandshäst - Juppe är 140 centimeter hög

5 mars 2017:

Min heldag i hästens tecken började med en ridtur med Juppe.

Hu.

Blåsigt. Isigt. Avverkning i skogen närmast stallet.

Vi fick till en helt fantastisk tölt på vägen hem. Motor saknades inte så att säga. När motorn blev lite för ivrig hoppade jag av, jag kände att det behövdes ungefär en nysning från en skogsmus för att vi skulle flyga hem till stallet.

Vi tog källarbacken tre gånger fram och tillbaka. Suck. Juppe försöker vara en snäll häst med sänkt huvud. Ibland går det inte så bra.

Var lite trött när vi kom tillbaks till stallet.

Karin dök upp till dagens date nummer två. Jag och Karin, Mackan och Frami hade bestämt att vi skulle ut på tur.

Jag har ju länge velat mäta Juppe och Karin tog fram sin mätsticka med vattenpass i pinnen och hela konkarongen. 141 centimeter fick hon det till. Minus skor så blir det typ 140 centimeter. Det är nog vad jag trott.

Juppe var lite skeptisk mot mätpinnen, så jag tror att mätförsök två blev bäst. Det var den som visade 1.41.

Kusin Frami är några centimeter högre över manken.

Ridturen med Mackan blev också en ridtur med turbon inkopplad. En mycket, mycket entusiastisk häst helt enkelt.

Det är jättekul.

Men – armarna och magmusklerna tog stryk. Mackan ville springa som en tok hela tiden. Jag ville att han skulle tölta i mellantempo och arbeta genom hela kroppen. Det är jädrigt mycket jobbigare och bygger mycket mer muskler än att ligga som en ål i 180.

Phu.

Det gick bättre när Mackan fick gå före Frami, då blev det lite automatisk broms så att säga.

Fick en halv hjärtattack när Mackan haltade på hemväg. Han hade fått snöstyltor, men det hjälpte liksom inte att han fick bort dem. Det var något med något av bakbenen.

Måste stirra på Mackans bakben i hagen närmaste dagarna. Jag såg inget när han släpptes ut i hagen efter långturen. Karin tyckte att han var stelare i höger bakben och höll det rakare på något sätt, hon kan ju sin häst.

Usch. Får nervskrynkel av hälta. Inte roligt alls.

I kväll var det Mackans tur

15 februari 2017:

Det här lilla lakritstrollet var så sött när jag kom till hagen i dag. Han har liksom gett upp hoppet om att jag ska hämta honom tror jag. Förra onsdagen var jag ju sjuk, så då red vi inte lektion.

När jag stått och klappat Juppe och fortsatt ropa på Mackan vågade han tro det var sant, han kom som skjuten ur en kanon ur vindskyddet. Rolig kille.

Och vi hade kul. Vi hade töltövningar av samma sort som jag och Juppe testade i går. Tölta på fyrkantig åtta, ha koll på tempo och svängar. Start, stopp. Lösgjordhet.

Och så skutt ut på ovalen för att köra låtsastävling. Så roligt. Härligt att känna en taggad Mackan också.

Nu är nästa grej för mig att kunna känna när Mackan går i fin tölt, för det känner jag faktiskt inte. Eller vågar inte lita på. Det där omdömet om att Mackan slår över i passtakt i ökad tölt som jag fick på skojtävlingen på Järnvägens spökar i mitt huvud.

Jag förstår nog att det handlar om att varken jag eller Mackan hade varken bakben eller huvud med oss när det äntligen var dags för oss att rida på skojtävlingen i Skultuna. Men det har fastnat.

Inte antydan till passtakt i ökade tölten i kväll lovade Annica. Men så var bakbenen med också. Han höjde sig som en liten racerbåt mackeluren. 

Vem behöver sadel?

25 januari 2017:

Lektion utan sadel. Snabba starter och övergångar. Så ungefär stod det på stallets anslagstavla där Annica brukar berätta lite kort om lektionens upplägg.

Och tänk så jädra självklart det känns numera att rida barbacka. Nu satt jag och tänkte att det vore lite kul med en barbackagalopp till och med.

Det är inte så länge sedan jag tyckte barbacka var rent utav läskigt. Nu känns det finfint i alla gångarter.

Mackan var en trevlig häst som bara försökte segla ut ur volterna lite grand. Några volter fick vi perfekta. Skänkelvikningar i tölt var väl inte vår bästa gren, men några steg fick vi till.

Skön kväll med sköna kvinnor i stallet. Vilket tur att jag kan och att jag vill rida häst, för att citera en annan stallkamrat. För det är ju så där är. Vilken tur att jag kan och vill. Och har trevligt. I stallet tankar en energi.

Och Mackan börjar bli suverän på horsies.

Skönt att ridskolan är igång igen

18 januari 2017:

Hoppsan. Jag får plocka fram min inre tyska general tror jag.

Mackan bossade med mig i dag på terminens första lektion. Ja, ja. Vi har många lektioner framför oss. Kanske lite trögt för honom också att komma igång efter lite långhelger. Jag gjorde misstaget att lägga mig på soffan en halvtimme före avfärd till stallet – höll inte på att orka upp.

Det som funkade bra: Annica ville få oss att känna efter var hästens bakben var i skritten genom att ha koll på åt vilket håll hästens mage svänger.

För att hästen ska kunna kliva in med bakbenet ordentligt vid ett kliv fram måste pålle flytta på sin stiliga buk, så är det bara. Buken svänger som pendeln på en klocka i takt med stegen.

Så där satt vi på rad och dingdångade med i våra hästars takt med skänkeln mjukt sluten kring hästens sidor.

Mackan var jättelätt att känna var han var i steget. Så kul! Ett aha! Och när bakbenet försvinner framåt och magen flyttar på sig – då åker ju mitt sittben på den sidan ner – följer med i klocksvängen.

Nästa gång får jag biffa upp mig lite. Jag trodde att Mackan hade ont någonstans när han stannade och gjorde sig till en boll över ryggen, men jag tror han bara laddade för en bajsurladdning.

Vi har i alla fall tagit oss på horsefronten.