torsdag 30 november 2017

Bildbomb: Sortering i rangen eller lek?


Titta vilken idyll.
Grönt och eländigt, men ändå.
Stilla frid och faktiskt lite solsken.


Hupp! Vad händer i fonden av idyllen?


Usch, så de beter sig, sa Juppe.
Vi skyndar oss ut.
Har du med lite popcorn kanske? Det ska ju ni tvåbeningar gilla.
Jag kan nöja mig med lite tanigt och trött vintergräs.
Kom så går vi och tittar med ett härligt knäppande elstaket emellan oss och grabbarna!


Vänta då! skrek Juppe. Vi hinner inte med!


Åh, jag vill se alla bortslitna hårtussar! ylade min kompis.
Öh, nä, sa jag. Hu.


Och så släppa lite på trycket.


Skutt! sa Frami.


Det här är en kille som vet att uppskatta publik.


Såg ni! Såg ni! hojtade Baldur.


Ha, ha! sa jag. Klart vi hänger med!
Juppe åt gräs och vägrade titta upp.
Gillar den här killen så himla mycket.
Vänlig och sugen på bus, det är helt okej.


Vet inte om jag inbillar mig, men jag tycker att alla grabbar numera välvilligt tittar in i kameran och har koll på att jag hinner med att fånga dem på bild.


ARGA LEKEN BÖRJAR NU, mullrade Frami till Fengur.


Vet inte vem som vann faktiskt.


Frami var i alla fall inte färdiglekt. Nästa.


Jag ska bita av ditt ben!
Eller hur, sa Frami.


(Kolla blickarna mot mig och kameran)










Hi, hi, det killar, sa Frami.












Satan i gatan.
Tänk att det går bra så ofta när 300-400 kilo häst leker med varandra.
För Juppe gick det ju inte bra, det blev en bogskada för livet.
Både Juppe och jag tänker att det är ungefär som att vara med om en trafikolycka.
Det går inte att skydda sig mot till hundra procent.
Det är så här jag vill att Juppe ska leva sitt hästliv.


ARGA LEKEN BÖRJAR NU, sa Baldur till nya chefen Fengur.


Det är det här jag inte förstår.


Under chefens värdighet att slåss?
Eller byte av regim att vänta?


Jag blir SKRÄMD av att de uppför sig så dåligt, sa Juppe.
Jag tror jag behöver lite extra hö.




Jaha, ja, sa jag.
Tussarna som klippts från din kropp och som lossnar när jag borstar kanske kommer från någon kompis då?


Herregud! sa Juppe.
Ja, någon annan stackars fuxkompis. Någon som är lite sugen på att slåss.


Juppe vet att han gör sig bra i motljus och med ångande andedräkt.
Och ärligt, finns det något mer rogivande och själsberikande än att hänga med sin kompis i stallet?


Mmmm, prsscchhhssss, sa Juppe.
Tills:


Det är dom enda boots som är rena.
Herregud, kved Juppe. I vilken hage är grabbarna?
Nedre, sa jag (och ljög).

Jag och Juppe måste ta tag i det där med linor och skit, så är det bara.
Vi blir så otroligt osams varje gång jag ska longera honom.
Galopp är något slags straff i Juppes ögon, han kastar sig runt som ett kassaskåp på väg att välta och bryter ihop och kickar och bockar och byter varv på pin kiv (då är vi utan linor och skit).

Gah. Men beröm fick han när han behöll trav (eländig med dipp) i båda varv.

Då avbröt vi och bestämde att jobbet var gjort.

Juppe glodde lömskt på mig in i det sista. Han vill inte att jag ska härja med honom på volt.
Jag tänker härja med honom på volt om det så är det sista jag gör. Men vi behöver hjälp.

onsdag 29 november 2017

TV: Ultraljud vid 90 dagar - så här ser det ut

Tinna stod och tittade uppmärksamt på mig från en box i stallet när jag kom en timme innan veterinären skulle dyka upp.

Jag är inte modig i umgänget med andra hästar men nu tycker jag att vi känner varandra jag och Tinna. Hon visar också när man borstar på rätt ställe - och när hon tröttnat.

Hon har så underbart mjuk päls, några borsttag så skimrar den. Manen hänger som en gardin. Tinna vet att hon är en anslående syn, hon vet sitt eget värde helt enkelt. Jag borstade allra underdånigast.

Den här gången var Tinna närmast ointresserad när veterinären Hans Kindahl dök upp. Hon vet ju vad hon har i magen, ska vi nödvändigtvis vara i hennes rumpa och rota så får vi väl göra det.

Jag är lite luttrad som hästägare, det spiller över på allt tror jag. Jag vågar helt enkelt inte vara glad förrän jag vet att saker och ting är som de ska.

Hans Kindahl har lite roligt åt nerviga mattar, men förklarar pedagogiskt och tålmodigt vad det är som syns på skärmen som visar Tinnas inre.

Lite förvecklingar blev det :-) Jag var helt övertygad om att Hans sa att det inte fanns något föl i magen:



Egentligen behövs inget ultraljud sa Hans. Man kan också bara gå in och känna med en hand, fostersäcken är stor som en fotboll och känns jättetydligt.

Här kan man läsa om hur stor fölisen är vid olika tidpunkter under dräktigheten.


Visst är det ändå ett underverk?

Och ja, saker kan ännu hända. Men nu ÄR jag faktiskt glad, jag njuter av att se filmerna av Tinnas fina mage. Fölis fick vi inte se på bild, men det gör inget. Det kommer att bli världens mest fotograferade föl ändå om allt nu går bra.

90 dagar, det är ändå en bra bit på vägen.

tisdag 28 november 2017

Äta hö och hänga - är det markarbete?


Nejdå. Juppe stod på alla fyra ben och benet med broddtramp såg ut som vanligt, bara med det där sabla såret då.

Usch, jag låg och tänkte på det i går kväll.

Planen var att köra lite markarbete eftersom jag red i går. När Juppes ben var torkat och pillat med och torkat lite till var det himla skönt att bara sitta och höra på kompisens tuggljud.

Inte orkade jag ta tag i träning. Men himla trivsamt var det i alla fall. Det tyckte stallkatten Mango också.

måndag 27 november 2017

Galopp på ovalen - och broddtramp


Snön försvann, men inte vårt goda humör.

Det blev en härlig kväll på ovalen. Jag kände den där hundradels sekunden av tvekan när jag lät Juppe behålla galoppen även mot stallet, Juppe funderade i sitt stilla sinne om det kunde vara värt att koppla in turbon.

Han lät bli.

Gissa vilken liten gris som fick godis när han stannade som en ängel vid kortsidan?


Om en Juppe vet när han har gjort något bra?

Oh yes. Det blev frustkonsert ikväll också.


Min underläpp putade lite i stallet när jag såg att Juppe fått ett rejält broddtramp höger bak. Gudskelov mitt fram på hovranden.

Fasen vad onödigt. Mitt trötta huvud hann att tänka innan vi gav oss ut att - bäst vi tar på gummiboots.

När allt annat var påklätt på mig och Juppe var den tanken borta.

Fy så dumt. Usch.

Och då blev ja så stressad att jag bara tvättade rent och pillade för att se hur illa det var. Jag borde ha smörjt med tjärsalva för att hålla lera och smuts borta. Inte gjorde jag det.

Fasen.

Fast Juppe verkade obrydd. Men det gjorde han ju även med ett halvt avdraget bakben.

söndag 26 november 2017

Förgasaren fick vänta


Jag trodde jag var listig i dag när jag satte på Juppe kapson för att knalla mot ridbanan. Jag tänkte som så att Juppe skulle kunna bränna ur förgasaren lite på egen hand, utan att jag skulle behöva sitta på hans rygg.

Men si, det var barnkalas på g på gården. Ridbanan skulle fyllas med roliga hinder och stationer.

Det blev riktigt bra det!

Juppe var lite på tårna i dag med. Han stirrade skrämt mot alla ljud och såg ut som ett spökdjur. Det är ju ingen fara, han exploderar inte eller skenar eller har sådana hyss för sig - men det går inte att jobba särskilt bra.

Det som jag tycker är läbbigast när Juppe är på tårna är att han blir så spänd. Han jobbar inte rätt med sin kropp och knoppen får heller inte sitt.

Nu blev det faktiskt himla bra med lagom med action på ridbanan. Juppe gav upp på något sätt och slappnade av, han bjöd på trav som var avslappnad och sänkte huvudet.

Visst, lite dippigt åt ena hållet men inte alls farligt. Det syntes hur skönt det var att få jogga lite, skaka loss.

Vi var himla nöjda båda två. Juppe frustade så mycket att det blev komiskt. I morron jobbar jag och tänker att det blir finemang att bränna lite förgasare på ovalen på kvällen.


Spökdjur. Bah, sa Juppe.


Du var så himla duktig! sa jag för att släta över och för att det var sant.

Jag VET, sa Juppe.


Och när man varit duktig kan man unna sig en siesta.


Själv tänkte jag att det inte är så dumt att ha en fux.
Det är ju liksom lite lagom lerfärgat från början. :-)

lördag 25 november 2017

Mantag - jag lär mig!


Jag tror att Juppe lärt sig hur min bil låter. Han står som klistrad vid grinden när jag kommer. :-)


Nog ser han ut som en skimrande liten islandshästängel? Mildögd och vän?

I dag fick vi sällskap ut på en tur, så skönt med sällis! Fint sällskap fick vi också av en 31-årig herre som ganska nyss flyttat till Bäjeby.

Blir så förundrad över dessa underbara och hållbara hästar.

Den distingerade herren gick inte alls med på att hetsas upp av Juppes inbillade troll och allehanda mentala hyss. Juppe har ridits ut för lite. Han hade en helt annan film i huvet än vad jag hade. Så här såg hans ut:


Nej, nej, nej. Sa jag. Kolla på min film istället:


Nåja. Trivsamt hade vi det i solen. Och när det var dags att hoppa över första diket tog jag ett diskret mantag. Det behövdes inte, Juppe hoppade synnerligen entusiastiskt.

Vid dike två såg vi till och med lite vatten som strilade på botten av bäcken. Vackert.

Hm. Lite större dike. När det är torrare brukar Juppe helt sonika kliva ned i diket och forma sig som en anka och komma upp på andra sidan.

Nu kände jag att det var dags att ta ett mantag igen. Den här gången behövdes det. He, he. Sicket språng!

Jag tror det gick igång Juppe på något sätt. Han ville springa hem, det ville inte vi andra. Jag gick helt sonika av och gick bredvid ett tag.

Det behövs en urbränning av karburatorn på Juppe. Det ska vi göra i riktning från stallet.


Fattar inte vad du pratar om, sa Juppe.

Där gick jag och pratade med min gamle vän som är en ganska ny vän om att det inte finns NÅGOT att vara rädd för i skogen. Inte ens de där ställena som grisarna har bökat upp. G-R-I-S-A-R-N-A har bökat upp.


Kompisen rullade med ögonen av skräck och fasa, men jag sa ingen fara. Jag går först.


Mäh, Juppe! sa jag. Nu hittar du faktiskt på!

Fantasi, sa Juppe. Fantasi kallas det. Försök tänka utanför boxen.