I dag hade vi fin och traditionsenlig kadrilj på Bäjeby gård, med efterföljande skinkmacka och fika.
Om vi övat på kadriljen? Näej. Den var helt improviserad och jag tycker vi var fantastiskt imponerande (får man tycka så när man är med och rider?). 13 ekipage på banan och allt gick som smort!
Vad är det med det? kanske någon tänker. Men man ska komma ihåg att alla hästar inte gillar varandra, att alla ryttare ska se till att kadriljkompisen hänger med, och att man inte trycker upp sin häst i rumpan på den framför och skapar kaos. Vi kan det här med snälla ögon och hänsyn. Me like.
Det är tur att Mackans ägare Karin är inne på samma linje som jag: more is more. En pimpad häst ska synas.
Karins roliga dotter Malin var en smula skeptisk till julluvan jag köpt, som av en händels matchade den min hjälmluva perfekt.
13 hästar i julkadriljen betyder Bäjebyrekord! Coolt. Det visar också hur lekfulla och roliga alla vuxna kvinnor är i stallet. För kvinnor är det hela bunten. Nybörjarmännen (en sån grupp finns också) var inte med i uppvisningen.
Karin hade förberett med rosetter och röda band till svansen till både Frami och Mackan.
Rosett-artisten i arbete.
Det finns så mycket glädje, bejakad barnslighet och prestigelös uppmuntran i stallet. Varje gång jag åker till min häst och till stallet tankar jag energi. Jag är så tacksam för att jag har en häst, får låna ytterligare en häst och har det här intresset.
Tänk om alla arbetsplatser kunde vara så här? Tänk vilka storverk vi skulle utföra tillsammans. Och så kul vi skulle ha.
Det här är jag faktiskt himla stolt över. När jag nyss lärt känna Mackan stod han inte still när jag skulle sitta upp. Han kunde börja traska iväg och det kan bli väldigt farligt om man fastnar i stigbygeln och släpar efter.
Nu står han som ett ljus. Lite stolt över mig själv blir jag också. Jag ser att jag hjälper Mackan genom att avlasta min kroppsvikt genom händerna på sadeln när jag sitter upp.
Teamwork.
Ta daaaaa.
Jag tycker om att ha gott om tid på mig, hinna värma upp och känna av både pållens och mitt humör och dagsform.
Vem som fotar? Mannenvännen så klart. The one and only. Tur att jag träffat en man som är så rörlig och frigjord mellan öronen. Han är kort sagt kul.
Uppvärmning.
More is more. Visst?
Klart för drabbning.
Vi hade inte övat in en hel kadrilj, men vi har övat på att rida kadrilj. Det är viktigt att den som rider på ytterspår sätter hög fart, och att den som är innerst saktar ned eller byter till lägre gångart. Det är viktigt att ge flyt till kadriljen och att få kompisarna att glänsa. Parkompisen är viktigast av alla att hålla koll på och jämna steg med.
Vid möte rakt över ridbanan, blixtlåsprincipen. Varannan alltså.
Dubbla led igen.
Det är ju så himla kul när allt stämmer! Hästarna håller med, det märks.
Vinka och Mackan blev parkompisar. Så kul, de är nämligen väldigt lika varandra utseendemässigt. Båda har en stor fin vit stjärn i pannan och är svarta.
Att vara en del av 13 ekipage som kan samsas och se snygga ut på en ridbanan är mäktigt.
Annica skrek ut order till oss som en general till häst.
Det är också kul att snappa och utföra ögonaböj.
Underbara Mackan brydde sig inte ett dyft om luvan som slängde i pannan. Han kråmade sig och visste att han var snygg.
Vi fick omgruppera för att ge bättre fotomöjligheter vid uppställningen. Kolla Baldurs man fylld av snöflingor . . .
Kolla gänget! Visst är det imponerande!
Vinka och Barbie.
Frami längst till vänster med alla sina fina rosetter.
Ridgruppskompisen Barbie igen.
Kadriljkompisen Vinka.
Fluga.
Saga med renhorn.
Frami.
Baldur.
Embla.
Och finaste Mackan.
Och en fluga igen. Eller har jag blandat ihop alla hästnamn nu igen?
Nöjda och glada var vi allihop i alla fall. Och trivsamt fika blev det. Med senap ovanpå skinkan – inte under. ^^
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar