Jag tror att markarbete är svårare än att rida. Sitter man på ryggen på en välutbildad häst så har man liksom lite koll på vad som händer. Jag har svårt att hinna med från backen.
Står man på backen och försöker berätta med hjälp av ett spö och uppmuntrande tillrop att pållen ska vinkla ut rumpan och endast rumpan i en sluta så är det svårt.
Äh. Det slutade med att jag ställde mig mellan staketet och Juppe och puttade ut hans rumpa (inte stylish). Då sa Juppe AHAAAAAAAA och så rusade han iväg i en skänkelvikning längs hela staketet.
AAAAAAaaaaaAAAAaaaaAAAa sa jag. Akta bogen! (När jag väl kom ifatt).
Vi gjorde det åt båda hållen. Trots allt.
Och så gick vi spänstigt och fint och krusedullade och gjorde små utflykter över bommar och häpp hade 40 minuter gått. Tänk.
Jag älskar min häst. Förklara det för någon som inte har ett djupt och innerligt förhållande till ett djur. Det går nog inte. Juppe är verkligen både min guldkant och min mindfullness-oas i tillvaron.
Inget är lätt, men det är alltid intressant. Tänk om man kunde tänka likadant om jobbet varje dag.
Att få Juppe att förstå vad jag vill är det roligaste jag vet. Jag tror han tycker det är nästan lika kul att jobba med mig.
Taggad Juppe som precis landat i hagen.
Det här tror jag är den sedvanliga kontrollen av om jag har godis kvar. Genom att vika upp läppen kopplar Juppe in Jaconbsons organ, en del av hästens rika doftvärld.
Mackan håller sig alltid i närheten. Hälsar artigt och nipprar sedan vidare på det som finns att nippras på i hagen.
Och så slappnar Juppe av. Jag brukar sitta på huk i hagen och ha en Juppe som sniffar i mitt hår och som står med sänkt huvud och bara är.
Så himla trevligt. Jag har bestämt mig för att jag aldrig har bråttom hos Juppe. Hur lång tid saker än tar så är det lagom lång tid. Det finns inga tider att passa.
Den bortskämda tiden efter att barnen flugit ur boet. Min tid är min.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar