Juppes hangarounds när jag hämtade honom i hagen. Jag föreslår att vi färgar alla svarta grabbars manar i lite trivsamma nenonfärger. Rosa för Bäbibarracuda och så vidare.
Alla kan inte vara vackert rödhåriga, sa Juppe mästrande.
Här var hans nerver än så länge i ganska fin form. Det höll i sig tills vi kom in i stallet. Jag hade tagit med hans julklapp (som jag glömde ta bild på i villervallan), en fantastiskt gosig fårskinnsvojlock. Måste ju vara härlig att ha på i vintertid tänkte jag när jag köpte den.
Tänkte också att putsvanten i ulligt fårskinn kanske botat ullfobin. Icke.
Här kan du läsa om putsvante-strategin.
Riktigt livrädd blev han i alla fall inte, trots att vojlocken låg och lurade bredvid hinken med borstar och Juppeprylar.
Lite pigga dubbelstudsar blev det. Inte så där så Juppesnupp lättade, utan mer nigningar.
Suck.
Men det gick bra, lite pill och lite nosande och gosande på vojlocken så låg den ju där på ryggen till slut.
Juppe var en misstänksam makaron som försökte stirra ihjäl vojlocken.
Det är inte lätt att sadla en makaron.
Första försöket gick åt pipsvängen. Juppe blåste upp sig till en spärrballong, jag fick med nöd och näppe i första hålet på sadelgjorden efter att jag tagit av mig handskarna och fick fatt i en liten snibb av lädret.
Allt hamnade på sniskan på makaronen. Börja om från början.
Nu hade han gett upp spärrballongstekniken. Sadeln fick hamna hur den ville kände jag.
Solsken? Dags för en runda på grusvägen – nu till häst?
En trippelstuds på gårdsplanen gjorde att vi styrde mot ridbanan istället. Efter några varv där var Juppe riktigt pratbar. Styrde pållen mot ovalen, gick hyfsat.
Sällskap av Mackan fick vi också, fint det. Juppe skötte sig finfint.
Tillbaks i trygga hagen.
Baldur 2 hade en hel ensilageboll för sig själv att både sova på och äta av.
Ett tag i alla fall.
Jag försökte få med mig Juppe till nedre hagen för en liten fotosession. Det gick inte alls. Han hade inte tid, sa han.
Du får prata med min sekreterare, sa Juppe. Göra upp om en tid. Lite dålig mottagning här.
Sekreterare? sa jag. Är det Bäbibarracuda det?
Men så blev jag fundersam. Bäbibarracuda, är det verkligen du?
Näej? Eller?
Då kände jag ett stirr i nacken och vände mig om.
Hej! Sa Bäbi.
Jag är ute på tur, i skogen. Så fick jag syn på dig.
Jag har upptäckt Bäbibarracudas favoritkliställe. Mellan ögat och örat, där är det så skönt att huvudet nästan dimper i backen och man måste blunda.
Sötnöt.
Mer! pep Bäbi. Orkar inte sa jag med aparmarna.
Skönt att vara lite piggare, även om jag inte är i högform.
Och vägen till stallet och hem igen var extra fin i dag.
Björksta kyrka hade fått en tyllklänning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar