Det var inte lika lätt att få Juppe att slappna av när jag satt på hans rygg.
Tänk så förtvivlat lätt hans långa slanka ben hamnar i någon slags ballerinatripp. Jag glömde titta på klockan, men det känns som att vi kanske höll till på stubbåkern en knapp timme.
Jag var helt slut. Juppe var svettig och trött.
Vareviga minut fick jag tänka till hur jag skulle få Juppe att få med sig bakbenen/ställas/slappna av lite/sänka farten utan att tappa motorn.
Det gick sådär. Men vi var nöjda ändå. Jag var nöjd när Juppe frustade. Rom byggdes inte på en dag.
Jag hoppade av två gånger för att Juppe skulle få sträcka ordentligt på halsen och för att han skulle få vila mentalt.
Trodde vi skulle kunna tölta hem. Prutt heller. Juppe krullade ihop sig till en ostkrok som ville galoppera, eller passa eller göra kullerbyttor. Vad som helst bara inte lyssna på mig.
Styrde in på ovalen. Juppe var lika flamsig där. Fick i alla fall iväg honom i tölt två långsidor åt båda hållen, åt ena hållet kändes han som en överkörd boaorm. Åt det andra kändes det helt okej, då var han lite mer samarbetsvillig också.
Rom byggdes inte på en dag.
I stallet fick vi gosa med Barbies hund.
Skeptisk men nyfiken Juppe.
Han smälte när han fick en vänlig slick på mulen.
När voffelinan vände andra änden till fick han en smack av den yviga svansen över mulen.
Detta begrundades.
Juppe tittade fascinerad på den nu vilt viftande svansen.
Jag har bestämt mig, sa Juppe. Jag vill ha en hund i julklapp.
En hund med en ful liten tunga i ena änden och en viftig svans i den andra.
Det blir svårt Juppe, sa jag. Hundar kan inte bo i lösdrift.
Du tänker sno den själv, sa Juppe.
Näej, sa jag. Det skulle jag aldrig göra (eller?). Och det funkar inte med katterna hemma.
Då tänker jag ha dig som hund, sa Juppe.
Går bra det, sa jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar