Spännande: har bokat idrottspsykolog

Men du, vi har ju redan pratat om det här, sa Juppe.

Mjo. Du är väldans snäll och peppig, sa jag.

Men jag känner att så här kan vi inte ha det.

Vi kan inte åka till en tävling med en snygg-Juppe som är redo att springa och så får piloten ögonmigrän och ser ingenting.

Prutt! sa Juppe då.

Du? Vad tänker du lägga för nivå på träningen framöver egentligen?

Man kan ju bli lite orolig.

VI SKA TÄVLA JÄRNET, sa jag då.

Alltså, om du vill ha lite omväxling och inte bara stoppa in godisen rakt i gapet så kan jag stå på tre ben och så stoppar jag in mulen under benet och tar godiset där.

Jag vet inte om jag är en tävlingshäst faktiskt.

Ta Viggo istället. Han ser väl trevlig ut?

Hörruduru, sa jag då.

Det är du och jag som gäller, som i ett team.

På torsdag har jag skypemöte med Linda-Marie Lundqvist som driver företaget RyttarKraften.

Hon är utbildad ridinstruktör på Holar, KBT-terapeut, har en filosofie magister i psykologi och läser nu till psykolog.

Det är inte kattskit!

Linda-Marie bad mig förbereda mig och tänka efter vad det är jag vill uppnå med min ridning. Och med tävlandet.

Har börjat bena så smått och det är rätt trivsamt faktiskt. Jag trivs med att rota i mig själv.

Juppe och jag hade en trivsam stund på ridbanan med markarbete, mest övergångar till trav och sedan några steg galopp.

Jag ser vad Juppe tänker om det, så han är ju en fantastiskt snäll häst som ändå gör det utan snören och skit i en snygg cirkel runt mig.

Tillbaks till coacheriet.

Vad har du för mål med din ridning?

Visst låter det ganska stort att formulera det för sig själv.

På RyttarKraftens hemsida står det att ryttare på alla nivåer kan få hjälp.

Hå, hå, ja, ja.

Tänk om man tänker för stort? Eller för litet?

Till morgonkaffet såg jag på Min sanning med Peder Fredricsson på SVT-play. Han sa att han tävlar mot sig själv, att det är ett behagligt sätt att tävla.

Jag vet inte vem jag tävlar mot, men jag vet att jag vill utveckla mig. Just nu har jag inte kul när jag tävlar, trots att det är på hopp- och leknivå i klubbar.

Jag lägger ned mycket tid på min hobby. Väldigt mycket tid - och kraft och lust för det mesta.

Jag vill vidare. För vems skull är jag inte säker.

Men det är nog en bra idé att knoga på mot det där vidare i små etapper.

Fotobomb: Vi rider i ett vinter-vykort

Lördagar har blivit Baldur och Johanna-dagar.

I dag kom jag äntligen ihåg att mäta favoritrundan. Den är faktiskt inte längre än 6,6 kilometer och med lite tölt och trav så klämmer vi den på 70 minuter.

Huvudparten skrittar vi i skog och njuter.

Kolla bara.

Det här är vägen till stallet och mitt jobb.

Breds kyrka.

Juppe som är lite rädd om sin rumpa gjorde ett rejält skutt när vi lyckades riva ner en sladask med snö över oss från en gran.

DET ÄR NU TROLLEN ÄTER UPP MIN RUMPA, vrålade han.

Sedan rev vi ner några lass till utan mankemang.

Gud vad du ljuger.

Sådär sa jag inte alls.

En islandshäst är gjord för att få snö på rumpan.

Baldur var superpigg.

Juppe var lite spänd och inte helt förtjust i tanken på troll.

I miiiiiiitt eeeeeegggeeeett Bluuuueeeee Haaaawaaaiiiii, sjöng Baldur och tvättade sig noga.

Jag gillar kramgoa låtar, sa Baldur.

Ibland vet jag inte vad jag ska tro.

Ibland känns det som om hästarna roar sig kungligt på vår bekostnad.

Eller min bekostnad.

Kom och ta lite snygga bilder nu, sa Juppe.

Lite närbilder kanske på en röd häst med drömmande ögon.

Det är snyggare än en svart svettig häst i snö.

Beundrande publik, om än lite sömnig.

Du förresten! Inte för att det är viktigt, men har du en godis?

Syns i morron, Juppe.

Sussi gott.

Juppe Lejonhjärta och månskensritten

Bakom den här hagen och bakom vårt stall finns en härlig vall som vi får rida på när backen är frusen och det goda gräset fått ett skyddande täcke av snö.

Ikväll fick vi sällskap av fröken Vinka o Co.

Vinka sa bara sådär; Ska ni hänga med?

Klart vi gjorde.

Månljuset kämpade för att komma igenom grådiset. Juppe den token frustade när han såg hur Vinka knogade på framför honom.

Någon gång såg pållarna ett troll, Juppe tittade intresserat och höll sig på rätt sida av Vinka.

En underbar kväll igen.

Vi har tur som har våra hästar och vårt intresse.

När hjärnan fotar ett gnistrande snötäcke på en snövall och spelar in ljudet av hovar som kliver i snö då har man något att idissla på när det behövs.

För att inte tala om nöjet att kunna prata ifatt lite om livet och det och så en vinterkväll och kunna dra in doften av nylagad mat från ett hus i slutet av vallen och ljudet av frustande pållar.

Mysigt är det också att stå och tjuvkika lite på lektioner som pågår.

Det tror jag alla pållar tycker.

Det är nästan så jag tycker att det är bra att det inte finns något ridhus. Inomhus är jag så det räcker.

Tur att vi hade livvakt, sa Juppe.

Tänk om tigrarna hade gått till attack. De där små, fyrfota tigrarna som gnäggar otäckt (grannens shettisar).

De är spppppöööööökkkkklikt snabba, fortsatte Juppe.

Eller hur, sa jag.

Och myspys-stund femtielva från kvällen.

Stunden när pålle eftertänksamt står med överläppen tryckt mot min panna och andas.

Han bjöd på varm puff efter varm puff mot mitt ansikte.

Han stod så länge och jag satt kvar och njöt.

Jag undrar så vad jag är för Juppe.

Något konstigt ohästigt alldeles säkert. Men kanske något mer och ganska vänligt?

Wow: ivrig panter på försök två

Nu har ni kanske tröttnat på att höra hur smart Juppe är. Det tar jag ingen hänsyn till.

Juppe är en så smart häst!

Mannenvännen hittade en ganska lång bit rörisolering för billig peng på biltema.

Jag tejpade på några ränder i gladgult för att det mjuka röret ska synas bättre, grundfärgen är nämligen grå.

Förra gången jag försökte mig på att få Juppe att gå som en panter rullade han ihop benen som räkor och försökte dutta med mulen på vägpinnen som jag använde som någon slags target.

Efter tips bytte jag ut den hårda vägpinnen mot skumplastpinne. Det ska ju inte göra ont att göra rätt.

Gör rätt gör Juppe när han lyfter benet högt framåt och försöker träffa skumplastpinnen.

Målet är en slags kraftfull spansk skritt, eller panther walk som den också kallas på liberty-språk.

Kul hade vi i alla fall.

Jag avbröt faktiskt när Juppe blev lite väl ivrig. :-)

En kort och väldans bra kväll.

Jodå. Juppe var nöjd med sig själv ikväll också.

Lördagar och långritt - omstart för allas huvuden

En dag i veckan är det så himla skönt att kunna ta en långritt.

Med lite snö på backen blir det ju värsta workouten dessutom.

Johanna, Baldur, Juppe och jag har liksom hittat en liten rutin i vår lördagsritt.

Näej. Det gick inte att ta ett bästisfoto den här lördagen heller.

Baldur: Varför ska Juppes mule alltid vara närmast kameran?

Eheheheheheh . . . hehehe.

Solon: Ho, hooooo, kan det kanske behövas en sagohäst till?

Vad sägs om en liten tur?

Juppe: Bäst att en Juppe verkligen kollar att allt godis är slut.

Baldur: Men gud så fräckt!

Ah. En bra dag igen alltså.

I går nästlade jag och Juppe oss in helt omärkligt på tonåringarnas lektion.

Vi fick vara med och leka röda lyktan på ovalen. Ständigt denna Juppe, tur att en noggrann häst får vara med och stoppa mulen i allt och se till att alla regler följs.

I onsdags däremot var vi inte med på lektionen för jag höll inte på att ta mig hem i snöovädret och i torsdags umgicks jag med yngsta dottern. Lyxvecka för juppesnuppen alltså.

Tacksamhet: ny lista

Hö, hö. Jag sprang fort som vinden. Köttbullen trillade nästan av bara av fartvinden, skrockade Juppe efter kvällens insats på ovalen.

Tänk vilken tur jag har som faktiskt kan gå från min arbetsplats till stallet.

Nu gör jag inte det, jag tar bilen. Men ändå.

Det var ljuvliga sex minus sisådär och knarrig härlig snö på backen. Bra fäste helt enkelt.

Juppe och jag var ensamma på ovalen och kunde koncentrera oss på oss själva.

Tänk så bra det blev från start. Fin skritt, trav där Juppe fick värma upp och faktiskt hjälpa till med det där med balans.

Galopp i båda varven och en tölt efter det som kändes riktigt, riktigt, riktigt fin.

Då behöver inte en Juppe jobba mer än i en halvtimme.

Han var så nöjd med sig själv.

Jag var nöjd med honom.

Och mig själv.

Japp. Livet är fint en tisdagkväll i januari.

Tacksamhet då:

Juppe är först på listan.

Sedan kommer härliga nya jobbarkompisar. Min nya parhäst sa - i dag var jag grinig. Då sa jag: jag med. Så skönt att kunna vara sig själv på jobbet. Nä, jag menar inte sig själv som grinig, men att kunna vara ärlig. Ibland är man bara trött.

Tre: att komma hem till två keliga mellangrå katter och en mellangrå mannenvän som står och lagar revbensspjäll så det doftar i hela huset.

Fyra: att veta att man ska gå på bio på torsdag med yngsta dottern.

Jamen, det räcker så.

Stallkatten Mango:

Ska jag behöva göra ALLT i det här j-la stallet!

Jag står inte ut.

Jag måste övervaka häst på häst på häst på häst och kolla att de äter upp maten.

(Hö, hö, hö, sa Juppe igen).