Juppe, trollen och sommarhagen

 

Flytten till sommarhagen brukar betyda två mindre trevliga saker.

Juppe inför åtminstone en gång per sommar skräck-skriet från vildmarken.

I år bara en enda gång. Lite halvhjärtat faktiskt.

Skräckskriet är en gnäggning som börjar i känselhåren på mulen och sakta arbetar sig bakåt i hela hästkroppen. Sitter det en människa som heter Bettina på djurets rygg går den människans själ sönder.

Men som sagt. Bara en gång i sommar.

Jag gick helt enkelt och trodde att Juppesnuppen nog faktiskt blivit en klok gubbe. En stabil medelålders häst. 

Hå.

Det trodde jag helt i onödan.

Jag är ju inte häst.

Jag kan inte förstå vad som är så otroligt läbbigt med grinden till sommarhagen, eller det som är strax utanför. Jag tror mer på det som är strax utanför. Träd. Rötter. Vanlig grusväg.

Inte heller förstår jag vad som är så otäckt med skötselplatsen vid parkeringen.

Gräs. Mera träd. Mer trevligt gräs.

Men jag är ju inte häst.

Som människa ser jag som en mullvad jämfört med Juppe. Näsan är väl ett skämt den med.

Grej två med sommarhagen är alltså - trollen.

Suck. Det ska spanas efter troll.

Det går inte att förstå när det händer. Ofta är det nog ändå när det blåser.

Då ruskar det fram troll ur skogen.

Numera bryr jag mig inte så mycket. Det känns bara som något vi måste igenom. 

Varje sommar. 

Det värsta är att Juppe blir så otroligt spänd. Det tar tid att få kontakt med honom och vägen till vettigt arbete kan vara lång.

Igår fick jag gå ända ned till åkrarna (alltså bort från skogen), idag promenerade jag också en bra bit för att möta upp ridfröken Matilda. Lektion är alltid bra.

Juppe vid skötselplatsen.

En positiv kille.

Det gick faktiskt bra idag på lektionen. Vi hade kul båda två, även om det blev lite oroliga ögon vid ställen där det var nära skogen och vispande sly.

Jag har fattat beslutet att inte låta bli Juppe de dagar han är nervig.

I mitt huvud känns det taskigare att låta honom vara, trots att han naturligtvis är som tryggast i sin flock.

Jag tänker att hans otroligt spända kropp ändå mår bra av att röra på sig och att tillåtas slappna av.

Juppe flöööög tillbaks till sin flock igår efter vårt lilla träningspass.

Idag gick han utstuderat sävligt och hade stenkoll på mig.

Så söt så hälften kunde vara nog.

Jag tycker det är mycket spännande med de mer hästvänliga sätten att träna på som många inspireras av nu.

Jag är lite mellanmjölk och lånar det som fungerar bra för mig.

Om jag nu hade varit mer R+ av mig, hade jag kanske lämnat Juppe i hagen?

Om Juppe fick bestämma skulle han faktiskt inte gå ut ur den. Jag tvingar honom, även om det är med goda avsikter.

Hur hade du gjort?

Min tanke är att Juppe upptäcker att världen är vänlig ändå och att han får springa ur sig lite av spänningen. Till slut brukar han landa och bli en visslande cowboy igen.

Och för säkerhets skull, så ingen missförstår: vi älskar båda vårt sommarliv.

Det är ett oerhört välkommet avbrott från stall och oval och paddock.

Vi älskar vår scoutliv!

Efter ett par dagar med mycket troll i faggorna brukar det värsta lägga sig.

Det lustiga är ju att det är exakt samma platser som vi rör oss på när vi rider, men min mänskliga logik kan jag nog lägga åt sidan.

I år har ändå varit ett lugnt år, så här har vi också haft det (klicka på länkarna så kommer ni till gamla blogginlägg):

Troll? Vilka troll?

Jöns-Juppe och dööööööden

Hästar i sommarhage - som barn på kollo

 

En dag fick han vara ifred från mig, den käre Juppe.

Jag vill gärna att han hålls igång speciellt i början av vistet på sommarbete.

Min fina kompis låg ned och vilade när jag dök upp dag två i sommarhagen.

Det var ingen som gjorde någon större affär av det, om man säger som så.

Promenadkompisen Viggo var så långt in i drömmarnas land att han inte riktigt hade koll på underläppen.

Ingen svarade på mina glada rop.

Jag tråcklade på Juppe grimma när han låg ned.

Han vägrade resa på sig.

Jag tyckte synd om honom och tog av grimman.

Satte mig på huk istället och kliade kamratligt på kinden.

Då lade sig Juppe ned och svävade iväg i drömmar.

Ingen av grabbarna tyckte att det var underligt att jag satt där.

Klart en människa behöver lite förmiddagsvila också.

Om hästar kan le så gjorde Juppe det.

Allt var väl.

Inte för varmt. Inte för kallt.

Inte speciellt mycket flygfän.

Människan slappnade av och tog av grimman.

Jag litar inte på vad som kan hända om flocken blir rädda för något.

Jag nöjde mig med att sitta på huk även om jag helst hade lagt mig bredvid Juppe och somnat.

Och rätt vad det var så tyckte ändå Juppe att han kunde sträcka på benen och vakna till.

Åhej!

Å, ähum. 

Jodå, Juppe kom upp och det var helt okej med grimma också.

Vi tog en liten svängom för att göra av med lite kalorier från sommarbetet.

Jag hann faktiskt tänka att Juppe nog är vuxen på allvar.

Kan det bli första året utan gnäggelipägget från vildmarken?

Mitt ve och fasa, gnägget som börjar som en darrning i mulen och fortplantar sig genom hela hästkroppen och får hela min själ i gungning?

Nä.

Men det blev inget monstergnägg. Bara ett litet.

Det är ett rekord i sig.

Går din häst på sommarbete?

Gillar du det? Känns det besvärligare än vanlig vardag - eller härligare?

Juppe om prestation - och relation

 

- Juppen tittar drömmande bort mot stallet och milslånga rader av retfullt ljusgrönt gräs gömt under torra fjolårsstrån.

- Trots att hungern river i Juppens tarmar stannar den tappra hästen vid det fula trädet som det inte går att varken äta blad eller nötter från.

- Juppen lägger alltså inte i femmans växel och drar hem till stallet.

- Varför?

- Juppens fåniga matte vill ta bilder och Juppen är en väääldig, väääldigt snäll häst.

-Juppe, måste du prata om dig själv i tredje person? Det blir lite jobbigt.

- Jobbigt ja.

- Jaha du.

- Jobbigt.

- Jättejobbigt.

- Vad sägs om att du är jobbig? sa Juppe.

- I veckan skrittade vi fram och tillbaka på en tråkig grusväg för att du skulle hitta "dragläget".

- Jamen. Det är ju så tråkigt att vara osams, sa jag. 

- Det enda jag vill är ju att vi ska förstå varandra och att du ska skritta tillräckligt snabbt för att det åtminstone ska gå att se att det går framåt. Att du ska vilja gå framåt.

- Går framåt. Jaha. Ja, sa Juppen.

- Förlåt, sa jag sedan.

- Jag vet att jag var dum och inte gav mig i tid och att du blev mer och mer förvirrad.

Inte bra.

- Det är ju det att jag känner att från backen så kan vi ju överleva en atombomb du och jag.

- Vad vi än råkar ut för så gör vi det så bra - tillsammans.

- Kommer du ihåg senaste riktiga långpromenaden när vi hade skolbussen bakom oss på vägen. Och så skulle skolbussen in precis på den fickan vi gick undan på. Du var ju helt fantastisk och såg bara glad ut när bussen stannade en bit från din rumpa. 

- När skolbussen vände och åkte tillbaks och mötte oss vinkade den trevliga busschaufförskan som besatt och log som en sol. Jag var så stolt över dig Juppe!

- Jaha ja. Då var du stolt ja. Sa Juppe.

- Ja, verkligen! Både över dig och mig. Hjärtat liksom bara svällde och ploffade över i bröstet och det kändes så varmt och gyllene och gott, som en sol. Jag bara ville fortsätta gå med dig. 

- Du är lite gullig ändå, sa Juppe.

- Jag vet, sa jag.

(Kanske är vi lite lika varandra ändå jag och Juppe?)

- Jag hör inte, jag tuggar, sa Juppe.

- Grejen är, sa jag. Att jag liksom vet att du är en fantastiskt häst.

- Du har inte några fantastiska rörelser, men du tickar på och är så säker på alla gångarter. Jag har alltid tänkt att du är en makalös häst i minst SM-klass. Trots allt. Nä, jag vet att vi inte ska rida SM någon gång, men så tänker jag om dig.

- Grejen är att jag blir så himla ledsen över att jag tänker att jag inte rider i SM-klass.

- Jag tänker att så bra vi är från backen ska vi vara när jag sitter på din rygg också. Och så är vi inte det. Och det är mitt fel.

- Käre värld, sa Juppe.

- Är det därför du är så jävla grinig?

- Vad hände med det där "relation före prestation" som en grupp heter som du är med i på facebook?

- Va, vad vet du om det? sa jag.

- Ja, ibland går du ju på toa och lämnar mobilen i stallet, sa Juppe.

- Näej, sa jag. Jag vill ha relation och prestation. Tyvärr. Det är väl så jag är som person och som jag varit i livet hittills också. Nu är jag över 50 och jag tror det är för sent att ändra på det. Du är väl ungefär jämngammal, sa jag.

- Jag vill utvecklas. Jag vill göra bra ifrån mig. Jag vill vara en bra medlem i ditt team Juppe.

- Jag blir skitbesviken på att det känns som att jag inte bidrar med något. Det känns som att min utvecklingskurva står fullständigt still. Det är inte ens en kurva. Det är en gammeldags skollinjal i trä som plågats av generationer av barn och är full av hack.

- Ja, jävlar, sa Juppe. Nu är i alla fall inte jag från 1800-talet, kanske inte du heller.

Skärp dig.

- Du hade säkert en plågad skollinjal av plast.

- Jag kommer inte ihåg, pep jag.

- Jag verkar ju aldrig komma ihåg saker när det gäller. Som när jag sitter på hästryggen till exempel.

- Nu får du sluta gny, sa Juppe.

- Är det så himla synd om vare sig dig eller mig?

- Ähupp. Jag menar om dig, sa Juppe.

- Gullis, sa jag.

- Nä, jag fattar vinken och jag fattar också att det inte alls är synd om mig.

- Eller dig.

- Men jag vill fortfarande utvecklas. Och ja, jag fattar att grejen inte är att gny utan att ta tag i saker och försöka förbättra. Det är bara det att jag liksom inte riktigt vet hur just nu.

- Därav "dragläget". Det var ett försök att få sprutt på oss.

- Kul, sa Juppe.

- Jag vet att jag är snygg, bäst, klok och därtill snäll. Jag vill inte tävla i något SM.

- Eller lyfta högre på fötterna.

- Jag får önska dig ett varmt lycka till.

- Har vi förresten inte det här snacket varje vår? Jag släpper hår och du slutar tro att du kan rida.

Tröttnar du inte någon gång?

- Åh, jag är så snygg att det gör ont, stönade Juppe.

- Komsikomsi alla små gröna strån som vill hamna i min mage. Den kan faktiskt bli lite rundare och trevligare.

- Är det så illa? sa jag.

- Tror det, sa Juppe nöjt.

- Men som sagt. Jag ÄR en snäll häst.

- Om du tänker gå runt och se ut som barken på det här trädet så kan vi väl öva lite till.

Det är inte mer med det.

- Så sur alltså?

- Japp, sa Juppe.

- Så sur.

- Du och Viggos matte är ju jädrigt målmedvetna med den där lilla kullen ni ska knata uppför i augusti.

- Både jag och Viggo ska tydligen gå på milslånga promenader nu, för att ni ska "få mil i benen".

- Om det nu är så illa med skumpet på min rygg får du väl göra en plan för det med?

- Sluta gny! 

- Skithäst.

- Jag menar du är bäst, sa jag.

- Du skulle ju kunna knäcka extra som kurator.

- Vad tror du jag gör, sa Juppe.

- Okej, sa jag. 

- Steg ett, bättre kondis på både dig och mig. Vi är på väg.

Steg två för mig - bända loss vänster höftböjare. Nästan säker på att det är den som är orsaken till att min vänstra sida är svagare. 

- Steg tre, ta det där jävla utökade körkortet någon gång så att vi faktiskt kan ta oss iväg på tävlingar och andra skojsigheter. 

- Låter som en plan, sa Juppe.

- Då äter jag lite här, under tiden du tänker färdigt.

Vad ska du/ni jobba med den här våren?

Får du/ni också pälsfällning och vårtvivel?

Juppe om Vladolf Putler

 

Vad är det för fel i mulen på den där Vladolf Putler? undrade Juppe idag.

Den som visste det ändå, sa jag.

Adolfimir Pitler borde fullständigt lugna ned sig lite. Han har säkert blivit utsatt för lite R- eller nåt.

Han kanske har dåliga rådgivare, undrade Juppe.

Jag har ju dig som stabil om än snorig co-pilot.

Vladivimsivir Pitbullin verkar ju ha tappat alla broddar om man säger så.

Blir du orolig av det som händer i Ukraina, frågade jag.

Bah, sa Juppe. Det är ju inte jag som ska vara orolig.

Tänk på alla stackars, stackars människor och djur och ja, allihop som finns där.

Det är så obegripligt alltihop, sa jag.

Jävla Vladolf Hutin, sa Juppe.

Du har ett hjärta av guld du, sa jag.

Han är tydligen ganska kortväxt sa Juppe.

Får man lynnesproblem som människa då?

Mäh, Juppe, sa jag. Jag är ju kortväxt och hur lugn som helst.

Mrhppff, sa Juppe.

Den där lilla, lilla Adimir Pitler, påminner han inte lite om den där snubben i USA med frillan?

Puh, kanske det, sa jag.

Men ikväll får du nog skippa nyheterna och kolla på någon dammig deckare istället.

Nja, vi får se sa Juppe. 

Lill-Pitler borde läggas in på klinik. Han mår inte bra. Han borde hålla sig i sin egen hage.

Du, jag slängde iväg ett mess till din journalistkompis Ernie, han snickrade ihop en limerick. Grabbarna i hagen gillade den! Trösterik på något sätt.

En stygg Vladimir från Moskva 

med krigshets har rusat åsta’. 

Blir dock, vad det lider,

besegrad i strider

– och lieman-dejtad nån da’.

Vad säger du? Borde Juppe presentera nyheter i tv?

Uterittslektioner - ridläraren rider med och ger direkt respons

När är det som svårast att rida rätt?

Min ridfröken Matilda och jag på uterittslektion, Matilda i svart

För mig är det när jag är ensam och när jag ska korrigera saker i farten, till exempel på en uteritt.

Min ridfröken Matilda kör ett helt fantastiskt koncept: uterittslektioner.

Det betyder att vi rider ut tillsammans och att hon har sitt fokus på mig och min häst.

Genom uterittslektioner har jag lotsats genom ridrädsla, nu vågar jag bejaka fart och jag har fått hjälp att uppskatta när Juppe bjuder på fart.

Det är så nyttigt att få höra i exakt samma sekund att jag straffar min häst som gör som jag ber, nämligen att sätta fart, genom att omedelbart ta tyglarna.

Och att jag trots att jag inte trodde det höll balansen i tygeln (speciellt i trav), nu jädrar i min låda har jag blivit mycket, mycket bättre på att hålla min egen balans.

Jag vågar driva på i tölten så att takten blir allt annat än ren, för vi måste ju ligga på gränsen för att den där gränsen ska flyttas.

Matilda Strömberg.

Ja, ni förstår. Jag tror inte det finns ett problem eller någonting som måste förfinas som inte går att göra i farten, i guds fria natur. 

Varken jag eller Juppe tycker att det är kul att nöta teknik på en ridbana, både han och jag tappar bjudningen. Utomhus finns så mycket att uppleva som kan ge fantastisk övning i sig och bjudningen kommer nästan av sig själv, speciellt som man rider med en glad hästkompis.

Annat som jag har övat på är händerna, som slokat som vissna tulpaner när det var som värst. Armbågar som liksom vill lyfta från kroppen och hjälpa till med farten som små vingar.

Magstöd för att centrera Juppe och de jävla små halvhalterna. Tempon i alla gångarter.

Nöjda efter avslutad lektion. Lite reflektioner.

Borde den där människan ha häst kanske du tänker? Eller ens rida?

Jajamen!

Mitt självförtroende är inte rekordartat stort när det gäller ridning, men jag är heller inte beredd att utplåna min själv. Min uppskattning är att min ridning är över medel om man jämför med hobbyryttare som precis som jag återupptagit ridningen i mogen ålder.

Jag är ambitiös, vill utvecklas hela tiden och tar hjälp. Det vore ju konstigt om det inte gav resultat.

En somrig variant av uterittslektion. Matilda cyklade med längs rundan.

Min inställning till ridlektioner är att det är det bästa som finns i hela världen.

Jag har inga problem med att ta kommentarer och synpunkter på min ridning. Dessutom vet jag att kommentarerna är välvilliga, de är till för både mig och min hästs väl och ve.

Matilda är dessutom så klok att hon pejlar läget hos både häst och ryttare före lektionen, är det en dålig dag för en matte kanske det inte är läge för galoppintervaller . . .

Jag vill helt enkelt peppa alla till att våga sig på uterittslektioner, både elever och ridlärare.

Därför har jag bett Matilda sammanfatta hur hon tänker kring uterittslektioner:

Jag började hålla uterittslektioner någon gång i högstadiet, så för ungefär 7 år sedan. 

Jag började hålla uterittslektioner eftersom jag gärna tränar hästarna ute i naturen samtidigt som att jag upplever att det kommer andra utmaningar med uteritter som man inte kan komma åt på samma sätt på ridbanelektioner som exempelvis ridrädsla under uteritt. 

På en uterittslektion rider jag som instruktör med på uteritten. 

Jag håller uterittslektion för endast ett ekipage åt gången eftersom det ibland är en utmaning att rida och undervisa på ett bra sätt samtidigt. 

En uterittslektion kan se ute på olika sätt. Det beror lite på vad de olika ekipagen vill ha hjälp med; jag peppar och utmanar i små steg om det är ridrädsla, delar med mig av träningstips ute om det är någon som mest brukar vara på ridbanan som vill göra mer träning ute i naturen eller ger dig träningstips i stunden. 

Jag har en plan inför uterittslektionen kring vad vi ska jobba med, men tycker det är viktigt att vara flexibel utifrån både häst och ryttares dagsform samt vara lyhörd på vad det är ryttaren vill ha ut av lektionen. Är det hjälp med takten i tölt eller med att våga galoppera?

Jag brukar anpassa var jag och min häst rider i förhållande till det andra ekipaget. 

Rida bakom för att se oliksidighet hos både häst och ryttare. Rida i bredd för att kunna visa en övning eller se hur hästen och ryttaren använder sina kroppar från sidan. Rida framför för att öka bjudningen hos den andra hästen. 

För att kunna göra detta är det viktigt att jag och min häst kan lita på varandra i alla situationer. Jag brukar anpassa hästen utifrån vad vi ska träna på och det andra ekipaget, men oftast använder jag en erfaren och välutbildad ridskolehäst som jag kan visa övningarna på.

Och du som inte har tillgång eller råd med lektioner, be en kompis rida med och hålla koll på dig och dina hjälper. 

Matildas förslag på teman på kompisuterittslektioner:

- Sitsträning. Turas om att kolla och påminna varandra om sitsen. Några bra grejer att kolla efter: Ligger sadeln mitt över hästen? Är ryttarens axlar i jämn höjd? Är skänklarna i samma position? Är blicken i ögonhöjd?

- Dressyrträning utomhus. Utmana dig själv att träna på samma saker i naturen som på ridbanan. Gör öppna, skänkelvikning, träna ställning och böjning och så vidare.

- Rid i bredd och hjälp till att kolla hur den andras häst rör sig. Berätta vad du ser så att ryttaren kan börja koppla ihop känslan med hur det faktiskt ser ut. När blir hästen bättre i takten, när bär den sig bra och när ser den avslappnad ut?

Matildas förslag på fokus på uterittslektioner med ridlärare:

- ÖVERGÅNGAR. Bygger hästens styrka, balans och skapar förutsättningar för bra gångarter.

- Få hjälp av din ridinstruktör med hur du kan jobba för att våga göra det som du vill göra men kanske inte riktigt vågar. 

- Galopp. Jag upplever att många ryttare galopperar mer ute än i exempelvis paddocken. Toppen att träna på det i den miljö där man gör det mest tycker jag!

Traktor. Kul eller nära döden?

Tack fantastiska Matilda för att du är så bjussig. Supertips tycker jag.

Kommer du att testa det här? Berätta!

Vad är det du behöver öva på?

Törs du berätta för din tränare vad du behöver öva på?

Är det något du är rädd för när du rider?

Har du förståelse för att andra kan vara rädda, eller är det lite obegripligt att den personen ändå ska upp på hästryggen?

Helena: Jag såg ingen framtid för mig - Spira visade vägen

 

Det är inte synd om Helena Blom.

Hon levererar sakliga fakta som att hon är autistisk och har adhd utan några större åthävor.

Vi ses i stallet om inte varje dag så åtminstone ett par dagar i veckan. Helenas problem syns inte på utsidan och märks inte i hennes sätt.

Det jag slås av är det oändliga tålamod hon visar sitt islandssto Spira.

Spira är en personlighet som visar väldigt tydligt vad hon tycker om och vad hon inte accepterar.

Börjar en dag dåligt kan det leda till triggerstapling och explosion i slutänden.

Mitt mål varje dag är harmoni, säger Helena.

Grimma med extra långt grimskaft, poolnoodle som target och en midjeväska fylld med matbelöning är en bra början.

-- Jag vill inte säga godisbelöning. Folk reagerar så på det. Jag använder mest lucernhack och när det är något extra några morotsslantar.

Spira har inte velat gå in i stallet på ett par veckor. Kanske beror det på att hon behövt stå inne på box efter att ha fått några sår nära hovarna.

Går det inte att övertyga Spira om något, så är det så. Inte mer med det.

-- Vi har mest hängt här utanför hagen ett par veckor. Idag blir första dagen vi går in i stallet.

Det funkar fint att gå in i stallet, men Spira vill INTE gå upp ett litet steg på en cementplatta för att äta från foderbordet.

-- Aha, du vill äta där nere. Då fixar vi det.

Som sagt. Helena Bloms tålamod är oändligt, respekten för Spiras åsikter stor.

Det är lite grand som om Helena Blom kan läsa mina tankar när hon utan att ha fått frågan säger att hon har hög social kompetens. 

Det är ju bra, men det gör också att hennes svårigheter på grund av diagnoser blir knepiga för andra att se.

-- Hela min skolgång gick åt pipsvängen. Jag har inte högskolebehörighet.

-- Det går inte att bara ställa mig i en affär bakom kassan och tro att det går bra, jag klarar inte det. Jag måste få gå undan och vila.

Helena tycker inte att hon fått någon hjälp av till exempel Arbetsförmedlingen.

-- Jag såg ingen framtid för mig. Jag behöver tillpassning och har inte sett något yrke som funkar.

13-åriga Spira köptes som ridhäst för tre år sedan.

-- Okomplicerad, frisk och lätt att rida. Så skulle hon vara.

-- Ridningen slutade jag med för att jag blev rädd efter att Spira blev rädd av ett rådjur och jag hamnade på sniskan i sadeln. Just nu har jag ingen längtan efter att rida.

(Spira bestämde sig för att det var okej att gå upp på skötselplatsen)

Nu har hästlivet blivit mer av ett lustfyllt nörderi.

-- Hon har varit svårmotiverad inför fysisk träning. Med target vet hon vart vi ska.

-- Vi har jobbat med crunches ett år, hon gör inga supersnygga - men hon gör dem.

-- Tålamodet har kommit med tiden. Nu får jag ofta höra att jag har ett enormt tålamod.

-- Vi gör vad vi kan för att vara hälsosamma. Jag kan känna varje revben på Spira, så det är bra.

Spira är inte Helena Bloms första häst, men det är något som hänt efter köpet av Spira.

-- Jag hade svår social fobi i många år. Depressioner som var djupa.

-- Nu har jag varit på en tvådagarskurs i barfotaverkning tillsammans med helt främmande människor! Det gick bra på grund av intresset.

Lågan som brinner för hästar gör också att det är kul att nörda i allt från hovar till foder till träningsmetoder och hull och massage. Intrizen är spännande.

-- Depressionerna är mycket bättre nu.

-- Utan häst finns det inget liv. Bara det att ha ansvar för en annan levande varelse.

Hela tiden ser man samspelet mellan Spira och Helena. Frågor som ibland får svar och ibland bara ett: det där har jag inget svar på.

Nu har Helena börjat utbilda sig till hästmassör.

Vi som haft glädjen att låta våra hästar vara övningsobjekt ser hur mjukt och försiktigt Helena tar sig an hästarna. Även här blir det frågor och svar. Fingrar som frågar och en häst som får säga om det är okej att gå vidare eller inte.

Helena tror att hon kommer att orka att jobba 10-15 timmar i veckan som hästmassör.

-- Då har jag resten av veckan att återhämta mig på.

Här bestämmer vi att jag går och hämtar min häst Juppe för en gemensam kort promenad.

Vi ska ses i stallet.

Någon måtta får det vara, säger Spira.

Det blir promenad utan mellanlandning i stallet.

Spira är inte helt övertygad om att hon ska gå speciellt långt.

När det tar stopp lugnar Spira ned sig med några tuggor gräs.

-- Å ett - å två - å tre, och så går vi! säger Helena och trixar med grimskaftet.

Ofta säger Spira okej då och får en belöning för det.

Ett annat sätt att få träning för hela kroppen är slow-walk.

Bara det att hitta nya sätt att motivera och röra sig är spännande.

Ge gärna din kärlek och uppmuntran till Helena i en kommentar!

Min tanke bakom blogg-intervjun är att visa att det finns många sätt att äga häst och att jag personligen tycker att det är lika fina sätt allihop.

Det finns inget i hela världen som säger att målsättningen att kunna rida över en viss poäng i en tävling är "bättre" eller för all del sämre än målet att varje dag ha harmoni med sin häst.

Vad tycker du?

Mer läsning om andra sätt att äga häst på:

Elisabet: "Jag får kämpa för att våga lita på min trygga häst Viggo"

Jacqueline: Jag har slopat ledare- och hästtänket