Nu sitter jag i soffan och har både huvudvärk och feber. Vilken jäkla tur att jag släpade mig iväg till stallet för straightnesslektion ändå, jag är så nöjd, så nöjd, så nöjd.
Tror inte jag har smittat fröken Karin heller, lektionen hölls ju utomhus.
Jag har pratat om att det vore kul med en uppsutten lektion, och när Karin kom till stallet föreslog hon det.
Jädrar i min låda. Bara jag tänker ordet sadel blir jag liksom som en mekanisk plåtleksak själv.
Eller Mackan och sadel hör ju ihop, det är Juppe och sadel som får det att hissa i magen.
Karin är så jädra bra! Jag känner mig så trygg när hon slår ned som en hök på mina sittben – och ben, och svank och axlar.
Först lotsade hon mig och Juppe till att gå i Juppes mest fantastiska skritt på volt. Det går när jag har mitt inre sittben ned i sadeln, med långa ben OCH när jag vrider axlarna efter volten.
Vi upptäckte att jag är rent otroligt stel åt ena hållet. Jag trodde jag var vriden som en korkskruv i voltens riktning, men när jag tittar på filmen som Karin tog så ser jag att jag sitter ju helt rakt när jag tror att jag är vriden.
Jag fick lite kamerakänning och blev nervös när det skulle filmas, så det gick ju sådär. Men ändå, de där fantastiska varven i jättebra skritt gottar jag mig åt.
OCH från jättebra skritt gick vi faktiskt över i trav. Åt mitt svåra håll gick det åt fanders efter ett kvarts varv. Då ballade allt ur, men det där kvarts varvet är faktiskt helt okej. Till och med bra. Ingen hälta eller några konstigheter.
När jag vrider mig åt fel håll så pajar jag ju såklart för Juppe också, han kan inte hålla balansen på en människa som pekar åt fel håll. Då får han hålla sig rak för att rädda upp det hela.
Jag ska träna och stretcha. Får jag känna det här en gång i veckan så skulle jag till och med kunna släpa mig iväg till ett gym.
Till att börja med ska jag ställa mig med höfterna tryckta mot köksbordet och vrida bara överkroppen. ”Tänk dig att du är en Barbiedocka, vrid bara på mitten. Inte svaja i midjan.”
Juppe blev andfådd, han jobbade noga och bra genom kroppen.
Om han fick ett ton godis? Självklart.
Han överlevde också att gå förbi ett mördardäck på ett vansinnesflak. Första gången höll han på att få en stroke. Juppe liksom flöt ut mot backen, tredje gången vi gick förbi var det vardagsmat.
Mördardäck, på lömskt flak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar