lördag 23 maj 2020

Tårarna sprutade under galoppen


Jag har blivit en fartgalning.
Till Juppes förtjusning.

Vi flänger runt en dikeskant och kör intervaller. Eller intervaller och intervaller.
Vi galopperar. Saktar ned. Svänger runt diket och vänder och - galopperar.


He, he. Galopperar, sa Juppe.

Min lördagsrundekompis Johanna uttryckte det så fint:
Juppe tog hand om dig när du var ridrädd. 
Nu betalar du tillbaks genom att våga igen.


Det är något som knäppt till i huvudet. 
Jag är på väg tillbaks till mitt tillstånd innan Juppes skador och min avåkning.

Jag försöker komma ihåg att mäta varje runda vi gör.
Det första jag kollar när jag hoppat av Juppe är hastigheten på galoppen.
En kilometer fortare för varje runda, nej, vi är inte snabba alls . . .

Senast så skvätte tårarna av fartvind och pollen för varje galoppsprång.
Och så satt jag och skrattade åt oss. Hoppas ingen ser.

För varje runda känner jag att Juppe släpper på handbromsen och ÖSER PÅ.

När jag säger: kom AN DÅ, trots att det är med mulen mot stallet så svarar han med korta nöjda frust.
Små trumpetanden mot världen. 
Inte det där lugna, nöjda frustet utan mer ett TUT TUT nu kommer vi!

måndag 11 maj 2020

En google-häst - full med förslag


Huvudet är tokfullt av prylar som jag och Juppe vill blogga om.

Det kommer bara inte ut ur huvudet så att säga.
Det nöjer sig med att koka runt därinne.


Dra inte in mitt huvud i det här! sa Juppe.

Här försöker jag vara kreativ, stötta, peppa, komma med förslag. 
Mer förslag. Lite mer förslag.


Vad har Maestro Juppe för det?

Jag blir kallad gooogle-häst!
G-O-O-G-L-E-H-Ä-S-T.
Bara för att jag har lite fräscha nya idéer och är rätt snabb på att testa dom under tiden du sitter som en zombie i sadeln.


Är det rättvist det kanske?

Mjuäe, sa jag.
Spakt.

Fast jag vill ju faktiskt göra ett kärleksblogginlägg.

En ode till en sällsynt vacker, klok och personlig häst.


Det är RÄTT! sa Juppe.
Kör så det ryker!


Jag väntar, sa Juppe.

Vad fan, sa jag då.

Here it comes:


Vissa dagar ser Juppen lite tufsig ut när jag kommer till hagen.

Men det spelar ingen roll. Han möter upp ändå.

Mer eller mindre välvilligt inställd till det där med arbete.

Precis som jag är, även om jag inte är lika benägen att erkänna det ens för mig själv.


Vissa dagar är man ju helt enkelt mer introvert än andra.

Det är här både Juppens och min storhet finns.

Vi jobbar ändå.

Vissa dagar vågar vi inte - vi gör det ändå.
Vissa dagar är vi sura som citroner - vi gör något ändå.
Vissa dagar är vi som solar - och utför stordåd.


Min Juppe gör det lätt att åka till stallet.

Ibland känns det ju som vi aldrig kommer vidare till någon form av mer avancerat arbete.
Vissa dagar är jag så trött på att vara en före detta och kanske nuvarande ridrädd tant.
Vissa dagar vill jag ta en klyvyxa och slå i huvudet på min fina häst och sedan i pannloben på mig själv.

Men - hur det än är.
Faktiskt oavsett dagsform.
Alldeles oavsett så är det kul att hänga med min Juppe. Jag tröttnar aldrig.


Och okej. Det borde kanske inte kännas som ett stordåd att rida iväg ensam trots att jag innerst inne vill ha sällis.
Det borde väl alla klara.

Men - när vi tålmodigt nöter på min Juppe och jag och Juppen börjar frusta på bortvägen och istället för att bli rädd när det dyker upp en skåpbil runt ett hörn bara visar att HALLÅ däruppe - det är något där borta.
Och jag fräser lite invant att ja, ja, men nu går vi faktiskt och Juppe svarar med ett frust. 
Då blir jag nykär. Igen.


Det är lite så vi har det varje dag.

Just nu är jag mest i luven på mig själv. 
Jag jobbar hårt på att vi ska få tillbaks vår berömda harmoni.

Jag vårstädar i min hjälpgivning med god hjälp av bästa ridfröken Annica.
Vissa dagar ger det fantastiska resultat.
Andra dagar får jag faktiskt vara glad över att rida ut ensam eftersom jag inte kan låta bli att skratta så det rullar över nejden när Juppe föreslår allt från öppnor till slutor och bjuder på små inspirerade skutt när jag bara vill göra en enkel halt.


Där satt den! sa Juppe.
Du kan ju när du vill gumman.

söndag 26 april 2020

Film: Vi antog #alexchallenge - plocka upp sadeln från backen sittande barbacka på hästen


En har det inte roligare än man gör sig.

Fasen vad svårt det är att komma upp på barbacka.

Juppe mäter 141 och jag ungefär 157, vill säga det till mitt försvar.

Har du testat?

måndag 13 april 2020

Titania från Bäjeby Gård - ett år, åtta månader och 22 dagar gammal


I dag blev det häng med Titania med kompisar.

08.00 stod jag i stallet i nytvättade kläder, redo att hjälpa till att hämta unga fröknar ur avelsflocken till stallet. Titania och en väninna skulle få hovarna verkade.

Titania gick med på att få en framhov verkad i hagen, sedan blev det läbbigt att lyfta bakfötterna.
Då är det lika bra att verka på box, där det finns behändiga väggar som tar emot om fröken till exempel försöker backa sig ur pedikyren.


Att fota, hänga med i vad som händer i hagen och njuta av min unga fröken blir för mycket för mig.
Då kan fotoobjektet till exempel få öronen kapade.

Det spelar faktiskt ingen roll. 
Jag är förbi det där stadiet när jag lite oroligt spanade på Titanias kropp för att se om hon såg ut som en någorlunda välskapt häst.

Nu får hon se ut som hon vill.
Jag tycker att hon är världens vackraste köttbulle.


Naturligtvis vill inte bara "rätt" hästfröknar kliva på transporten.

Inte då.

Då får man hiva in hela gänget i omgångar tills det blir ont om kompisar i hagen och lättare att lasta de där som är rätt och ska få pedikyr.

Det gick ändå väldans smidigt.

Tinna suckade (nöjt?). Hon vinkade inte ens av ungdomarna utan tog sig en välförtjänt semester i bortersta hagen.

Där höll hon sig även när ungdomarna levererades till hagen.


Alla tonåringar fick alltså uppleva hur det är att vara alldeles ensam i världen.
Ungefär som i den tämligen hemska barnboken Palle är ensam i världen.


Titania gnäggade lika förtvivlat som kompisarna gjort före henne.


Min Titania är en cooling. Hon är lätt att ha att göra med på boxen.
Och för all del när hon lastas och kliver av i stallet också. Mer typen som iakttar och är nyfiken än som blir vettlöst rädd.

Men - i dag märkte jag också tonårstendenser.
Hon tittade intresserat på mina armar och ben och jag såg hur liksom tog mått med munnen.
Hur ska en sådan där smakas på bäst?

Jag höll med andra ord ett öga på henne för att kunna vifta bort en gapande mun.

Inga problem att få borsta överallt, pälsglansa manen och att få fötterna fina.


Jag gillar faktiskt hennes näbbighet.
Hoppas jag fortfarande gillar den när det är dags att rida henne . . . 

Trots djävulsk blåst så letade sig tydligen ljudet av kompisarnas gnägg till första hagen.


Se så fint hon grisepassar . . . 


Inte var Titania ensam i världen. 

Mamma Tinna och väninnorna väntade ju i bortersta hagen.

Det är fantastiskt att få följa min lilla fröken. Så fort så mycket händer ändå.

Här är hon en dag gammal:


Här skuttar hon fram åtta dagar gammal:


Tio veckor gammal:


11 månader gammal:


Ja. Sedär. Det är nog dags att be mannenvännen filma tösen igen.

Det finns fler bilder på Titania på bloggen. Läser du via dator (det gör väl knappt någon i dag) så går det att klicka på kategorin Titania. Då ploppar alla inlägg upp.

lördag 11 april 2020

Äventyrsbana för hästar med tips på stationer


Vissa stallkompisar är pyssligare än andra.
Den där Lisbeth ska man ta rygg på om man är ute efter lite kul övningar från backen för sin häst.

Jag tror att Lisbeth är natural horsemanship-inspirerad. 
Det spelar ingen roll vilken disciplin det är för mig, för allt är nyttigt och kul.


(Ess och Jessica testar disco-draperi)

Vi var ett gäng som samlades på långfredagen för att bygga hinderbana med läskigheter att ta sig igenom tillsammans med sin häst.

Disco-draperiet är mitt och Juppes bidrag. 



Ett draperi var väl inga större problem för en Juppesnupp.

Däremot det här.

Ouuähhhhh, äckligt! sa Juppe när han upptäckte att stela skumfyllda stänger liksom peeeetade på hans kropp när han skulle igenom det här hindret.

Detta krävde övertalning.

Lisbeth hade sytt färgglada tygöverdrag till varje skumpinne och fäst hela härligheten på två pinnar som gick att surra fast vid hinderstöd. Fiffigt.


Den tar på mig! sa Juppe.

Så lustigt att han reagerar på det här. I skogen bryter han sig ju fram som en bulldozer mellan grangrenar om det behövs. Å andra sidan vet han ju mycket väl vad en grangren är.

Dagens skräckupplevelse blev något helt annat:






 
En såpbubblemaskin!

Ve och fasa.
Såpbubblor i sig var väl möjligtvis okej, men en klarblå plastnalle som brummade från magen och som spottade ut bubblor. Aldrig! sa Juppe. Och jag menar det!

Om jag håller i då? sa jag.
Mja, sa Juppe. Hit men inte längre.


Ess: Ska jag svälja dom? Eller nallen?


Att hoppa upp på en förstärkt pall var ju inga problem.
Det här vill jag gärna göra om under lugnare omständigheter, tror nämligen att det här är superbra övning i att hålla koll på var tassarna är.

Dessutom hade vi ett tygdraperi och en vattengrav gjord av en presenning fasttejpad över fyra bommar lagda som en fyrkant.
Vattengraven var också märkligt underlig, tyckte Juppe. Han hoppar glatt över diken i det fria, men det här var ändå väldans mysko.

Den här underliga påsken kanske ni har mer tid över till pyssel än andra påskar?
Här är tips på fler roliga saker som Lisbeth hittat på:



Andra tips på prylar att öva på:
Lägg tomma aluminiumburkar i en vanlig plastpåse och knyt ihop. Det blir perfekt att dra efter hästen som en övning i läbbiga saker som låter bakifrån.

Har du tips att bidra med? Skriv gärna!

måndag 6 april 2020

Hur ber du om ursäkt till din häst?


Du Juppe. Förlåt.

Jag var jädrigt otrevlig igår.
Inte för att det ursäktar, men jag var nervös för att min yngsta dotter skulle föda sitt första barn.

Så jag hade väldigt dåligt med tålamod.
Och blev väldigt, väldigt otrevlig. 


Ja, det blev du, sa Juppe.

Väldigt otrevlig.


Du kan nu hoppas på:

1. Hästar har otroligt kort minne.

2. Juppar älskar sin matte och struntar i hur man blir behandlad.

3. Att principen om insättningar och uttag på förtroendekontot fungerar i praktiken.


Jag skulle satsa på nummer tre om jag var du, sa Juppe.
Som ett tips alltså.


Ja. Vad är jag om inte en lyhörd matte (när jag lugnat ned mig och därtill skäms).


Det gör du rätt i, sa Juppe.

Vadå? sa jag.


Att du skäms alltså, sa Juppe.

Mäh, vad i helsefyr, sa jag.

Oj, oj, oj, sa Juppe. Nu känner jag att mitt förtroende för mänskligheten sjunker.
Led mig till den där lilla tuvan med vårglatt spätt gräs så ska jag tänka på saken.


Nä, nu känns det väl som att du utnyttjar mitt dåliga samvete, sa jag.

Skulle jag aldrig göra, sa Juppe.

Led mig till . . . 

lördag 4 april 2020

Juppe: Låt bli mina skira vårgardiner!


Jag kammar snällt Juppe med kattkam eftersom han alltid är våröm i håren.

Just nu är vi i stadiet av skira skyar av långa hår med lite ull under.
Lite grand sådär som bebisar kan se ut när de börjar få hår.
Eller för all del, den skara äldre tunnhåriga män som envist håller fast vid sina strån och vägrar klippa kort.


Sluta stirra på mina mamelucker. Det är mina mamelucker, sa Juppe grinigt.

Det måste bli varmt? lirkade jag.


Baldur, dina strån syns ju ännu bättre eftersom de är så mörka.
Eller förlåt, vårgardiner menar jag.


Sluta stirra på mina vårgardiner, sa Baldur. Det är mina gardiner.

Det blev en himla trivsam vårpromenad på sisådär 1,5 timme och sex kilometer.

Sol på multippar och vårvind i gardinvåderna.


Juppes värsta vårstiss är på väg att gå över nu.

Det är skönt det.


En sista godis i hagen och så skutt iväg då.

Juppe tyckte att Baldur kunde dela med sig av Johannas morotsslantar.


Baldur tyckte att Juppe luktar skit.


Juppe sa att det luktar underligt. 

Undrar vad DET är?


Och var det något som lät nyss?

Något ynkligt pipigt?

Spelar ingen roll för nu ska jag dricka vatten, sa han sedan.



Gissa vem som också skulle dricka vatten? ^^

söndag 29 mars 2020

Galoppera bort vårvansinnet - behövligt



Bah!
Vårvansinne?
Jag?


Neheheheheheh du. 
Jag är samma stababababababila pålle som alltid.


Stahabibibibibibil som alltid.


Juppe. Du har precis kånkat runt på mig i sju kilometer cirka gurka.
I ganska hög takt.

Jag tror att du behövde det.


Houston, Houston. Im coming down.


Ah. Docking to a pile of shit.
Pile of Poo on Apple iOS 13.3


Feeling good, like I should. 🎤🎼🎹🎷


Men Juppe. Skärp dig.


Pile of Poo on Samsung One UI 1.5


Pile of Poo on WhatsApp 2.19.352



Pile of Poo on emojidex 1.0.34





Va?

Sa du nåt?