Härligt: nya utmaningar att jobba med

I dag hade jag och Juppe en medföljande töltpolis och krulledutt-spanare (Juppe går bakom tygeln och gör en krulledutt med halsen och nacken om jag inte passar på honom).

Äldsta dottern på Bäjeby har örnkoll och ser direkt när något är knas.

Vi fick beröm både Juppe och jag. Juppe för att han använder bakbenen - och traven såg tydligen fantastisk ut. Fick det bra rådet att någon borde filma mig och Juppe. Då kanske jag vågar tro på det lite till.

Och jag fick beröm för att jag rider fram Juppe, får honom att ta i.

Och näej. Inte ens efter en timme såg Juppe särskilt trött ut. Bra det. Jag och Juppe ska fortsätta vara försiktiga, men jag kan nog slappna av ett snäpp till i mina beskyddarinstinkter. Jag har helt enkelt en hyfsat frisk häst för att vara en skadad häst.

Tölt-polisen kunde helt enkelt fokusera mer på mig istället. Kul!

Jag ska: passa mina förgrömskade händer som vill sänka sig, slappna av i axlarna och i handlederna och känna mer där istället när Juppe krulleduttar än i händerna. Där kan några fingrar få leka lite med tygeln istället.

Lyx att få den här hjälpen. Snart kanske både min och Juppes hjärna är omprogrammerade till vanliga ridproblem och utmaningar istället för ryck och knyck vid befarad bogsmärta.

Det är kul att fokusera på hopplösa axlar och händer som sjunker. Befriande och utvecklande.

Patti efter ridturen, 1,5 sekund efter det att han släppts i hagen.

Ah. Nu börjar det ordna upp sig.

Vadå saknar pigment? Pigment lägger man utanpå kroppen.

Och så en avslutande skak som var så kraftig att man liksom såg skinnet fladdra runt Patti. Som en katt ungefär.

Nedlåter en Juppe sig till att gegga ned sig?

Alls icke.

En Juppe måste omedelbart se till att få lite grässtrån i den nu utarmade kroppen (att beta hejvilt från bilen och till hagen hjälpte inte).

Att den saftiga hästen nu var helt ensam i den här delen av hagen och alltså lovligt byte för skogens alla hungriga troll struntade han i. Gräs är gott.