Hej ridrädsla - ridning lika kul som att gå till tandläkaren

Jag som längtat så efter terminens första lektion.

Det blev piss och skit och helvete av den.

Det var ärligt talat så himla förvånande. Efter Juppes och min evighetslånga sommar av frid, harmoni och fokuserad träning.

Vi skulle ut i avelsflockens hage för en uterittslektion där i skymningen.

Det var vargar överallt.

Bakom varje sten dreglade ett troll.

Hjorten var ingen hjort, den var en stegosaurus som glömt att den var växtätare.

Juppe var som en laddad dynamitgubbe trots sällis av kompisar och trygga ridfröken Annica. Å andra sidan verkar faktiskt inte Juppe bry sig om kompisar så himla mycket, han bestämmer själv om det finns troll eller inte.

Min puls gick upp. Det hjälpte inte att få uppmaningar som att titta dit vi skulle.

Fan och hans moster.

Även om jag är himla, himla, himla glad över att ha en spattig häst som är fullt kapabel att skena på det mest kraftfulla sätt så kändes det inte så kul att sitta på toppen av honom. Inte ens när jag hade säkerhetsväst.

Jag fick noll kontakt med Juppe. Han var i en annan galax.

Det hjälpte inte att vi gjorde det vi brukar göra på uteritterna. Trava på lös tygel för att hitta balansen. Juppe famlade sig fram, snubblade, blev ännu mer rädd. Tittade mer bakåt än framåt.

Skymningen smög sig tätare runt oss.

Vi som gillar mjukt ljus. Det glömde vi båda.

Jag hade lika kul som hos tandläkaren.

Jag hoppade av.

Försökte få kontakt med Juppe genom markarbete och volter runt mig. Han blev en orolig anka, han som alltid går att prata med när jag är på backen.

I uppförsbacken gjorde han ruscher och tittade oroligt mot trollen som gnafsade lekfullt i hans svans.

Tänk vad liten man kan känna sig då.

Så liten och hjälplös och samtidigt medveten om att man är den starka i relationen - den som ska kunna trösta och leda.

Vara stark.

Jag blev bara ett litet ledset, skrynkligt russin av otillräcklighet.

Men en gång är ingen gång. Det är vi faktiskt överens om i alla fall.

Jag bestämde mig för att rida Juppe även på torsdagen trots våra principer om varannan dag uppsuttet och varannan dag markarbete.

Jag hade laddat.

Tänkt.

Resonerat med mig själv. Kommit fram till att näej, jag tror baske mig inte att det beror på mig det där. Jag är så himla glad, lite trött - men glad. Jag har sagt upp mig från mitt jobb och fått ett nytt. Något helt annat, något spännande, något nytt och utmanande. Happy, happy!

Ibland är det ju faktiskt jag som smittar Juppe med mitt känsloläge, klart jag fattar det.

Men - jag är också ganska rationellt i min analys av mig. Jag vet hur jag är och hur jag påverkar Juppe.

Nu kammade jag liksom noll.

Så - på't igen helt enkelt.

Juppe var som en filbunke i stallet.

Njöt av rykt och sprej av man och svans (nja, men ställde upp på). Fick äta som en tok.

Men hade stygga ögon.

Arga, hårda.

Sadlade, vi knallade mot ovalen. Den efterlängtade ovalen! Jag som trodde att vi skulle få glänsa på lektionen på onsdagen och visa allt vi lärt oss och övat på under sommaren längtade efter att få känna ett kvitto på fina traven och allt annat på ovalen.

Juppe hade svårt att stå still vid uppsittningen. Jag hoppade efter, lät honom inte slippa mig.

Fint.

Gick ju bra, Juppe fick godis och var nöjd.

Sedan tog han tre skutt framåt. Trollen var i farten igen. Det gick INTE att lyssna på vanliga signaler, vårt vardagliga progam för att komma igång gick inte fram.

Juppe travade som en plåtleksak, töltade som en ko.

Och så en tjurrusning för att komma undan - något.

Jag satt och gapade i förvåning.

Juppe var inne i sin egen värld.

En värld där hästar skenar och det finns mycket farliga saker.

Jag knackade på, det fanns ingen hemma.

Som tur var hade Annica en lektion på ovalen, jag rådfrågade henne om vad jag skulle göra helt enkelt. Jag var rådvill för andra dagen i rad.

Gå till ridbanan!

Jo, det var lite slaget vid Waterloo där också.

Jag ville bara att Juppe skulle ta i, använda sina fucking bakben och bjuda på vår fina trav.

Han hackade sig fram, plockade fram gamla minnen av gamla skador och hoppade som en kråka.

Jag bet ihop och drev.

Växlade tempo, svalde gråten, drev och fick till slut en frustning av Juppe.

Sedan fler.

Nej, det blev inte ljuvlig Juppe-tölt eller avslappnande trav (ja - det ha blivit en favorit hos mig och Juppe, vi som haft travskräck!). Men det dög.

Det var tillräckligt bra.

Snälla rara, nu hoppas jag bara att det blir roligare att dyka upp i morgon. Ikväll fick Juppe vara ifred, och jag också.

Nej. Jag orkar inte tänka att Juppe testar mig.

Ja, kanske gör han det.

Jag vill inte ha en fucking föreläsning om ledarskap. Jag tror vi är kompisar. Basta.

Kanske är han orolig i sin hästsjäl, det kanske ÄR jobbigt att bygga vinterpäls och det kanske är svinjobbigt att det är en ovanligt varm höst.

Jag vet bara att jag älskar min häst och att det kommer att gå bra det här med. Så småningom.

Det är bara en smula överraskande.