Respekt för mjuka bommar?
Fast de är ju ändå ganska kul, sa Juppe. De liksom fiser när man trampar på dom.
Fast du får inte trampa på dom, sa jag.
Nädå, nädå, sa Juppe. Fast de fiser rätt kul när man råkar stå på dom.
I dag blev det nog en halvtimme på ridbanan.
Juppe trixar och joxar med att vrida undan huvudet. Och jag lirkar och ger efter när han jobbat ett litet tag.
Han var faktiskt jätteduktig min kompis. Efter ett varv med tygelkontakt och kliv över bommar så fick han lös tygel. Så varvade vi några gånger. När jag gav lösa tyglar satt jag bara på och hängde med på det han ville göra.
Juppe gjorde de mest fantastiska krumelurer. Cowboyhästvändningar och någon slags nervkoll av mig tror jag när det gäller hur nära man kan gå en pall egentligen.
Och – alldeles frivilligt, flera besök över bommarna.
Vi jobbade med små steg, långa steg. Räkna, räkna. Och några töltsträckor också.
Juppe känns starkare i kroppen. Det är inte lika otäckt att rida. Det känns som att han vet vad han håller på med när han snirklar också.
På slutet var han bra mör. Jag tänker så här, vi kan ta en rejäl skogspromenad i morgon istället för att nöta på banan. Skogen gillar vi båda två.
Får jag ta med den till grabbarna? De kanske tycker den är kul? Eller till korna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar