Bettinas islandshäst: Juppe, trollen och sommarhagen

måndag 13 juni 2022

Juppe, trollen och sommarhagen

Flytten till sommarhagen brukar betyda två mindre trevliga saker.

Juppe inför åtminstone en gång per sommar skräck-skriet från vildmarken.

I år bara en enda gång. Lite halvhjärtat faktiskt.

Skräckskriet är en gnäggning som börjar i känselhåren på mulen och sakta arbetar sig bakåt i hela hästkroppen. Sitter det en människa som heter Bettina på djurets rygg går den människans själ sönder.

Men som sagt. Bara en gång i sommar.

Jag gick helt enkelt och trodde att Juppesnuppen nog faktiskt blivit en klok gubbe. En stabil medelålders häst.

Hå.

Det trodde jag helt i onödan.

Jag är ju inte häst.

Jag kan inte förstå vad som är så otroligt läbbigt med grinden till sommarhagen, eller det som är strax utanför. Jag tror mer på det som är strax utanför. Träd. Rötter. Vanlig grusväg.

Inte heller förstår jag vad som är så otäckt med skötselplatsen vid parkeringen.

Gräs. Mera träd. Mer trevligt gräs.

Men jag är ju inte häst.

Som människa ser jag som en mullvad jämfört med Juppe. Näsan är väl ett skämt den med.

Grej två med sommarhagen är alltså - trollen.

Suck. Det ska spanas efter troll.

Det går inte att förstå när det händer. Ofta är det nog ändå när det blåser.

Då ruskar det fram troll ur skogen.

Numera bryr jag mig inte så mycket. Det känns bara som något vi måste igenom.

Varje sommar.

Det värsta är att Juppe blir så otroligt spänd. Det tar tid att få kontakt med honom och vägen till vettigt arbete kan vara lång.

Igår fick jag gå ända ned till åkrarna (alltså bort från skogen), idag promenerade jag också en bra bit för att möta upp ridfröken Matilda. Lektion är alltid bra.

Juppe vid skötselplatsen.

En positiv kille.

Det gick faktiskt bra idag på lektionen. Vi hade kul båda två, även om det blev lite oroliga ögon vid ställen där det var nära skogen och vispande sly.

Jag har fattat beslutet att inte låta bli Juppe de dagar han är nervig.

I mitt huvud känns det taskigare att låta honom vara, trots att han naturligtvis är som tryggast i sin flock.

Jag tänker att hans otroligt spända kropp ändå mår bra av att röra på sig och att tillåtas slappna av.

Juppe flöööög tillbaks till sin flock igår efter vårt lilla träningspass.

Idag gick han utstuderat sävligt och hade stenkoll på mig.

Så söt så hälften kunde vara nog.

Jag tycker det är mycket spännande med de mer hästvänliga sätten att träna på som många inspireras av nu.

Jag är lite mellanmjölk och lånar det som fungerar bra för mig.

Om jag nu hade varit mer R+ av mig, hade jag kanske lämnat Juppe i hagen?

Om Juppe fick bestämma skulle han faktiskt inte gå ut ur den. Jag tvingar honom, även om det är med goda avsikter.

Hur hade du gjort?

Min tanke är att Juppe upptäcker att världen är vänlig ändå och att han får springa ur sig lite av spänningen. Till slut brukar han landa och bli en visslande cowboy igen.