Juppe om prestation - och relation

 

- Juppen tittar drömmande bort mot stallet och milslånga rader av retfullt ljusgrönt gräs gömt under torra fjolårsstrån.

- Trots att hungern river i Juppens tarmar stannar den tappra hästen vid det fula trädet som det inte går att varken äta blad eller nötter från.

- Juppen lägger alltså inte i femmans växel och drar hem till stallet.

- Varför?

- Juppens fåniga matte vill ta bilder och Juppen är en väääldig, väääldigt snäll häst.

-Juppe, måste du prata om dig själv i tredje person? Det blir lite jobbigt.

- Jobbigt ja.

- Jaha du.

- Jobbigt.

- Jättejobbigt.

- Vad sägs om att du är jobbig? sa Juppe.

- I veckan skrittade vi fram och tillbaka på en tråkig grusväg för att du skulle hitta "dragläget".

- Jamen. Det är ju så tråkigt att vara osams, sa jag. 

- Det enda jag vill är ju att vi ska förstå varandra och att du ska skritta tillräckligt snabbt för att det åtminstone ska gå att se att det går framåt. Att du ska vilja gå framåt.

- Går framåt. Jaha. Ja, sa Juppen.

- Förlåt, sa jag sedan.

- Jag vet att jag var dum och inte gav mig i tid och att du blev mer och mer förvirrad.

Inte bra.

- Det är ju det att jag känner att från backen så kan vi ju överleva en atombomb du och jag.

- Vad vi än råkar ut för så gör vi det så bra - tillsammans.

- Kommer du ihåg senaste riktiga långpromenaden när vi hade skolbussen bakom oss på vägen. Och så skulle skolbussen in precis på den fickan vi gick undan på. Du var ju helt fantastisk och såg bara glad ut när bussen stannade en bit från din rumpa. 

- När skolbussen vände och åkte tillbaks och mötte oss vinkade den trevliga busschaufförskan som besatt och log som en sol. Jag var så stolt över dig Juppe!

- Jaha ja. Då var du stolt ja. Sa Juppe.

- Ja, verkligen! Både över dig och mig. Hjärtat liksom bara svällde och ploffade över i bröstet och det kändes så varmt och gyllene och gott, som en sol. Jag bara ville fortsätta gå med dig. 

- Du är lite gullig ändå, sa Juppe.

- Jag vet, sa jag.

(Kanske är vi lite lika varandra ändå jag och Juppe?)

- Jag hör inte, jag tuggar, sa Juppe.

- Grejen är, sa jag. Att jag liksom vet att du är en fantastiskt häst.

- Du har inte några fantastiska rörelser, men du tickar på och är så säker på alla gångarter. Jag har alltid tänkt att du är en makalös häst i minst SM-klass. Trots allt. Nä, jag vet att vi inte ska rida SM någon gång, men så tänker jag om dig.

- Grejen är att jag blir så himla ledsen över att jag tänker att jag inte rider i SM-klass.

- Jag tänker att så bra vi är från backen ska vi vara när jag sitter på din rygg också. Och så är vi inte det. Och det är mitt fel.

- Käre värld, sa Juppe.

- Är det därför du är så jävla grinig?

- Vad hände med det där "relation före prestation" som en grupp heter som du är med i på facebook?

- Va, vad vet du om det? sa jag.

- Ja, ibland går du ju på toa och lämnar mobilen i stallet, sa Juppe.

- Näej, sa jag. Jag vill ha relation och prestation. Tyvärr. Det är väl så jag är som person och som jag varit i livet hittills också. Nu är jag över 50 och jag tror det är för sent att ändra på det. Du är väl ungefär jämngammal, sa jag.

- Jag vill utvecklas. Jag vill göra bra ifrån mig. Jag vill vara en bra medlem i ditt team Juppe.

- Jag blir skitbesviken på att det känns som att jag inte bidrar med något. Det känns som att min utvecklingskurva står fullständigt still. Det är inte ens en kurva. Det är en gammeldags skollinjal i trä som plågats av generationer av barn och är full av hack.

- Ja, jävlar, sa Juppe. Nu är i alla fall inte jag från 1800-talet, kanske inte du heller.

Skärp dig.

- Du hade säkert en plågad skollinjal av plast.

- Jag kommer inte ihåg, pep jag.

- Jag verkar ju aldrig komma ihåg saker när det gäller. Som när jag sitter på hästryggen till exempel.

- Nu får du sluta gny, sa Juppe.

- Är det så himla synd om vare sig dig eller mig?

- Ähupp. Jag menar om dig, sa Juppe.

- Gullis, sa jag.

- Nä, jag fattar vinken och jag fattar också att det inte alls är synd om mig.

- Eller dig.

- Men jag vill fortfarande utvecklas. Och ja, jag fattar att grejen inte är att gny utan att ta tag i saker och försöka förbättra. Det är bara det att jag liksom inte riktigt vet hur just nu.

- Därav "dragläget". Det var ett försök att få sprutt på oss.

- Kul, sa Juppe.

- Jag vet att jag är snygg, bäst, klok och därtill snäll. Jag vill inte tävla i något SM.

- Eller lyfta högre på fötterna.

- Jag får önska dig ett varmt lycka till.

- Har vi förresten inte det här snacket varje vår? Jag släpper hår och du slutar tro att du kan rida.

Tröttnar du inte någon gång?

- Åh, jag är så snygg att det gör ont, stönade Juppe.

- Komsikomsi alla små gröna strån som vill hamna i min mage. Den kan faktiskt bli lite rundare och trevligare.

- Är det så illa? sa jag.

- Tror det, sa Juppe nöjt.

- Men som sagt. Jag ÄR en snäll häst.

- Om du tänker gå runt och se ut som barken på det här trädet så kan vi väl öva lite till.

Det är inte mer med det.

- Så sur alltså?

- Japp, sa Juppe.

- Så sur.

- Du och Viggos matte är ju jädrigt målmedvetna med den där lilla kullen ni ska knata uppför i augusti.

- Både jag och Viggo ska tydligen gå på milslånga promenader nu, för att ni ska "få mil i benen".

- Om det nu är så illa med skumpet på min rygg får du väl göra en plan för det med?

- Sluta gny! 

- Skithäst.

- Jag menar du är bäst, sa jag.

- Du skulle ju kunna knäcka extra som kurator.

- Vad tror du jag gör, sa Juppe.

- Okej, sa jag. 

- Steg ett, bättre kondis på både dig och mig. Vi är på väg.

Steg två för mig - bända loss vänster höftböjare. Nästan säker på att det är den som är orsaken till att min vänstra sida är svagare. 

- Steg tre, ta det där jävla utökade körkortet någon gång så att vi faktiskt kan ta oss iväg på tävlingar och andra skojsigheter. 

- Låter som en plan, sa Juppe.

- Då äter jag lite här, under tiden du tänker färdigt.

Vad ska du/ni jobba med den här våren?

Får du/ni också pälsfällning och vårtvivel?