28 juli 2016:

Hästfångaren från Hammeln

Det är väl så att det tar mer än en semestervecka för en hjärna att återhämta sig efter ett arbetsår.

1. Jag glömde plocka med mig stövlarna, trots att det var det sista jag tänkte på innan jag plockade med kamera och lite annat till stallet. Är huvet dumt får läderskorna lida.

1. Ska man hämta en häst i en hage är det bra med en grimma. Jag glömde grimman.

Jaha, tänkte jag uppgivet efter att ha halkat runt i snorhal lera. Jag testar i alla fall, tar jag Juppe i skägget brukar han följa med. Han följde med. När han knallat med en bit fick han en godis.

När han knallat med en bit till så fick han en godis till.

Då vaknade hela grabbflocken. De ville följa med på utflykten.

Alla grabbar radade prydligt upp sig efter oss. Jag blev lite fundersam när jag hade hästar runt hela mig i uppförs- och nedförsbacken till korridoren till entréhagen.

Men nähä, det hördes bara frust överallt. Vi hade trevligt. Patti var mest nyfiken på mig och ville ligga närmast.

Ingen panik här inte. Det här är scouter på tur.

Fröken! Fröken! Jag undrar om vi får något gott, sa Scor.

Grillat pinnbröd till exempel. Det vore gott!

För mig är det här stilla lycka. Fredliga, fridsamma grabbar som är lite lagom nyfikna på mig.

Juppes falang tog en annan väg nedför backen. Nu sluter de upp.

Bäst att snacksa lite efter vägen, så jag inte faller ur, tänkte Juppe.

Hon ser rätt nöjd ut ändå, semesterbettina. Utan smink och med platt hår, i slitna favvoskjortan som stinker myggmedel.

Juppe tittade uppgivet på mig när jag försvann ur hagen. Hon ÄR underlig, såg han ut att tänka. Men när jag kom tillbaks med grimman såg han glad ut igen.

Vi gick och hämtade cykeln som blev kvarlämnad vid skogshagen. På hemvägen klämde vi in inte mindre än tre galopprakor.

Tjohooooooo! Juppe sneglade på mig och såg road ut när jag flåsade när jag trampade på min gamla cykel. Vi fick upp en bra fart, men Juppe hade mer att ge såg jag. Jag får pumpa däcken helt enkelt.

Bra kväll. Gott humör. Fina grabbar. Sol. Bromsjävlar, men det får man ta.

Juppe är lite irriterad på sin flyveil som jag brutalt flätat fast i hans pannlugg. Men den gör nytta, det ser jag. Utan den här hjälpen skulle ögonen vara röda och irriterade. Nu är de någorlunda fina.

Okej Juppe. Väldigt fina. Jag menade att de inte är irriterade.

Pratade med en granne igår. Han frågade hur det går med Juppe (han vet att Juppe är skadad). När jag sa som det är, att det är en kronisk skada som bara kommer att bli värre sa han – men är det verkligen någon idé att ha en sådan häst då?

Jag vet att grannen inte menar något illa och att han har en mer pragmatisk syn på djur.

Han skrattade när han såg min min och hörde mitt svar. För mig är det lika självklart att behålla Juppe så länge han håller för promenader. Han är en riktig hästpersonlighet och jag njuter av att umgås med honom.

Jag behöver inte sitta på Juppes rygg för att han ska duga så att säga (även om jag får rida för veterinären, det är jag som vill skona honom). Han är väl mer av en ovanligt stor hund. Och minst lika smart som en vovve. Intelligentare skulle jag säga, men jag är ju partisk. Det är lätt att lära Juppe tricks.