Ofrivillig ledarskapsövning

Det som är jättejättebra är att Juppe faktiskt är en riktig cooling - och att han litar på mig.
Det som är mindre bra är att det kunde ha gått riktigt illa.

Vi tog vanliga lilla lata rundan, nu med ingång över klätterbacken. I höjd med granarna som ligger över stigen (har berättat om hur vi bekämpat dem tidigare) så lyckas Juppe och jag snirkla över stammarna så att en granände fastnade i högra stigbygeln. Juppe blev fundersam och tryckte på så att granen stod som en båge ut från stigbygeln och mot fästpunkten i backen.

Jisses Amalia.

Här var jag ändå lite bra tycker jag, mitt i allt kaos. Juppe var suverän för han stod och väntade på order. Jag såg att bara vi kan backa så går det att lirka ut stammen, när trycket minskar. Så stående i vänstra stigbygeln lyckades jag ändå få Juppe att backa.
Sicken maräng
När vi var befriade från stammen så fick grabben beröm så klart, han snor runt med halsen och trutar med munnen i sin bästa gooooooodismin. Han visste att han varit jätteduktig.

Mycket fint att han litar på att jag grejar biffen.