Läcka i stallet

Jag säger - stackars stallägare. Juppes vattenkopp har stått på sedan i går kväll. Det blev fotbad för alla i stallet.

Och jag skulle ha tagit ut pengar till hästmassören i går, inte kom jag ihåg det. Det blev krångel både för massör och stallägare. Suck.

Igårkväll bestämde jag mig också för att vara hemma från jobbet idag, det känns fräckt att åka hem till folk och göra reportage och känna att halsen är ett sår.

Då inträder det intressanta psykologiska fenomenet - kroppen brakar ihop. Det är som att den fattar att den inte behöver hålla ihop längre. Jag har ingen röst, huvudet dunkar och benen är darriga.

När jag har klämt i mig en kopp kaffe ska jag gå till stallet och mocka ur Juppes box. Jag har ju dagen på mig och kan ta det i omgångar om det behövs.

Rida? Aldrig i livet. Eller rättare sagt, det skulle nog bli det sista jag gjorde känns det som.