Jag ska bli bitchen i baren
Det finns så många olika sätt att älska sin häst på. Att visa att man älskar sin häst på.
Jag lär mig aldrig tydligen att älska inte är att pjoska. I går hade jag och Juppe en straightness-lektion igen för Karin Wåhlin. Det är så bra att ha en förnuftig och välutbildad människa som intresserat frågar: hur tycker du att Juppe ser ut när du säger att han är pigg och glad och vill lära sig saker?
Jag hör mig säga: spetsade öron och klotrunda pigga ögon.
Ibland är det så bra att höra sig själv säga saker. Eller nästan jämt. Att tvingas formulera sig och lyssna på det som kommer ur kakhålet.
Jag tycker min beskrivning låter som en häst på G. Absolut. Men en avslappnad häst redo att ta in saker? Nja.
Mer som en häst på vakt.
Lite grand åt det här hållet.
Jag behöver inte säga att vi jobbade mycket med att Juppe skulle sänka huvudet va?
Det är det finaste man kan ge sin häst, sa Karin. Att ställa sig och visa att man tar kommandot och låta hästen slappna av och sova. Det ger massor av plus på kontot. Det gör att man kan göra uttag senare.
Och näej. När jag sa att jag tror att Juppes spända hals och underhals beror på att han kompenserar för sin onda bog – så sa Karin: Det är jag inte alls säker på. Jag tror det kan bero på att han fått köra upp huvudet för mycket och att vi behöver jobba med hans överlinje.
Ja, jag skäms. Men, jag är också typen av människa som kan ta in saker. Det låter fullt rationellt och möjligt. Jag tror att jag har släppt iväg mitt ledarskap till stackars Juppe efter att han blivit sjuk.
Daltandet har blivit vardag och det är väl okej om hästen mår bra av det. Men näej, Juppe mår bäst om jag har kommandot och han kan slappna av och vara trygg.
Vi jobbade på så mycket mer under lektionen, men det är det här som satte sig som spik i huvudet på mig. Redan på cykelvägen hem började jag faktiskt jobba med Juppes uppkörda huvud.
Så fort det åker upp stannar vi och jag tar tag i hans grimma och så tynger jag ned huvudet, ruckar lite om det inte hjälper. Nu när jag gjort det många gånger så räcker det nästan med att jag räcker ut handen mot grimman.
På cykelturen mot stallet i dag så var jag jädrigt konsekvent och hade en häst på släptåg som gäääääspade och gäspade och gäspade.
Förlåt Juppe. Det kan vara bekvämt på sitt sätt att pjoska, men nu är det slut. Jag tar över vakten, jag lovar.
Det är illa nog att ha en skadad bog. Jag kan sköta resten.
Jag ska bli bitchen i baren som ger svar på tal när grabben i Hells Angelsväst kommer in och beställer en öl. Jag har snyggare åk än han har. Och jag ska sluta pjoska, jag ska impa på min häst (i Hells Angelsväst). Då tänker han att: Åhå, den bruden är värd att lyssna på.
Jag lovar att jag ska skriva mer om övningarna sedan. De är så bra, så enkla och så svåra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar