Juppes största fasa

Japp. Ett renskinn. Jag köpte ett i julklapp till Juppe och mig från Taur.

Det hade inte kunnat bli större reaktion om jag först bundit fast Juppe i stallgången och sedan släppt in en cirkusbjörn. Jag lovar.

Blev helt paff.

Juppe fnyste och fnyste och fnyste. Darrade i hela kroppen, sänkte kardanen och rullade upprört med ögonen. Det lilla man såg av huvudet vill säga, för det pekade rätt upp.

Det var liksom uppvärmningen inför morgonens tidiga långpromenad. Tur att vi hade två stabila kompisar med oss faktiskt. Juppe gick upp i split när en presenning fladdrade till vid ett hus, han brukar inte bry sig om sådana saker. Nu tänkte han väl - ett RENSKINN!

Men det här går ju inte? Tänkte jag väl tillbaks i stallet. Juppe fick en stor famn lugnande hö och så gick jag efter ni-vet-vad.

Hysteri. Fnys, fnork. Försök att slita sig eller åtminstone att flytta sig så långt bort som det bara går.

Till slut när jag suttit med renskinnet i knät och pratat snällt fick jag ställa mig med renskinnet i famnen ganska nära, på båda sidor av Juppe.

Efter rejäl övertalning och massor av godis duttade han med mulen på skinnet, han vet att han brukar få godis när han duttar på det jag pekar på. När han duttar två gångar och fått massor av beröm tog jag bort skinnet.

Känns ju som att det är en bra bit till att jag får lägga det på hans rygg om man säger så (det ska ju vara det skönaste sadelunderlaget man kan ha - läs på om det Juppe).

Otroligt förvånande. Juppe är cool med det mesta, men det här var slaganfallsvarning. Krupp. Stroke. Spontan spatt.

Vi grejar det här med, tror jag. Är bara så förvånad. Är det lukten? Håren?

Vad har era hästar bjudit på för förskräckelseöverraskningar?