Onsdag betyder lektion.
Jag preppade Juppe med lång stund av betning av grönt gott gräs och flera påsar hö (nej, nej, inte fulla).
Hur får han plats med allt?
Ibland tänker jag på Juppe som en akrobat som ska balansera runt mig där uppe och samtidigt ska försöka förstå vad jag vill. Ibland får han stå ut med att jag klämmer runt benen i panik för att jag tappat kontrollen över min hjärna, det kan ju vara andra kroppsdelar som strejkar på mig också för den delen.
Händer som blir elaka.
Sittben lika följsamma som ett kassaskåp.
Stelopererade axlar.
Kvällen började med att vi fick börja jobba med oss själva.
Med våra sittben.
Ni vet det där med att följa med i hästens rörelser. Jo, det kan missförstås. Av somliga. Jag pratar om en vän.
Jag har liksom tänkt mig en liggande evighetsåtta runt min höft (och därmed sittbenen).
Hästen flyttar en skinka i taget på mig, jag följer med i liggande cirkel.
Nope. Nope. Nope.
Vi fick börja med att cykla med våra sittben. Baklänges. Ett cykelhjul, eller benen när man cyklar, går baske mig inte som en liggande åtta. Den är rund och fin och håller sig på ett rakt spår.
Jag cyklade med sittbenen. Höger gick jättebra, vänster var märkligt stel, där blev cirkeln mindre.
Ah, så mjukt och skönt det blev därinne i kroppen till slut.
Om jag inte var så ermbarmligt lat så skulle varje ridpass börja så här.
Juppe zzzznozade nöjd bredvid mig.
Annica lyssnade på berättelserna om våra kroppsliga tillkortakommelser.
Vad gör man då om det ena cykelhjulet är större än det andra?
Svar: minskar det stora.
Man försöker inte bända och tvinga sin svaga del att försöka hänga med på en lika stor cirkel. Man minskar den stora för att hästen ska få känna lika stora cirklar.
Ah, det kändes skönt på backen och funkade lika bra till häst.
Vad gör då varje litet varv med cykelhjulet?
Hämtar hästens bakben,
Varje pedaltag med sittbenet säger åt bakbenskompisen att hänga med - följ med fram!
Jag vet. Det är genialiskt. Det funkar så jädra bra.
Jag hoppade upp barbacka på Juppe. Han körde med lite griniga slängar med huvudet bara för att visa att han minsann inte är död än. Sedan började han lyssna.
Ah.
När det är kul att rida en Juppe ler en Bettina alldeles automatiskt.
En stilla frid sprider sig.
Jag hade bara utrymme för att tänka på mina cykeltag och att de skulle synka med Juppes bakben.
Vi reglerade steglängd, vi började experimentera med att samla våra hästar med hjälp av cykeltag och bakben. Någonstans där kraschade hårddisken. Jag var så trött, så trött. Började göra fel och cykla tvärtemot och sidådär.
Fridsamme Juppe var lika slut i rutan han (så bra! En Juppe behöver bli slut i rutan mer än i kroppen tror jag. Eller både och).
Vi slutade i tid och traskade runt på ridbanan bredvid våra fantastiska hästar.
Hoppas, hoppas, hoppas jag får till det här när Juppe och jag tränar i vår ensamhet.
Cykelhjul, sittben och bakben kan vara så jädra mycket att tänka på. Längtar tills det sitter mer av sig självt, det känns att det här kommer vi att ha nytta av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar