Jobba? Nu? Njaeee . . .
Vore jag konstnär skulle jag fånga grabbarna i hagen ungefär så här tror jag.
Vilket underbart gäng dom är. Jag som tyckte det var otäckt att gå in i flocken först är halvkär i de flesta nu.
Dynan låg och klippte med ögonen, killen i mitten står och dinglar glatt med snoppen i solen och vem det nu är ligger fullständigt utslagen i gräset.
Jaha, ja, sa Juppe. Halvkär i de flesta. Låter lättvindigt.
Dåså. Sätt lite sprätt på någon av de andra här då. Om de nu är så söta.
Ta inte mig, pep Bäbibarracuda. Jag är alldeles för liten. Och har inga skor.
Ja, du ser, sa Juppe surt. Responsen är enorm.
Äh, sa jag. Du vet ju att du är vackrast och min allra käraste häst. Det finns ingen som du. Kom nu. Att jag tycker de andra är lite fina är väl inget att sura för.
Okej, jag följer med då, sa Bäbibarracuda. Juppe säger att han får G-O-D-I-S. Som jag är för liten för att förstå vad det är. Men jag vet nog.
Vad fina ni är allihop, sa jag. Ni ligger och står som en välkomponerad tavla, med grangrenen överst och allt.
Du är bra konstig, men ändå kul, sa Bäbibarracuda.
Så, nu blev tavlan bättre, sa Juppe.
Sådärja! Där satt den, sa Juppe.
Vi gick till stallet, eller Juppe gick och jag cyklade. Jag tycker det går raskare med mig på cykeln, det blir färre diskussioner om det är okej att stanna och äta och Juppe går i ett mycket raskt tempo.
Pyssel i svala och flygfäfria stallet och en kort sväng på ridbanan över bommar. Vi var nöjda båda två när vi var tillbaks vid hagen. Fem kilometer promenix känns trots allt bra även om det är på slät grusväg.
Gud vad gott med mat, sa Juppe när han landat i hagen. Jag trodde jag skulle svälta ihjäl!
(Nej, jag svalde kommentaren om ätpauser på väg hem och rejält med hö i stallet).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar