Fina hovar och fina grabbar
Håll i er. Jag orkar inte skriva särskilt mycket, jag har bara orkat knäppa runt med kameran.
Juppe har fina hovar igen, vikarierande hovis såg att han belastar hovarna lite olika. Men ingen fara, och sprickorna är bara torrsprickor. Puh. Nu kan jag sluta noja om det. Också.
Kungen av grisepass tillbaks i sommarhagen. Är det någon som kan förklara varför grisepass är så föraktat och anses så förkastligt?
Juppe väljer gärna det och det är okej med mig. Om det inte är farligt för hans kropp – och det tror jag inte det är?
Juppe var inte övertygad om att det är manligt och lämpligt att få ett flugband inflätat i luggen. Trumpen.
So much for instinkt. Inte en enda kompis i sikte dit min vän satte siktet. Längst bort i hagen.
Mja. Kanske har hon rätt. Den här gången. Det händer inte ofta.
Sedärja. Flugorna kan surra hur mycket de vill.
(Måste hitta ett tunnare band som är lättare att fläta in i luggen).
Så skönt med fina tassar igen.
Ska skärpa till mig där också. Juppe ska få bygga muskler lite mer. Det är en del i sluta-dalta-konceptet.
Å vad han är rolig min hottentott.
Tröttnar aldrig på att hänga med honom.
Nu har hottentottstammen hört att det är något mysko i deras hage. Alla sluter upp.
Juppe vet hur man gör. Han går och hälsar.
Jag som är okunnig människa tittar häpen på. Det är ju bara ett dygn sedan han var en del av gänget. Så nytt är det ju inte. Eller?
De är så vackra när de sorterar ut sina hästhemligheter.
Jag stod på en sten för säkerhets skull. Inte vill en vara i vägen när hästar diskuterar livet och det och så.
En liten filur jag gillar snappade läget sekundsnabbt. Hon där, på en sten. Låt de där pyssla med sitt så ska jag . . .
Yes. Stora grabbarna sysslar med sitt. Nu ska jag sniffa loss på det där bihanget till Juppe.
Allt väl där uppe, du underliga? undrade Juppe. Jajamän, sa jag.
Yes! sa Bäbibarracuda. Sitt nu still så ska jag nosa.
Blä. Nästan lika äcklig som Juppe.
Bäbi får nosa. Ni andra kan dra! väste Juppe.
Vad vet jag. Kanske borde jag ta kommandot även här på något vis. Men det gjorde jag inte.
Bäbibarracuda sniffade loss på mig. Helt okej. När han tog hela min fot (storlek 35 – det går) i sin mun så sa jag nej.
När han spottat ut sprätte jag till med benet för att markera att det där vill jag inte vara med om. Lämna mig ifred.
Bäbi studsade bakåt. Duktig Bäbi.
Vad händer då i flocken? Alla går fram till Bäbi och nosar på honom. Är du okej? Vad hände?
Juppe går fram till mig och undrar vad som hände. Helt plötsligt känner jag mig som en ful gubbe (okej, gumma). En våldsverkare som tagit till för grova medel.
Lugnet lägrar sig snart.
Och jag tröttnar aldrig på att titta på grabbarna som så naturligt och lättvindigt delar upp arbetsuppgifter och chillar tillsammans.
Där finns inget gnissel i maskineriet. I hagen råder full harmoni (när inte jag stör). En perfekt torsdagskväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar