Att rida mitt på dagen går bara inte

10 juli 2016:

Att rida mitt på dagen går bara inte

I går försökte jag mig på en tur med Juppe. Vi fick ge upp. Vi blev lika desperata och griniga båda två. Det var bromsar överallt!

I dag var jag lite mer listig (marginellt). När kvällssvalkan börjar sätta in kanske bromsen går och lägger sig?

Ho, ho? Var är alla hästar?

Här kommer dom brakande för att titta vad det är på besök i hagen.

Fick nästan en känsla av att de var lite besvikna. Tror de hoppats på en björn, så att de samfällt fick visa sig lite manligt modiga.

Bromsen hade inte gått och nannat, men det blåste lite och var inte lika illa som i går.

Vi gav oss iväg på en tur längs grusvägen jag och Juppe.

Att rida någon gång i veckan är en del i min sluta-dalta-plan. Skrölt skulle kunna bli vår bästa gren, tänkte jag. Den ska ju vara stärkande och bra. Och så skritt då, förstås.

Jag skulle ljuga om det var en fröjd att sitta upp på Juppe. Han är stel och går emot handen. Han vrider upp ena kinden när jag tar tygelkontakt och vill att han pinnar på mer med bakbenen.

Ingen av oss hade kul på väg till kohagen, men vi höll ut. Väl framme vid korna frustade Juppe i alla fall. Vi hade gjort väldigt försiktiga bågar över vägen. Jag vill att Juppe ska lyssna på mig, det är si och så med det.

På hemväg dök vi ned på en traktorväg med gräs på. Det var roligare! Juppe fick beta längst ned och blev glad igen.

På väg uppåt gick det att tölta. Humöret lättade på oss båda. På sista rakan mot skogen och backen gav vi fanken i alltihopa och smällde iväg i en galopp. Lite kul måste man få ha.

Tillbaks i hagen hängde jag med grabbarna. Uppmuntrad att göra det dessutom av straightness-tränaren. Att hänga och göra inget skapar band. Tror i och för sig att jag är ganska bra på det. Jag trivs i hagen.

Ljuvliga sommarnätter.

Juppe är kul. Han ser till att hålla sig i närheten av mig när vi ”betar”. Går jag åt något håll så knaprar han sig i samma riktning.

Man ser hur gott det är, och hur avslappnande det är att beta.

Halvslutna ögon och minsta möjliga muskelaktivitet i kroppen.

Fast lite koll har jag allt, sa Juppe.

Rätt vad det var så var alla grabbar runt omkring oss.

Alla lika avslappnade.

Och rätt vad det var så bestämde sig Juppe för att sticka iväg på egna äventyr. Genast hakade Bäbibarracuda och någon till på.

Att leva i flock betyder tydligen inte att man gör allt tillsammans. Någon polare stod vid saltstenen, och Dynan hade hittat ett jättebra träd att klia sig på i närheten av saltstenen.

Det här är delen där hagen öppnar upp sig, efter saltsten och vattenho och gran att gömma sig under.

Aldrig att jag trodde att en flock hästar skulle gnaga ned gräset så på fyra veckor. Och så fruktansvärt kul att de gör stigar. Hästar skulle ju kunna braka fram precis överallt. Men nej, de går ofta prydligt på led och på stigar.

Hela hagen är full av deras konstfullt slingrande vägar. Det ser både fint och kul ut.

I morgon tror jag att jag och Juppe ska gå till stonas sommarhage och bara ha kul (=att Juppe får beta där).