29 juni 2016:

Har du ett bra tips på medel mot broms?

Blä för bromsar.

Det var nästan så att jag skenade i dag i hagen och på parkeringen. Hjälp så mycket bromsar!

Juppe är en coolare typ. Tänkte nog att han kunde bli så irriterad att han hoppade fram och glömde att jag klena typ gick där. Nejdå. Vid bilen tittade han med mild blick på mig när jag viftade åt alla flygfän, borstade frenetiskt och sprayade som en galning.

Juppe fick streck av min mygga-roll-on på huvudet, Renons flugkräm (som verkar rätt värdelös?), moln av Ultra-Shield – som ju är giftigt som bara den – över hela sin kropp.

Han iakttar mig intresserat när jag far runt. Juppe står lös med grimskaftet hängt över ryggen. Han har nästan blivit en cowboyhäst.

Efter det slapp vi ganska många flygande odjur. Vi tog en liten sväng i skogen. Först en svängom på grusväg, en böj in på traktorväg och en genväg genom skogen upp till grabbarnas hage.

2,4 kilometer på 40 minuter. Inte snabbt, men trevligt.

Juppe var olydig och åt. Och log. Och tittade snällt på mig.

Efteråt hängde jag med grabbgänget ett tag i hagen:

Nu är jag väldigt trygg med alla Juppes polare. Jag är inte rädd längre när jag umgås med flocken. Alla får hälsa, sedan viftar jag bort dem.

När man viftar försvinner ju inte polarna särskilt långt bort . . .

Flockliv är ett nära liv. Flockliv är att ha koll på varandra. Och det har de.

Inte sjutton skulle Baldur beta mellan Juppes ben om han inte var helt säker på att Juppe vet var han sätter sina hovar?

No way, José. Jag köper inte på något sätt att en häst av misstag trampar på sin människa. Det händer bara inte.

När vi stod på parkeringen och pysslade kom en människoflock med en hästrädd hund i släptåg.

Juppe som kan vara lite stissig blev lugn som en ko. Han caschade in beröm för 1. Svansen. 2. För att ”där är hästen som hon cyklar med”. 3. Titta, han står lös. Tänk att hon kan släppa honom.

Juppe log milt mot fan-cluben (och sträckte upp sig lite). Inte antydan till nervösa trampningar eller annat hyss. Han älskar uppmärksamhet (vem gör inte det?).

Och så häpp, bestämmer sig hela flocken för att nej-nu-har-vi-stått-här-tillräckligt-vi flyttar-på-oss.

Prydligt på rad ska det göras. Här finns inga hästar som kickar eller inte tål att ha någon i rumpan. Tre millimeter mellan pannlugg och kompisens svans är bra.

Och häpp, blir det tvärnit. Nu är det bra för alla att äta lite. Att äta ofta är bra.

Lite olika hur många steg från stigen som grabbarna hann ta innan de började äta, stigen som inte fanns när grabbarna flyttade in i hagen. Då var här orörd mark.

Juppe tycker att det börjar bli ont om mat. Det tycker inte jag.

Jag tycker det är helt otroligt att ha en häst i släptåg på promenaden som bara tänker på att äta. Hela hagen är ju full av gräs?

Å andra sidan är jag ju faktiskt inte häst och kan se det från en hästs perspektiv. Med en hästs kropp som säkert är programmerad för att äta så mycket det bara går för att överleva vintern.

Han är blank och rund och fin min kompis.

Här finns inga problem med att umgås nära. Nära är bra. Idealtyper för ett öppet kontorslandskap.

Pälslandskap.

Tragik i det lilla. Koltrast som det inte får uppleva hela sommaren. Mitt på hästarnas stig.

Greppbar tragik. Jag och Juppe hittade en tappsko också i hagen. Vi ställde upp den mot vattentunnan, om någon vill spika på en sko på nytt.

Nu är det hemskt länge sedan Juppe hade tappskor ofta. Det är jädrigt skönt det. Utan hovar (och skor) ingen häst. Inte ens som promenadsällskap.