Juppe och en kompis stod i magen av den stora granen när jag kom. Jag tror de gömmer sig undan insekterna.
Juppe och jag tog skogsrundan förbi sura gubben, den kan vi faktiskt nu!
Det är drygt fyra kilometer och över stock och sten. Jätteskön promenad. För oss tar det lite drygt en timme att traska den, då tar Juppe generösa matpauser. Jag bestämmer inte över dem.
I skogen får min kompis smaska loss. Han frustar och frustar och frustar. Livet är toppen enligt Juppe när jag går före och han efter och äter.
På grusvägen är det helt ookej att äta. Men såhär – javisst. Jag myser också av att han har så trevligt. Tänk att man kan ha så kul ihop med ett djur, det är snudd på obegripligt.
Jag åkte till Juppe som en presemestruell trasa och åkte hem som en skinande glad buddha.
I kanten av ett kalhygge träffade vi den här killen.
Kolla Juppe! sa jag. Han höjde lite på huvudet och fortsatte äta. Det där kunde jag hålla koll på.
Jag är inte ett dugg rädd för vilda djur, respekt javisst. Men rädd, nej. Kalven eller ungtjuren eller vad man ska kalla det och jag stod länge och tittade på varandra.
Älgen hade två mjuka horn som såg ut att vara klädda med sammet. En kille i början av sin karriär.
Och allihop fick en ljuvlig sommarkväll. Snaaaaaart är det semester. Fredag är inte så långt borta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar