onsdag 28 juni 2017

Islandshästen versus livsfarliga källarbacken

28 januari 2017:

Hoppsan. Kom och störde mitt i lunchen i dag. Baldur och Juppe stod och mumsade för fullt och såg vänligt och demonstrativt ointresserade ut.
Jodå. Juppe följde snällt med och var riktigt sig själv. I alla fall tills vi började promenera mot Hallbo.
Plötsligt dök det upp spöken överallt. Spöt hade jag förstås glömt i stallet. Jag tog av mig en vante istället och baffade mot bogen som han ville köra ut mot mig.
Tänk vad som kan bli normalläge.
Varje år när det känns som vår och vinterhårstråna börjar släppa från Juppes vackra kropp så blir han lite knäpp. Då testar han mig som ledare.
Lite grand har jag lärt mig under åren. Jag fattar lite mer i förväg vad som är på väg att hända och jag är mer tydlig och faktiskt mer sträng. Sträng som i att det inte är ett dugg okej att gå för nära mig, köra ut en bog eller sticka mulen rakt upp i det blå.
Det är helt ookej faktiskt.
Rent ut sagt jävligt ookej.
Vi klarade oss ändå förbi läbbiga huset och spökiga garaget och till och med upp på källarbacken och vidare mot Hallbo. Vi stannade lite då och då för att låta Juppe begrunda världen med huvudet mot backen.
Likadant på hemväg, även om han frustade lättat på en raksträcka.
Vid källarbacken var det skitläskigt. Där var det svårt att få ned huvudet och det blev några skutt framåt. Juppe var inte någon världsmästare på att lyssna.
Då hände det – jag vände Juppe när vi klarat oss förbi backen. Det var inte helt lätt att övertyga Juppe om att gå upp igen, men jag hade bestämt mig.
Juppe skulle inte få gå hem förrän han gått lugnt och sansat över källarbacken.
På en ledig dag har jag hur många timmar som helst på mig. Vi kan hålla på till midnatt.
Juppe ballade ur igen när vi klarat oss över backen, men på hemväg gav han upp. Han gick med huvudet demonstrativt mot backen och suckade. En så duktig Juppe får gå hem. Han får till och med en godis när han står avslappnat.
Mitt i alltihop har jag faktiskt roligt. Jag tycker Juppe är kul. Jag förstår också att jag någonstans på vägen slackat i mitt ledarskap och öppnat dörren för det här. Men vi tar oss, vi tar oss.
Efter att ha nosat på läbbigt släp och kikat in i läbbig carport var vi jättenöjda båda två. Det blev en bra dag igen.
Vi stannade till vid avelsflocken på promenaden och beundrade rödhårigt föl.
Tänk vad mysigt det vore med ett föl, sa jag till Juppe. Då skulle du kunna bli plastpappa åt det. I alla fall om det blev en kille.
Sa Juppe.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar