Korsgalopp och ingen trav

Första halvan av kursen för Pia Paulsén Hawée kände både jag och Mackan mig som en del av ett skinande vackert ekipage.

Hur det än är blir jag alltid lite nervös av att rida för en ny tränare. Hur är den här tränaren? Vad kommer jag att få höra?

Upptäckte att jag faktiskt inte ville höra ett ord teori till när kursen började med det. Fy mig. Fast jag har ju tävlat hela två gånger och tycker att jag kan det här . . . ;-)

Tror jag hade dåligt med tålamod och alldeles för mycket mens den här dagen. Och så kan det ju vara både när man är på tävling och på kurs.

Pia Paulsén Hawée tränar tre av kursdeltagarna (som kom från andra stall) sedan tidigare, och så var vi ett gäng nya från Bäjeby. Vi Bäjebyare var nya både för Pias träningsmodell som heter centrerad ridning och för Pia då så klart.

Den här kursen var strikt inriktad på tävling, och tips inför tävling.

Framridningen under ledning av Pia var enormt rolig. Hon har pondus som en major och ett hjärta av guld.

Jag fick Mackan ställd utåt i en volt i tölt. Hur? Ingen aning, vi bara gjorde. Det gick kanon. Mackan var lika nyfiken han.

Någonstans på vägen fick jag reda på att Pia ville ha tag i Mackans form, hon ville hjälpa oss med det.

Hur länge tycker du att en framridning ska vara, frågade jag.

- 40 minuter kanske, svarade Pia.

Men oj, sa jag. Är inte hästarna helt slut redan då?

- Nej, det är då de kommer i en andra andning. Och då är det ju dags att hoppa av, sadla om. Springa och kissa eller vad man nu behöver. Så det tycker jag är bra, sa Pia.

Den roliga delen av teorin var när Pia berättade om sitt tävlingsår. Hur hon tänker månad för månad och ja, jag förstår att hennes hästar har både styrka och kondition.

Mackan och jag fick glänsa när det var dags för låtsastävling i T5. Pia agerade domare, men delade inte ut poäng utan gav sin sekreterare i uppdrag att skriva ned kommentarerna som vrålades ut.

Jag och Mackan gillar ovalen, och vi gillar att visa upp oss. Så här långt höll vi. Vi var överens och vi kände oss vackra:

Mackan behöver sätta på motorn kommer jag ihåg att jag tänkte, och gjorde de mest fantastiska fulingar i kurvan. Tjoff, tjoff, tjoff in med bakbenen och fram.

Och så märkte jag att Pia inte var nöjd med våra tempoökningar på lånsidan i tölt.

Vi KRÄMADE på för fullt. En gång tänkte jag att HERREGUD nu går vi över i galopp men det skiter jag i!

Och si. Vi fick beröm för en BRA ökning.

He, he.

Jag har sådan träningsvärk i magmusklerna i dag. Grymt nöjd. Stackars Mackan känner väl också av det hele.

Efter vila och ny uppvarvning så var det dags för fyrgång.

Jävla skit, rent ut sagt. Jag lät Mackan dra iväg i galopp på grusvägen som uppvärmning. Jag märkte att han var grinig.

Väl inne på banan var han supergrinig. Det var som att slåss med en flaggstång. Mackan var slut som häst, den sista energin tänkte inte han lägga på en snygg uppvisning. Han skulle visa mig var skåpet skulle stå.

Cheesus. Korsgalopp. Och en Mackan som helt plötsligt inte fattade vad jag ville när jag till och med stod upp i stigbyglarna och viktade fram och sedan bad honom trava.

Ha, ha, ha!

Total förnedring kanske någon hade tänkt.

Jag är faktiskt förbi det tänket. Mitt i alltihop har jag lite roligt. En häst är ingen leksak eller programerbar robot. En sur Mackan är en sur Mackan. Försök och bestäm över en sådan du.

Och försök att bestämma när du själv har magmuskler som skriker och lår som sladdrar uppgivet. Moahahahahaha. Dåligt tränade tanter ska inte gnälla på sina hästar är min filosofi.

Vad jag tar med mig?

Att Pia är 60 + och själv satsar mot SM. Det ger mig så oerhört mycket inspiration och glädje och stolthet att islandshästvärlden har atleter i alla åldrar.

Att Mackan och jag kan när vi båda vill. Att få BRA på en töltökning tror jag verkligen är bra. Pia var visserligen snäll, men ljög inte.

Att jag tog det som en bekräftelse på att jag gör rätt när jag är ute och går med Juppe, oftast uppemot en timme. En träning under 40 minuter sliter mer än den gör nytta tycker Pia. Och ja, jag vet att en promenad i skritt knappast sliter - men jag tänker också att den knappast heller gör nytta (bygger något) om den understiger en timme. Vilket även gäller en knubbig tant.

Att det är kul med kurs. Man får alltid, alltid, alltid med sig något. Någon ny del. Och krockar man mentalt med något är det också nyttigt, då vet man mer om var man själv står och har tvingats tänka efter. Det är aldrig fel.

Kram till alla som orkat läsa så här långt! För långt - jag vet!