Galopp i mördarbacke + sött paket

Yes, vi får ta tag i kalaskulan. Det är bara så. Juppe tog det med gott humör. Det enda som skrämde slag på både Juppe och mig var en gammal fläkt som vi ridit förbi flera gånger, det var bara det att den här gången låg vinden helt rätt för att få bladen att snurra.

Läbbigt, men hanterbart.

Juppe körde lång mördarbacke åt ena hållet, pusta, pusta i skritt i en liten nedförsbacke. Galopp igen till toppen på mördarbacken, pusta, pusta, pusta till botten att backen. Och så vände vi om och gjorde om allt igen.

En knapp halvtimme höll vi på. Sedan hade jag inte hjärta att begära mer av Juppe. Han var dyngsur av svett. Vi skrittade bort mot ett torp i slutet av vägen, vände och skrittade hem.

Vi blev besvikna när fläkten inte rörde på sig, vi ville ju flippra ur lite där.

Visade Juppe en ny delikatess istället. Nypon.

Han tittade klentroget på mig när jag plockade ett vackert rött och erbjöd honom. Han tryckte i sig det. Och log.

Nu plockade han själv. Jisses, tänkte jag då. Nu kommer han att riva sig i munnen.

 Jag är väl ingen bäbis heller, fräste Juppe.

Och ryckte MANLIGT åt sig ett nypon till.

Nöjd atlet begrundandes tillvarons mysterier. Godis på buskar. Mjahapp. Bäjeby is the shit.

Och passet började fint, men med ett litet mysterium. Jag ropade på Juppe, han brukar komma även om det tar tid.

I dag såg jag honom i mellanhagen. Han stod och tittade på mig men tog inte ett steg. Ibland vände huvudet bakåt, till slut dök kompisen i paket upp. Båda gjorde sällskap åt mitt håll.

Tror Juppe fått en riktig kompis i paketet. De två var ensamma i den hagen, resten av grabbarna pysslade med sitt.

Visst är han söt?