Benflisor som "grus"

Gillar faktiskt veterinären Chris Johnston på hästkliniken Mälaren mer för varje besök. En rak typ. Noggrann.

Räknar man med lite gullegull och en klapp på ryggen så är det inte hans pryl, men det gör personalen runtomkring så bra.

Jävlars så jobbigt det var att se Juppe halta på volten igen. Då gällde det att svälja hårt. Däremot ingen hälta på rakt spår, och det sa Chris att han hade noterat förra gången. Jag har faktiskt ingen aning, jag är för stressad när jag är där.

Samma procedurer: rakning, spruta, vänta. Longera. Men först en provlongering och trav på rakt spår.

Dags att hoppa in i en besöksbox igen.

Trav bort kan jag väl göra tyckte Juppe.

Men trava förbi de där läbbiga boxarna tänker jag INTE.

Hade jag haft någon hjärnkapacitet hade jag sprungit närmast boxarna. 

Men Chris är ju flyttbar också.

Han ställde sig i andra änden av korridoren. 

Här är det dags för Juppe att få bedövningssprutan i bogen.

Kul bild. Vi ser lite lätt skeptiska till vad otäcka gubben ska hitta på båda två. 

Godis i hink så går allt bra.

Och lite extra tröst. Juppe är alltid mutbar.

 Juppe tänkte aldrig i livet trava nära otäcka gubben. Aldrig. Han skar av volten åt det hållet. Rejält.

Med Chris i mitten gick det bättre . . .

Jag blev faktiskt glad när Juppe tog chansen att bralla lite. Helt död är jag inte, sa Juppe.

 Inte ens på den här böjningen reagerade Juppe. Blä. Visst tror man att benet ska gå av?

 Nytt mysko mottagningsrum.

 Med ultraljudsapparaj.

Drogad Juppe.

För att kunna förklara sin hypotes tog Chris med en tjock bok. Det här är en bild av en hästs bog.

Om ni kikar vid bokstaven d, där det också är en spruta inritad utanför hästen så syns en benbit som liksom sticker fram som en knapp. Runt den löper långa muskler.

När Juppe ultraljudades här var det ingen slät benyta som syntes på vänstra sidan. Där var det knöggligt. Chris tror att det ligger små benbitar som grus där och skaver. Kanske har också en muskel slitits av, det kan vara därför Juppe har som en grop in på bogen.

Sjukhage för Juppe i två veckor fram till nästa tid på kliniken. Måndag den 27:e åker vi in på kvällen med Juppe. Dagen efter har han en tid för operation. Onsdag är det troligtvis dags att åka hem.

- Sedan får vi prata om vilken typ av jobb Juppe kan göra, sa Chris.

Inga förhoppningar i onödan. Inte heller någon oro i onödan.

- Han har troligtvis en bättre prognos än jag och min höft, sa Chris.

Det syns att det nog är dags för en liten operation för veterinären också, en ny höft skulle nog sitta fint. Det gör ont att resa sig från stillasittande.

Så skönt att ha med sig ett par öron till som lyssnar när man är med om en sån här resa. Och så skönt att inte ens den här situationen kan bromsa min mans sjuka humor. Jesper lyssnade noga på Chris och frågade: är du från östkusten i USA?

- Ja, Boston, svarade Chris och såg sådär road ut av frågan.

- Men det är väl den mest brittiska delen av USA, kläcker Jesper ur sig.

- ?, sa Chris.

- Ja, Boston tea party, frustar Jesper nöjt.

- Grmpf, sa Chris.

Nu gäller det att hålla humöret uppe, både på mig och Juppe. Jesper klarar sig bra tror jag.